Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Jag kommer ihåg taskiga gliringar som jag fått när jag var barn eller under min utveckling till ung kvinna. Att min näsa var ful. Att min rumpa var stor. Att mina ögon satt tätt. Att jag är så kort. Att mina bröst var så stora.
blabla

fy fan, så mycket jag hört som gjorde att jag inte njöt. Att så mycket tid gick åt till att skämmas för saker. Istället försökte jag dölja mina stora bröst och tyckte det var jobbigt och satt typ hellre på kanten bredvid och tittade på när de andra badade nakna, skrattade och gjorde bomben, efter att vi olovligen tagit oss in på Eriksdalsbadet. Jag ville inte visa min kropp. Jag skämdes för att mina bröst var så stora.
Ibland känns det som hela tonårstiden liksom levdes vid sidan av. Bredvid. Aldrig fullt ut. Jag hatar att stå vid sidan. Att inte vara med. Inte känna sig inbjuden och med. Det är helt klart en av mina stora stöttestenar i livet. Och vad det triggades igång när jag var mitt uppe i cancerbehandlingarna.

När jag var tonåring tyckte jag inte om när någon tog kort på mig, höll ofta för min näsa. Bara för att någon dumskalle sagt att den var krokig som en häxas. Och för att när man var liten skulle man ha en söt uppnäsa. Haha men det tar jag igen med besked nu…

Läste Hillevis blogg och blev så ledsen. En förälder hade skrivit till henne och berättat om ett tråkigt museumbesök.

Visst ska vi njuta av livet, men skulle vilja tillägga NJUT AV DIN KROPP. Och med det innebär inte att köra slut kroppen och träna sönder den för att man kanske är arg på den. För att den inte ser ut som man vill att den borde.
Hur njuter man av sin kropp? Hur lär man sig skillnaden, så att man inte gör illa kroppen, utan just njuter av den, tar hand om den på bästa sätt? För visste ni att de som tränar alldeles för hårt också får ett sämre immunsförsvar. Kanske är vår stora uppgift i livet att lära oss att göra saker lagom?
Vad är att njuta av kroppen?
Hur tar du hand om din kropp?
Om det hade funnits ett massageställe härute på Väddö så hade jag bokat in en tid. 

Igår morse gick jag upp tidigt och tog sexbussen in till stan från landet.
Vet inte varför alla avsked blir svårare för varje dag som går. Det är vad som
hänt efter sjukdomen. Jag har svårt med förflyttningar. Förr gjorde jag det
lätt, förflyttade mig. Jag gillade rastlösheten. Den drev mig framåt. Rann
liksom fort i mina ådror. Pulserade fort.
Nu knorrar kroppen. Strejkar. Stretar emot. Även fast jag ser fram emot dit
jag är på väg. Känner ni igen? Är det kanske också för att jag åldras, att med
åren kommer långsamheten?

Det mest provocerande i dagens samhälle måste ju vara att inte träna och
liksom stå för det. Då menar jag inte att en smal människa säger; Jag tränar
inte och jag äter vad jag vill. Det är liksom en annan sak och det kan vara nog
så provocerande för oss som lätt går upp i vikt. Men kul för dem. Men att inte
hänga på den här träningstrenden, kanske är det som att svära i kyrkan.
Att stå emot den utseendehets som finns. Hur viktigt det är att lära sig
lyssna på kroppen och höra efter vad den vill och behöver. Att inte tappa den
kontakten med sin kropp för att spegelbilden säger något annat. 
Ibland tänker jag att allt har sin tid.
Jag märker på mig själv. Jag är en kvinna i klimakteriet. Allt i kroppen har
ändrats. Dels chockändrats på grund av cancerbehandlingarna, men framförallt
har det ändrats för att jag åldras.

Jag tål inte stress längre. Jag behöver vila mycket mer. Det fanns en tid
när jag kunde festa en hel natt, sova ett par timmar och gå upp och jobba. Jag
fattar inte hur det gick till. Men det gick.

Nu behöver huvudet lugn och ro. Allt är långsamt. Jag är långsammare. Dags
att vänja sig. och njuta av det och inte dras med i snurret. Det är min
utmaning, helt klart. Att våga säga nej. Att ett möte om dagen räcker. Att jag
behöver mina stunder i soffan, i trappan på landet, på promenaden ner till
hemliga stranden. Att om jag joggar inte behöver springa lika fort som jag
gjorde när jag var ung och tävlade för Turebergs IF. Att nu är en annan tid.
Ett annat steg.

På bussen från landet läste jag Hjärnkoll
på smärta och värk.
Vilken intressant bok, och kanske inte bara för oss som går runt och har
värk. Att bita ihop och lida i det tysta har alltid varit en dygd särskilt för
kvinnor. Det skulle dröja hundra år efter Krimkriget innan barnafödande kvinnor
fick del av den smärtlindring som de medicinska framstegen fört med sig läser
jag i boken.
Vet du vad förkortningen SVBK står för? Jo det var läkarnas förkortning som
de skrev in i kvinnors sjukjournaler när de kom till läkarna med sin värk. Så
inihelskotta förnedrande att inte bli tagen på allvar när man har ont, men
förkortningen betydde Sveda, värk och bränn-kärringar. Visst, det ordet
bannlystes, men det är inte så länge sedan, så säkert flera av de läkare som
använde den förkortningen finns säkert kvar. Är fortfarande verksamma som
läkare. Hur har deras inställning förändrats tänker jag?
För vården är fortfarande inte jämlik eller rättvis, finns fortfarande så
mycket att göra.
Vet att många skämtar  över hur vi kvinnor lägger tusentals
kronor på att må bra. Att vi går till dyra hormondoktorer för att slippa må dåligt. Men vad är alternativen?

Igår
fick jag äntligen träffa Mia Lundin. Denna viktiga kvinna som skrivit bibeln
för oss kvinnor Kaos
i kvinnohjärnan. 
Jag hade kontakt med henne när jag blev sjuk och hon har hjälpt mig. Nu ska
hon få hjälpa mig med mina klimakteriebesvär. För ingen kvinna ska behöva må
dåligt. Kvinnors problem ska tas på allvar. Amen på det. Varför finns inget
hormoncenter för kvinnor? Med experter på bioidentiska hormoner så att vi kan
få hjälp mot våra hormonsvängningar, allt från Pms till klimakteriet. Så många
unga tjejer och äldre kvinnor som mår dåligt. För varför ska vi behöva må
dåligt. Ta oss på allvar, ni får ju härligare kvinnor då. Det kan ju bara bli
en win-win-situation.

Jag försöker, som jag gör med det mesta, hitta nån sorts glädje också i det som gör ont.  Det som gör mig ledsen. Men det finns verkligen dagar när jag känner att jag orkar inte orka mera. Men jag vet att om jag skrattar har jag mindre ont, då mår kroppen bättre. När kroppen är glad är jag glad. Allt hänger ihop.

Över 7000 kvinnor om året drabbas av bröstcancer bara i Sverige. Många får bestående smärtor efter operationen, och ännu ondare får de som både opereras och strålbehandlas.  Två månader efter operationen (mastektomi där hela bröstet tas bort) har nära hälften av kvinnorna fortfarande ont i operationsområdet. Sex år efter canceroperationen har 17 procent av patienterna fantomsmärtor där bröstet har suttit,visar en pionjärstudie. Nära en tredjedel hade ont i operationsärret. Det här läser jag i boken Hjärnkoll på värk och smärta av Martin Ingvar och Gunilla Eldh. Han fortsätter och skriver att det är oerhört viktigt att förbättra kirurgin, att man t ex vet att modern kirurgi så kallad bröstsparande kirurgi och en bra kirurg som vet var nerverna sitter minskar antalet smärtkomplikationer.

Jag har lagt ner så mycket pengar på att inte ha ont. Vågar inte tänka hur mycket jag lagt ut hittills. Pengar taget ur egen ficka. Om jag hade förstått det här med nerver som kanske skadats och allt utöver lymfödemet, så hade jag kanske krävt mer hjälp från sjukvården.

Nyligen läste jag att 40 procent av alla kvinnor som opererat bort lymfkörtlar i armhålan och strålats får lymfödem. Det är en otroligt hög siffra på en biverkning som är ganska jobbig. Och ändå så fick jag knappt någon information om det. Att det var en risk. Allt har jag varit tvungen att ta reda på själv. Tvingat fram.

Det hade så klart besparat en hel del och min arm hade kanske kunnat hållas i schack, alltså inte behövt svullna upp så mycket som den gjort. Dessutom hade de kunnat ge mig alternativet att redan vid operationen operera in en lymfnod så att man inte bara skar av lymfbanorna till min högerarm. Som det är nu är min arm en riskarm i och med att lymfsystemet i armen inte funkar som det ska. Jag har dåligt immunförsvar i den armen.
Det är blä och piss. Och ibland kan jag känna att jag blir så jävla arg, ska man behöva vara läkare eller expert för att få den bästa vården? För att veta vad man ska kräva?

Här skrev jag lite om vad vi bröstcancertjejer borde få som en självklarhet

Men läkarna är inte experter. Vet ni, jag tror den enkla anledningen är att läkare, kirurger, ja,
alla de här som vi tycker är experter faktiskt inte vet så mycket vad
gäller lymfsystemet. För att de flesta verkar tycka att lymfsystemet är lite larvigt, eller nåt. Och många verkar också tro att lymfmassage är nåt som man gör för att slippa och bli av med celluliter. Typ att det är någon sorts skönhetsbehandling.
Läkarna vet mycket om sitt område, men att kroppen är en helhet. Att varje organ, varje del av oss är beroende av varandra, nej, det verkar liksom inte prioriteras. Det är väl därför många människor som varit tvungna och också hänvisade till sjukvården, lite tröttnat och börjat söka mer alternativ vård. För när man varit i händerna på sjukvården så tröttnar man på biverkningarna av all akutvård vi fått. Jag är inte emot sjukvården. Inte en sekund. Det jag vill är att den ska integreras och att det måste finnas en möjlighet för oss sjuka att hitta alternativ utan att vi ska behöva sälja våra hem och vårt bohag för att ha råd. För att må bra, för att stå ut.
 
Jag har sökt hjälp på alla de ställen jag kan. Här är jag hos fysioterpaueten Hillevi Borga, som jag verkligen rekommenderar. Hon är magisk och har magiska händer, dessutom går det på högkostnadskortet.  På bara ett par gånger har hon hjälpt mig med min axel och skuldra som gjort så ont.

Att hitta lymfexperter har dessutom nu när jag behöver hjälp inte varit den enklaste resan. För de gäller att de också ska förstå hela resan som vi canceropererade varit med om. Och deras händer måste vara snälla, vi ska ju klä av oss och visa våra ärrade kroppar. och de ska massera ärren. Det kräver ett förtroende. Inget lätt jobb de har. Men när vi känner att vi är i händerna på någon som är snäll så smälter vi, då faller tårarna. Då läker vi av deras omtanke.

Lymfsystemet är liksom tarmsystemet ganska styvmoderligt behandlat. Och ändå vet vi att vårt immunsystem ryms i dessa system.

För nu är det bekräftat vi har en ny kroppsdel

Äntligen kanske lymfsystemet får upprättelse och alla tjejer och killar som får problem med det kanske får hjälp.

Det som nu läkemedelsverket vill gå ut och förbjuda är själva styrkan på innehållet av dvitamin. De anser den för hög, medan det finns vetenskap som säger att intaget behöver vara högre än det som man nu vill rekommendera, eller snarare göra till lag för att det ska vara verksamt och göra den effekt det behöver.

Vi får röka och dricka och äta skräpmat hur mycket vi vill. Men trots att inte en människa dog under 2008 av kosttillskott så tycker Läkemedelsverket att deras slutsats är den rätta. 

”Jämför det med dödsfall av alkohol, tobak, läkemedel,
allergiframkallande livsmedel, tex nötter eller vad som helst.
Kosttillskott verkar vara bland det säkraste som finns. Varifrån kommer
denna iver att ”skydda oss” från kosttillskott som kan förebygga eller
bota sjukdomar och tycks sakna risker?” skriver Torbjörn Sassersson på sin blogg. Ja, man kan verkligen undra, varifrån kommer denna iver?

Inga dödfall från kosttillskott men 783 000 dödsfall av läkemedel

Biverkningar är vanligt

En biverkning är en skadlig och oavsedd reaktion på ett läkemedel.
Biverkningar är ett stort hälsoproblem som förutom lidande också kan
orsaka död. Läkemedelsbiverkningar har rapporterats vara den fjärde
vanligaste dödsorsaken i USA [4]. Biverkningar tar stora
sjukvårdsresurser i anspråk, eftersom de är en relativt vanlig
bidragande orsak till sjukhusinläggningar. Fass

Hur stor är den siffran i Sverige?

Jag tänker att den här ivern som Läkemedelsverket har gällande kosttillskott och ja, jag tycker det är superviktigt att man kollar kosttillskott, så att de inte innehåller skit och tillsatser som är farliga. Men tänk om de faktiskt kunde syna läkemedelsbranschen.
Till exempel kan de börja syna antihormoner som skrivs ut till alla kvinnor som haft hormonell cancer. Det är bara ett tips från mig…
Det finns massor att kolla upp.
Åtta människor dör inom svensk sjukvård varje dag av misstag

Men vet ni, jag fortsätter att äta mina kosttillskott och fast solens skiner, ja, lite då och då, så äter jag dvitamin i tablettform. 

Jag följer Ricky Gervais på Facebook. Ni vet han som var med i The Office. Han älskar djur och han använder sitt kändisskap att få ut budskapet att vi ska vara schyssta mot djur. Och han hade lagt upp den här bilden med texten:
”Well done. You managed to shoot a stationery, 14 foot peaceful creature with a high velocity rifle. Very sporting. ”

Och ju mer jag tittar på den, desto mer illa berörd blir jag. Jag äter inte kött. Jag har inte lust att moralisera över hur andra äter eller tänker när det kommer till det. Men att jaga, för skojs skull känns så, ursäkta språket, men Så jävla korkat.
Giraffen är bladätare. Känns inte som ett rovdjur. Det livnär sig på grönt och är idisslare. Någon hade också skrivit att giraffen har djurvärldens största hjärta. Bara det. Stoppa djurplågeri

Eller den här bilden som fullständigt gör att det skär i hjärtat.
Den la Ricky upp med texten: Use your voice for those who don’t have one.

När jag varit i Goa har jag år efter år besökt Animal rescue som ligger i Goa, bland annat. Det drevs av John Hicks. En fantastisk man som liksom Ricky brann för djurens rättigheter. Jag besökte honom och hans fru i deras hem ett par tre gånger. Bland annat var Mira med och vi fick bada med några apor som han hade fritagit från några dumskallar, som gick runt med aporna och lät turister fotografera sig med apor. Nu senast när jag var där fick jag reda på att John tyvärr lämnat oss. Jag blir så orolig, vem ska nu hjälpa alla utsatta djur i Goa? Läs mitt gamla reportage om John Hicks Här hittade du det under flikarna Animal Rescue 1 och 2

Ray yogar inte. Men han är bra på att hjälpa mig med vissa ställningar. Som här i Supta Vajrasana som du hittar i ashtangayogans andra serie. I morse började jag yoga ganska sent för att vara jag. Ray hade redan börjat slipa och olja in fönstren. Ett hus behöver underhållas, en fru också. Han stövlade in, bokstavligt talat och hjälpte mig.

Nästan varje dag tänker jag: Vad hade jag gjort utan yogan? Jag är en person som tänker för mycket. Är alldeles för mycket upp i huvudet. Det går fort. Alldeles för fort. Jag behöver alltid landa i kroppen. Komma ner. Coola ner. Men för mig har det aldrig funkat att bara sätta mig ner och meditera. Jag behöver hjälp. Därför var det så härligt när jag hittade ashtangayogan för hundra år sedan, känns det som. Då kunde mitt snurriga huvud flytta ner lite i kroppen.
Allt jag varit med om, sorger och ledsamheter. Press och stress. Allt har lugnats ner av yogan. Av att stanna i stunden, eller snarare hålla mig på mattan. Att inte rusa iväg. Inte fly som jag alltid gjorde som ung. Visst kan man fly för en stund, men allt kommer alltid tillbaka. Man måste göra jobbet. Så är det. Yogan gör mig lugn. Att jag hittar den där platsen av hemma, i mitt eget hemma ett par sekunder. Ibland några minuter och till och med längre stunder ibland, ett par gånger om dagen.

Igår var jag en sväng förbi Stockholm. Tur och retur över dagen. För att hämta post. Vattna blommor. Sånt man måste ibland. Åkte in med en granne. Redan i bilen på väg mot stan kände jag hur jag fick ont i ryggen. Sedan hade jag ont i armen och ryggen ända tills jag landade här på landet igen. Så himla tydligt. Kroppen vill vara här i lugnet på ön. Dags att lyssna.

sätter man på bordet.
Det vill säga sig själv.
Allt måste börja där.
Den här bilden togs i samband med min förra bok. Anneli kom ut till mig en söndag när jag var på Vidarkliniken. Jag hade varit där i mer än två veckor. Jag var utvilad. Lugn. Precis så där som man kan känna sig efter två veckors semester. För det tar tid att hitta den där ron i sig själv. Och sällan ger man sig själv tiden att hitta det. Lugnet. Man snurrar runt, har en massa järn i elden. Ofta startklar, liksom redo. Men ibland måste man koppla ur och koppla bort. I alla fall funkar jag så.
Vi är på landet. Här händer inte mycket. Och det är precis som det ska. För man behöver just det.
Det är meningen att jag ska göra det sista på boken som kommer i januari 2016, men just nu går det långsamt. Väldigt långsamt. Jag redigerar lite. Jag vilar. Jag redigerar lite. Jag vilar. Precis så. Långsamt.
Hoppas ni har långsamma steg nånstans.
Så där långsamma att ni hinner reflektera över er själva. Navelskåda lite.
För allt börjar i oss själva.

Jag får många frågor om var jag instruerar i yoga. Var jag ska ha nästa retreat. Och i september har du möjlighet att yoga med mig på den vackraste av öar.

Och för att förlänga den här känslan av lugn. Av värme. Av yoga. Följ med mig till Mallorca, här kan du läsa mer och anmäla dig Yoga med Karin i September på mallorca Jag kommer att ha två tredagarskurser hos Petra på Santani. Det blir magiskt. Ser så fram emot att ha klass. Jag älskar yoga. Jag älskar att lära ut yoga. Att väska yogaintresset. Jag älskar Mallorca. Kan det bli bättre?
Fram till dess skriver jag i sakta takt, lägger sista handen på den yogabok som kommer ut på Semic nästa år.
För vad hade jag gjort utan yogan i mitt liv? Ingen aning.