Igår morse gick jag upp tidigt och tog sexbussen in till stan från landet.
Vet inte varför alla avsked blir svårare för varje dag som går. Det är vad som
hänt efter sjukdomen. Jag har svårt med förflyttningar. Förr gjorde jag det
lätt, förflyttade mig. Jag gillade rastlösheten. Den drev mig framåt. Rann
liksom fort i mina ådror. Pulserade fort.
Nu knorrar kroppen. Strejkar. Stretar emot. Även fast jag ser fram emot dit
jag är på väg. Känner ni igen? Är det kanske också för att jag åldras, att med
åren kommer långsamheten?
Det mest provocerande i dagens samhälle måste ju vara att inte träna och
liksom stå för det. Då menar jag inte att en smal människa säger; Jag tränar
inte och jag äter vad jag vill. Det är liksom en annan sak och det kan vara nog
så provocerande för oss som lätt går upp i vikt. Men kul för dem. Men att inte
hänga på den här träningstrenden, kanske är det som att svära i kyrkan.
Att stå emot den utseendehets som finns. Hur viktigt det är att lära sig
lyssna på kroppen och höra efter vad den vill och behöver. Att inte tappa den
kontakten med sin kropp för att spegelbilden säger något annat.
Ibland tänker jag att allt har sin tid.
Jag märker på mig själv. Jag är en kvinna i klimakteriet. Allt i kroppen har
ändrats. Dels chockändrats på grund av cancerbehandlingarna, men framförallt
har det ändrats för att jag åldras.
Jag tål inte stress längre. Jag behöver vila mycket mer. Det fanns en tid
när jag kunde festa en hel natt, sova ett par timmar och gå upp och jobba. Jag
fattar inte hur det gick till. Men det gick.
Nu behöver huvudet lugn och ro. Allt är långsamt. Jag är långsammare. Dags
att vänja sig. och njuta av det och inte dras med i snurret. Det är min
utmaning, helt klart. Att våga säga nej. Att ett möte om dagen räcker. Att jag
behöver mina stunder i soffan, i trappan på landet, på promenaden ner till
hemliga stranden. Att om jag joggar inte behöver springa lika fort som jag
gjorde när jag var ung och tävlade för Turebergs IF. Att nu är en annan tid.
Ett annat steg.
På bussen från landet läste jag Hjärnkoll
på smärta och värk.
Vilken intressant bok, och kanske inte bara för oss som går runt och har
värk. Att bita ihop och lida i det tysta har alltid varit en dygd särskilt för
kvinnor. Det skulle dröja hundra år efter Krimkriget innan barnafödande kvinnor
fick del av den smärtlindring som de medicinska framstegen fört med sig läser
jag i boken.
Vet du vad förkortningen SVBK står för? Jo det var läkarnas förkortning som
de skrev in i kvinnors sjukjournaler när de kom till läkarna med sin värk. Så
inihelskotta förnedrande att inte bli tagen på allvar när man har ont, men
förkortningen betydde Sveda, värk och bränn-kärringar. Visst, det ordet
bannlystes, men det är inte så länge sedan, så säkert flera av de läkare som
använde den förkortningen finns säkert kvar. Är fortfarande verksamma som
läkare. Hur har deras inställning förändrats tänker jag?
För vården är fortfarande inte jämlik eller rättvis, finns fortfarande så
mycket att göra.
Vet att många skämtar över hur vi kvinnor lägger tusentals
kronor på att må bra. Att vi går till dyra hormondoktorer för att slippa må dåligt. Men vad är alternativen?