Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Läser det här:
Forskare: Solkräm hotar slå ut korallrev

Solkräm orsakar enorm skada på korallrev världen över och hotar att helt förstöra dem i framtiden, varnar forskare. Det är ämnet oxybenzone, vilket finns i mer än 3 500 solskyddsprodukter, som orsakar stora skador på reven. Oxybenzone förstör korallrevens DNA och stör hormonproduktionen, enligt en studie som publicerats i tidskriften Archives of Environmental Contamination and Toxicology. Effekten blir att korallerna sluter in sig och dör.Ämnet, som även finns i schampo, läppbalsam och mascara, sprider sig i vattnet när insmorda solbadare tar sig ett dopp men också via spillvatten. Uppskattningsvis mellan 6 000 och 14 000 ton solkräm släpps ut i områden med korallrev varje år.

Vårt vatten. Låt oss värna om naturen.

Jag har skrivit det förr. Tror inte på solkräm. Brunhet i sig är ett skydd. Om man är ljushyad är det bra om man solar med förstånd. Jag brukar börja med en kort stund i solen och försiktigt bygga upp ett skydd.

Nyheterna vi får. Bränderna. Världen som brinner. Det skapar sån oro i mig. Det skapar oro i oss alla. Min fascination för samhällen som brutit sig loss och ur ”vårt” sätt att leva är större än någonsin. Järna, Auroville, Christiania (fast om vi skippar knarket). Det är obehagligt att gå runt med de här undergångskänslorna. Vill ha tillbaka känslan av att allt är möjligt. Tankarna och drömmarna från när jag var barn. Solidaritet. Empati. Demokrati. Lagomhet, att skillnaderna mellan människor, dvs ekonomi inte var så olika. Fred. Bort med roffarmentaliteten. Jag tror jag flyttar ut på landet.

Tipsa mig gärna om andra alternativa platser på jorden.

Och BLI MEDLEM i Naturskyddsföreningen.

I morse fick jag den här kommentaren på bloggen:

”Igår blev jag en jobbig patient på strålbehandlingen, tror jag. Har hållit tyst 14 gånger, men igår tog jag bladet från munnen. Gillar inte att INGEN har frågat om biverkningar, ingen har fattat att nya personer (särskilt av motsatt kön) ska hälsa när man har kläder på sig och inte när man ligger naken och utsatt på bordet, etc. Efterlyste mer empati och mindre okänslighet. Varför får man inget att skyla sig med? Vandringen med bar överkropp fram till bordet medan de tittar på känns obehaglig. Ovärdig behandling.”

Först blev jag glad för att jag kanske ingjutit lite hopp, lite extra kraft i någon som vågat säga vad hon känner. Så samtidigt blir jag ledsen, eftersom jag också vet hur jävla utsatt man känner sig. I den där situationen. Innan man själv vant sig vid sin nya kropp, ska man klä av sig inför folk man inte känner. det är en så utsatt situation. Idag kämpar jag med att få tillbaka kärleken till min kropp, som varit så i händerna på andra. Och jag säger det igen. Jag kommer ihåg varenda hand och hur de tog i mig under alla cancerbehandlingar.

Kanske startar vi det stora patientupproret? Men om vi inte säger hur det känns, eller hur vi vill bli behandlade så kanske man inte fattar. Hurra för alla som orkar ta kampen. Du gör det ju inte bara för dig själv. Du gör det för alla som kommer efter. Så brukar jag tänka när jag ”kräver” något, det blir alltid enklare.

Bilderna är från julen årskiftet 2012-13, då jag strålades varje dag i fem veckor. Vissa dagar dubbelt, eftersom vårdpersonalen skulle ha ledigt. Det är så klart Anneli Hildonen som tagit bilderna

Jag får många mejl. Tack snälla snälla ni. Men ibland blir det för svårt. Många svåra frågor som jag har just svårt att svara på. Jag kan inte råda och kommer inte råda någon att sluta med någon form av behandling. Det beslutet måste man själv ta. Jag skulle önska, i dessa Cancerfondstider som det ibland känns att oktober månad är. Att man faktiskt forskade mer på antihormoner, vilka bröstcancerdrabbade kvinnor som VERKLIGEN blir hjälpta eller behöver äta de här tabletterna i alla dessa år som man rekommenderas. Oftast fem år men ibland uppmanas kvinnor att äta dem i tio år. Jag får så många mejl om just det. Mejl från kvinnor som vill sluta äta dem för att de mår så dåligt. Antihoromoner för med sig så många jobbiga biverkningar. Blodpropp, artros och ingen sexlust.
Men ingen vill väl ha tillbaka sin cancer, därför vågar inte kvinnor sluta äta dem. Men återigen, man har hittills inte tagit reda på VILKA kvinnor som blir hjälpta. Så en stor grupp kvinnor äter dessa antihormoner i onödan. Det är fullständigt onödigt. Så Cancerfonden, jag utmanar er. Stöd en sån forskning som visar på VILKA kvinnor som blir hjälpta. Hög tid inte sant?
Jag slutade med antihormoner, eller jag åt dem aldrig. Jag vet inte om jag gjort rätt. Och det var ett fullständigt vidrigt beslut att ta. Men jag tog det. Men det var ingen som rådde mig. Jag kan inte och kommer aldrig råda någon att göra som jag.

Här kan du läsa om cancerdoktorn som retar upp

Allt handlar om det egna beslutet, om att välja men också om att ifrågasätta. Om jag kan ingjuta lite mod, lite känsla av att man inte är i händerna på någon, så blir jag glad och stolt. För man får ifrågasätta läkare, etablissemang. Jag säger inte att det är enkelt. Men man får. Om man känner att nåt inte känns bra, kan man det. Jag har alltid varit en jobbig jävel. Jag har alltid haft svårt för auktoriteter. Ej, heller aldrig velat bli en guru eller att någon ska höja mig och sätta mig på en piedestal. Så mitt råd är alltid. Jag är expert på mig och du är expert på dig. Yogan har hjälpt mig massor med det. Yogan har gjort mig lyhörd för mig själv och mina behov.
Jag följer min inre tro. Mitt hjärta. Det är inte alltid bra. Jag gör inte alla rätt. Verkligen inte. Men, jag måste göra det på mitt sätt. Jag vet att jag varit en jobbig patient. Jag har ifrågasatt. Jag har krävt. Våga vara en jobbig patient. Ta reda på så mycket du kan, konkreta saker.
Bara det HÄR i läkartidningen säger mycket. jag har tipsat om den här boken förut.
Ett beslut jag tagit, det är att inte stödja Cancerfonden och det på grund av texten innan. Jag väljer att stödja Naturskyddsföreningen i väntan på en mer alternativ fond. Jag tipsar alltid om Läkare för framtiden. För jag tror att vi behöver både och. Vi behöver akutvården. Vi behöver läkare som vågar tänka utanför sitt eget expertområde. Tänk bara hur styvmoderligt man behandlat lymfsystemet. Lite som att det är en kvinnogrej, att vi inte vill ha celluliter. Men tänk om det är så att celluliter i sig inte är så bra. Att det är stagnation. Inom den kinesiska medicinen men också inom ayurvedan pratar man om flödet. Hur viktigt det är i hela kroppen. Jag hade inte vetat, eller tagit reda på hur viktigt flödet faktiskt är innan jag drabbades av lymfödem. Nu vet jag mer. Och bara för några månader sedan upptäckte man en otroligt viktig sak inom vetenskapen. Inom medicinen. Lymfsystemet är en kroppsdel. Men hallå…
DET har man inom den alternativa medicinen alltid pratat om.
Kroppen är ett sånt fantastiskt maskineri. Alla delar behövs. Alla delar är lika viktiga.

Börja samarbeta någon gång. Men kanske är vi på väg? Årets nobelpris i medicin gick till kinesiska forskaren Youyou Tu. Heja heja.

Bildtext: det här är Patanjali. Han anses som hathayogans grundare. Den här bilden är tagen av Anneli Hildonen och du hittar den i min första yogabok Yoga för kvinnor Som kom ut som nyutgåva förra året.

I morse när jag slog upp min dator hade jag fått det här härliga meddelandet på facebook från en kvinna. Tack för att du berättade. Det gjorde mig så glad.

”Vet du.. jag är en hemma yogare. Har alltid tyckt att det är lite knepigt med rotlåsen. Så tittar jag på en av dina knipvideos idag. Nu spänner jag inte rumpan tjoho nu lyfter och håller jag perineum. Tack”

Här kan du träna knipet med mig

ända sedan jag var liten har den här tavlan följt med mig. I alla flyttar. I varje rum jag bott. Jag vet inte vad det är med den här tavlan som jag så mycket tycker om.
Jag vet bara att den hängt med.

Tavlan hänger nu på landet. Där vi just nu också är. Vaknade i morse med att frosten låg som ett vitt täcke på marken. Nu börjar den kalla perioden.
Jag har så svårt för att frysa. Skulle hellre sitta lite så här. Smånaken och kolla navelluddet.

p.s det var superhärligt på Hasseludden. Jag klarade det. Jag duschade naken (eh, det gör man ju alltid) på en offentlig plats. Jag låg naken i en av de där varma baden. Ett steg i taget mot att känna mig helt fri i min nya kropp. ds.

Ibland belägras huvudet av vad jag varit med om. Det kommer lite när som. Det är egentligen ganska märkligt. Jag kan prata om sjukdomen, om hur saker och ting kändes utan att gråta. Och det blir lite som distans, som att jag står utanför och berättar om något som hänt en nära vän. Så plötsligt hamnar jag på en middag, eller träffar någon som tittar på mig med den där blicken som gör att det inte går att hålla igen. Man hamnar liksom tillbaka i känslan. Man KÄNNER retroaktivt det man en gång känt. Ni vet när man hamnar där igen. Förstår ni?

En del människor har den där förmågan att väcka något i en. Se en. Empati. Det hände i fredags på en middag. Plötsligt vällde tårarna. Och känslan som kommer över mig då är så dubbel.
Jag kan känna fan också nu tar jag plats med mina tårar, med mina känslor.
Eller, tänk att det fortfarande känns så nära. Att det fortfarande känns.
PÅ samma sätt som jag uppmanar tjejer att ta plats, finns en liten fröken i mig som säger åt mig att jag inte ska ta plats. Den senaste tiden har jag sagt åt henne att man får ta plats, att alla kan skina. Men hon kommer fram ibland.

Jag fick så fina rader från Petra, min bcsyster på Mallorca: ”En fin läkare berättade för mig att när man fått cancer så försvinner liksom spärren man har upp till huvudet…i vanliga fall så stoppas tankarna före så dom inte hamnar uppe i hjärnan, nu flyger dom upp direkt och man känner av allt man inte känt tidigare. Det gör ju också att man blir så himla trött emellan varven också.”

De raderna att få dem från en som gjort samma resa. Jag vet inte men det blev som bomull. Det kommer ta tid att läka. Det tar tid att läka. Så är det.

Den här dressen är min favorit. Petra gör de allra finaste, skönaste mellanyogapassenkläder. Här hittar du hennes kläder: SANTANI Websidan www.santanistore.se.
Jag vet att du kommer att älska dem. Den här dressen åker med till Indien. och jag kommer att leva i den där. För när man varit med om det vi varit med om blir man extra känslig. Man vill inte ha saker på sig som spänner. Man vill inte att mjuka kläder ska ha jobbiga sömmar. När Petra, som har en lång och gedigen bakgrund med kläder, sytt upp ett plagg. Testar hon det. Går runt i det. Känner hur det känns. och vet ni det KÄNNS. Man vill liksom inte ta av sig plaggen…

Bildtext: Petra och jag och alla hennes hundar

Allt har sin tid. Läkning tar tid. Så är det.