plocka upp efter dig
Lämna var plats i sin skönhet, läser jag på Malin Berghagens blogg och det får mig att skriva det där blogginlägget jag tänkt på en ganska lång tid nu.
För det stämmer.
Vi måste börja ta ansvar för allt runt omkring oss. Malin menar så klart relationer också. Och där kan jag hålla med henne, men det är så klart svårt. Men vad som inte är svårt, ja, det är det där fysiska att inte skräpa ner.
Det är dags att vi dammar av den där kampanjen som jag växte upp med och säkert flera av er läsare: Håll Sverige rent. Jag kommer ihåg hur vi gick ut och plockade skräp, tvättade bort klotter och hur man växte som barn i och med att man gjorde en insats. Och man fattade det viktiga, nämligen att någon måste plocka upp efter en. Och att det blir konsekvenser av att slänga skräp. Djur gör sig illa på den där krossade flaskan. Naturupplevelsen är inte riktigt lika fin när man liksom vadar fram bland sopor, när man tänkte sig en skön stund på en strand.
Den där kampanjen, som också bjöd in mig, impregnerade mig. Jag skulle aldrig slänga nåt på marken. Jag plockar bort efter mig om jag haft picnic. Jag tror på allvar att det hjälper att sopsortera. Jag stör mig på fimpar på en sandstrand, att människor inte tänker längre än näsan räcker.
Jag retar mig på hundägare som inte plockar upp efter sin hund, eller att folk slänger sopor, ja, faktiskt soppåsar på gatan.
Vad hände?
Det är lite som med den här glamoriseringen av bergsklättrarna. De som ska bestiga Himalaya, K2 och allt vad de heter. Men någon berättade om hur skitigt det är längs vägen. Jag fattar inte.
Det är extremt ego att inte plocka upp sin egen skit, för vem tänker man ska städa upp?
Stockholm städas för 100 miljoner varje år och 60 procent av det är fimpar.
Vet ni jag struntar i om ni tycker att jag är en präktnisse, men exakt vad är det som gör att man så fullständigt struntar i att plocka upp efter sig?
Så här såg det ut en morgon på Rådmansgatan. Någon hade slängt hela sin fest. Tomglas, sugrör och annat som säkert gjorde kvällens kalas till en trevlig tillställning. Men hur kan man tänka ”Jag låter någon annan ta hand om det här”?
För det stämmer.
Vi måste börja ta ansvar för allt runt omkring oss. Malin menar så klart relationer också. Och där kan jag hålla med henne, men det är så klart svårt. Men vad som inte är svårt, ja, det är det där fysiska att inte skräpa ner.
Det är dags att vi dammar av den där kampanjen som jag växte upp med och säkert flera av er läsare: Håll Sverige rent. Jag kommer ihåg hur vi gick ut och plockade skräp, tvättade bort klotter och hur man växte som barn i och med att man gjorde en insats. Och man fattade det viktiga, nämligen att någon måste plocka upp efter en. Och att det blir konsekvenser av att slänga skräp. Djur gör sig illa på den där krossade flaskan. Naturupplevelsen är inte riktigt lika fin när man liksom vadar fram bland sopor, när man tänkte sig en skön stund på en strand.
Den där kampanjen, som också bjöd in mig, impregnerade mig. Jag skulle aldrig slänga nåt på marken. Jag plockar bort efter mig om jag haft picnic. Jag tror på allvar att det hjälper att sopsortera. Jag stör mig på fimpar på en sandstrand, att människor inte tänker längre än näsan räcker.
Jag retar mig på hundägare som inte plockar upp efter sin hund, eller att folk slänger sopor, ja, faktiskt soppåsar på gatan.
Vad hände?
Det är lite som med den här glamoriseringen av bergsklättrarna. De som ska bestiga Himalaya, K2 och allt vad de heter. Men någon berättade om hur skitigt det är längs vägen. Jag fattar inte.
Det är extremt ego att inte plocka upp sin egen skit, för vem tänker man ska städa upp?
Stockholm städas för 100 miljoner varje år och 60 procent av det är fimpar.
Vet ni jag struntar i om ni tycker att jag är en präktnisse, men exakt vad är det som gör att man så fullständigt struntar i att plocka upp efter sig?
Så här såg det ut en morgon på Rådmansgatan. Någon hade slängt hela sin fest. Tomglas, sugrör och annat som säkert gjorde kvällens kalas till en trevlig tillställning. Men hur kan man tänka ”Jag låter någon annan ta hand om det här”?
Kampanjen fortsätter och vet ni, den största boven är fimpen. Det slängs ungefär en miljard fimpar på våra gator och torg varje år. (och då tänker jag gator och torg? Naturen då? För nog hittar man fimpar i skogen, på stranden…) Och det kan ta upp till fem år för naturen att bryta ner en fimp, som dessutom innehåller en massa farliga kemikalier.
Läs fakta om skräp
Satt i tv och pratade om det viktiga knipet. Och det var så läskigt att visa mitt fjuniga fågelbohuvud i tv. Kände mig inte särskilt tjusig. Men det är ju nåt knasigt med mig. Jag måste visa mig som jag är. Lite för att själv acceptera och för att på nåt sätt bryta tabun. Idag har ju håret växt ut. Jag kommer ihåg att jag då också hade svårt att hitta något att ha på mig, eftersom min arm var svullen. Det lär ju bli samma sak idag. Min arm är jättesvullen. Men, vet ni. Det är så skönt att berätta det.
Igår la jag upp den här bilden på mig och min favorit ansiktsolja och länkade till webshopen 
Här gömmer jag mig för Pino. Var är matte, Pino? Sånt kan jag tycka är kul när jag är så där trött att ögonen går i kors. Ska bara sitta en liten stund till på kontoret. Sen hem och slänga mig i soffan.
