patientupproret

I morse fick jag den här kommentaren på bloggen:

”Igår blev jag en jobbig patient på strålbehandlingen, tror jag. Har hållit tyst 14 gånger, men igår tog jag bladet från munnen. Gillar inte att INGEN har frågat om biverkningar, ingen har fattat att nya personer (särskilt av motsatt kön) ska hälsa när man har kläder på sig och inte när man ligger naken och utsatt på bordet, etc. Efterlyste mer empati och mindre okänslighet. Varför får man inget att skyla sig med? Vandringen med bar överkropp fram till bordet medan de tittar på känns obehaglig. Ovärdig behandling.”

Först blev jag glad för att jag kanske ingjutit lite hopp, lite extra kraft i någon som vågat säga vad hon känner. Så samtidigt blir jag ledsen, eftersom jag också vet hur jävla utsatt man känner sig. I den där situationen. Innan man själv vant sig vid sin nya kropp, ska man klä av sig inför folk man inte känner. det är en så utsatt situation. Idag kämpar jag med att få tillbaka kärleken till min kropp, som varit så i händerna på andra. Och jag säger det igen. Jag kommer ihåg varenda hand och hur de tog i mig under alla cancerbehandlingar.

_MG_9871

_MG_9921

_MG_9903

_MG_9846

Kanske startar vi det stora patientupproret? Men om vi inte säger hur det känns, eller hur vi vill bli behandlade så kanske man inte fattar. Hurra för alla som orkar ta kampen. Du gör det ju inte bara för dig själv. Du gör det för alla som kommer efter. Så brukar jag tänka när jag ”kräver” något, det blir alltid enklare.

Bilderna är från julen årskiftet 2012-13, då jag strålades varje dag i fem veckor. Vissa dagar dubbelt, eftersom vårdpersonalen skulle ha ledigt. Det är så klart Anneli Hildonen som tagit bilderna

0
0