Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Dagsform: Vaknade tidigt, efter att ha vaknat flera gånger i natt. Har hamnat i en seg trötthet. Min svägerska kom sent igår kväll för att i morse skjutsa oss tidigt till Stockholm. Så himla snällt och vi hade så mysigt på vår resa. Men ju närmre Stockholm vi kom, desto mer kände jag ångesten komma krypande.

Nu har vi varit några timmar i Stockholm. Mitt hår har börjat falla av mer och mer. Det blir tunnare och tunnare, och jag kan se några fläckar redan nu. Jag är på väg att förvandlas till den där fågelungen. Den tunna, utmärglade, ledsna lilla fågelungen. Den jag sett så många av i väntrummet på Radiumhemmet. Utseendet som förenar oss cancerpatienter. Vi som sitter där och väntar, står ut och hoppas så där kraftfullt att våra knogar vitnar för att vi håller våra tummar så hårt. Vi som nickar mot varandra igenkännande, ser varandra för att vi vet vad den andra går igenom. Den inre kampen. Oron. Rädslan. Hela jävla kittet.
Jag märker hur folk tittar, faktiskt glor. Jag är inte på humör idag. Sträcker på ryggen, men känner att jag inte vill bli sedd. Eller snarare jag vill inte vara en som väcker uppmärksamhet. Ser att folk tänker när de ser mig. De tittar lite för mycket. Jag ser det, till och med Ray ser det. Han säger lite snällt, att det är säkert för att du ser så söt och fin ut. Han vill vara snäll. Men jag vet. Jag själv tycker att jag ser ut som en tysk terrorist, snart kommer jag att förvandlas till en fågelunge.  Jag vet inte, egentligen bryr jag mig inte. Jag vill bara gå igenom det här, VARA igenom det här. Ute på andra sidan, klarat av det. Med fanan i topp och på väg. Men jag är inte ens halvvägs, har bara gått några pyttesteg. Nej, idag är ingen bra dag.
 Oroar mig för torsdag, då ska jag ta min andra cellgiftsbehandling. Jag tar stryk, min kropp tar stryk. Kommer jag att klara det här? 

Fick den här kommentaren igår: ”Tack för att du skriver Karin! Mycket klokt
och starkt. Min mamma dog i cancer för mer än tio år sedan och hon kämpade hon
också, men överlevde inte. Tror och är övertygad om du klarar detta Karin, men
samtidigt skall det inte bli ett ”stigma” gällande de som ”klarar” det och de
som inte gör det. För ibland så räcker inte tankens ”kraft” hur mycket de som är
sjuka och vi anhöriga önskar detta. Det finns något farligt i att se på de som
dör som om de inte trodde och kämpade tillräckligt mycket. Karin, tänker på dig
och tack som skriver vill jag säga igen! Du är en så fin person som ger så
mycket till så många. Anne”

Jag hade tänkt skriva om det här, för det är så viktig. Tack Anne för att du tar upp det här. Jag har märkt den också, det finns en obehaglig tendens att det är nåt sorts straff, som man ska igenom och att bara den som bett, trott tillräckligt mycket är den som överlever. Och att vi som väljer den traditionella sjukvårdens väg att bekämpa cancer är några losers, eftersom de känt någon som på ett övernaturligt sätt blivit av med svår cancer i sin kropp. 

Jag kan inte BE bort den här cancern. Jag kan försöka tänka positiva tankar. Det här är inte mitt stigma eller någon annan cancerpatients stigma. Jag förstår att många vill mig väl, men ibland blir det lite för mycket av det goda. Jag svarar inte på mejl eller sms eller meddelanden som börjar eller innehåller: Om jag blev sjuk så skulle jag göra så här… För ingen som inte varit nära döden kan veta hur man kommer att tänka, känna, vara eller agera när de väl hamnar där. 
Hur rädd man är för att förlora de man älskar. Hur långt in i hjärteroten rädd att inte få vara med dem man älskar, inte få älska klart. Inte få vara med om allt det där man längtat och drömt om. 
Inte sjuttsingen vill man åka tusentals mil för att komma till en healer i ett annat land, för att han kanske botat EN person, men hur många han inte botat, får vi reda på det?
Jag är glad för alla som blir botade så klart oavsett vilket tillvägagångssätt de väljer.

Vi som väljer att inte grabba alla halmstrån som räcks till oss? Jag jobbade i redaktionen med Maj Fant på tv när hon fick sin diagnos ALS. Det var på den tiden man skickade brev och inte mejl. Jag överdriver inte, men hon fick säckvis med brev från tittare, många fina härliga hejarop, men också säckvis med förslag på hur hon skulle leva, vart hon skulle resa för att bli frisk. Jag vet, man vill hjälpa, men när man blir sjuk. Jag talar för mig själv, man vill vara nära sin familj.
Jag vill vara med min familj och vänner, nära dem och med dom. Jag vill bli frisk nära dem, dessutom har jag inte pengar att grabba alla halmstrån. Den alternativa vården är för dyr och tyvärr finns det mycket pengar att tjäna inom just den. Så det finns många utsugare därute.
Den svenska sjukvården, som faktiskt är bäst i världen på just bröstcancer är gratis. Dessutom har jag nästan bara träffat änglar där hittills och de säger att de ska bota mig.

Varje sjuk person är unik, precis lika unik som varje cancerform är unik. Och det är viktigt att komma ihåg, det är därför vi inte hittat ett botemedel mot cancer. Det finns människor som kan leva i 25 år med cancer, och de finns dem som dör direkt. Cancer är en så lynnig, så svårtydd sjukdom. Och det är möjligt att folk kan be bort sin cancer och att cancer försvunnit mirakulöst ur någons kropp. Jag tycker det är fantastiskt. Helt fantastiskt.

Men jag är redan en renlevnadsmänniska. Har varit länge.
Jag röker inte, dricker inte. 
Knarkar inte, tar knappt huvudvärkstabletter. 
Äter bra mat. 
Tränar.
Sover bra (gjorde i alla fall innan cellgifterna…)
Tar hand om mitt psykiska bagage genom att gå i terapi. Och har gjort i massor av år. 
Jag har turen att jobba med saker som jag tycker är kul. 
Jag skrattar mycket, och när jag är ledsen gråter jag.
 Jag har möjligtvis haft svårt att sätta gränser mot personer som inte varit bra för mig, velat mig illa. Det har jag förstått idag. 
Men annars, jag kan inte förstå varför jag skulle bli sjuk? Eller varför nån blir sjuk överhuvudtaget. 

 Efter varje yogastund i tolv års tid har jag BETT för min kropp och tackat den för att den är så stark. Och jag har bett för en massa andra bra saker också. Bett och affirmerat.
 Jag har alltid försökt att välja det positiva synsättet, hellre än att hamna i ett negativt tänk. 

Jag har alltid uppsökt alternativa behandlingar när jag mått dåligt, eller känt mig sjuk. Det gjorde jag också innan den traditionella sjukvården upptäckte att jag har inflammatorisk bröstcancer. Men varken ayurvediska experter, kinesiska läkare, homeopater och kinesolog upptäckte eller kunde varna mig om hur jag egentligen mådde. Jag tror fortfarande på alternativa former, men varför ska jag nu kasta mig i deras händer, de som inte såg och inte varnade? I tid?
Jag gick bland annat till en kinesolog/homeopat två dagar innan jag fick besked om cancer, hon LOVADE mig, hon visste att jag inte hade cancer sa hon. 

Jag tror på att kosten är viktig och därför har jag lagt om min kost och uteslutit väldigt mycket till förmån för bättre och mer näringsfylld mat. Trots att jag inte tidigare var särskilt ohälsosam. Jag fortsätter att yoga och ta hand om mig. Men det här är inte mitt stigma, cancer är ingens stigma. Vi försöker bara överleva och det är ingen lätt uppgift. Och det här är en sjukdom som alltfler människor drabbas av, som en farsot. Så ni får gärna fortsätta ge mig tips om mat, vitaminer jag kan och borde äta. Men snälla försök lita på att vi som blivit sjuka gör det vi tror på är bäst för oss. Att det är det det handlar om. Jag kan inte följa någon annans röst. Jag måste följa min. 

DAGSFORM: Vaknade innan tuppen, trots att jag somnade senare än vanligt. Kollade klart på Varg Veum och hela tiden flyttades tankarna till Norge och det hemskahemska som hände för ett år sedan. Att främlingsfientlighet, smygrasism och högerextrema svängningar måste bekämpas. Men också otroligt häftigt att se hur enade norska folket är, vilken underbar statsminister och så kärleken. Att fortsätta våga tro på något gott fast det värsta hänt. Att överlevnadsinstinkten och lusten till att leva är så stark i oss. Min natt var okej. Vaknade törstig flera gånger. Kommer på mig själv med att dricka för lite. När man tar cellgifter måste man dricka mer än vanligt, för att avlasta lever och njurarna som stackars organ jobbar för fullt just nu. Gick upp vid sex som en liten tupp, drack min morgonshots och gjorde min yoga. Det blev första serien idag, eftersom jag börjar känna av höger axel. Det onda vandrar runt i kroppen… Nu väntar jag på att den morgontrötta familjeskaran ska vakna, till och med Pino är trött och ligger som en kåldolme inbäddad i täcket i sängen.

När man går på cellgifter är man extremt infektionskänslig. Därför måste man ta prover på blodet, för att kolla vita blodkropparnas uppgång eller eventuella fall. Ja, ni vet ju vad som hände med mig förra veckan. Jag hamnade på sjukhus. Den här gången vill jag så klart inte att det ska hända. Min älskade man har lagrat upp med munskydd, bomullsvantar och handdesinfektion. Jag måste få in att använda det, men har lite svårt. Vill ju inte känna mig som en liten porslinsdocka som måste hanteras varligt. Jag vill ju så mycket jag kan leva vanligt, ja, mitt liv helt enkelt. Men jag förstår att det inte är så enkelt. Jag ska helst inte flyga, åka tåg eller buss, vara i stora folksamlingar och träffa människor som är förkylda, på väg att bli sjuka eller hujedamej sjuka.
Jag vill ju kunna gå och handla på Ica (eller Konsum, men här i byn har vi bara Ica), men jag märker att jag tycker det är obehagligt när folk jag inte känner ställer sig för nära, hostar rätt ut i luften. Hur jag nästan trycker mig mot hyllorna. Känns också tråkigt att inte kunna krama folk jag möter, som vill uttrycka sin empati för min situation. Jag vill ju krama, och vara som jag alltid är. Men jag borde inte. Måste ju vara rädd om mig de här veckorna som jag tar cellgifterna. Så ni som träffar mig, jag vill inte vara ohövlig, men jag är bara så rädd att hamna på sjukhus igen med dåliga värden. Därför är jag lite försiktig med kramandet. Nån gång i november är jag klar med det här, tills dess är jag känsligt gods. Men då ni då ska vi kramas!
Idag kommer min finaste svägerska Babette. Hon åker ner från Stockholm för att hämta hem mig och Ray för att jag ska slippa sitta på ett fullsatt tåg i morgon tisdag och slippa oroa mig för att bli sjuk. Hur gulligt är inte det. Och Pino ska bo hos Gjertrud och Jan den här cellgiftsveckan.

Nu ska jag äta frukost. En av mina bästa vänners pappa Göran Elwin levde med cancer i 25 år, varje morgon åt han:
Blötlagd (över natten) Havrekross från Saltå kvarn. Äts okokt (raw) med bär, frukt, blötlagda nötter, havremjölk, gojibär och Renee Voltaires goda crunchmusli.

Det äter jag varje morgon. Och varje morgon tänker jag på hur stark Göran var som inte gav upp, som kämpade mot cancerAset. Vilken livskraft, vilken kämparglöd och vilken levnadsvilja. Han om någon kämpade också mot orättvisor i världen. Han var så orädd, så full av rättspatos. Ja, dumma människor ska bekämpas. Människor som vågar vara så finns det för få av, så glad att han förde över det till sin fina dotter. Hon är precis likadan. 

Dagsform: Vaknade tidigt. Drack min morgonshots, som vanligt, se recept nedan. Solen skiner och det ser ut att bli en fin dag. Haft lätt huvudvärk under natten och ont i vänsterben. Det är som om det låser sig uppe vid höften. Krämpor, krämpor men jag tror ju så klart det är cellgifterna som vandrar runt i kroppen och dödar cancerceller och tyvärr också bra celler. Efter de här sex cellgiftsbehandlingarna åker jag till Valdermarsvik och gör en reningskur på två veckor. Jag har redan pratat med Anita Svensson som driver stället.Living food Längtar faktiskt.

Igår kväll fick jag en sån där ledsenkänsla igen. Den finns där hela tiden, som ett stråk mer eller mindre påtaglig. En ledsen ljudslinga. Som om mina energier, som vanligtvis är positiva och ganska glada hittat en ny ton. En lägre tonart. Jag tänkte på att jag har en så fasligt lång väg att vandra framför mig. En Golgatavandring. Dag för dag i en massa massa år, hur ska jag orka? Kommer jag att klara det?
Nu är det cellgifterna och de tar på kroppen, men sen operation, strålning, herceptin och antihormoner. Jag kommer inte friskförklaras förrän om minst fem år. FEM ÅR.

Märkte igår att färgen på mina tänder ändrats. Det gjorde mig ledsen. Mycket mer ledsen än att mitt hår rykt eller att mitt bröst ska opereras bort. Märkligt det där.
Har stött på lite kommentarer, flera som pratat om att kvinnligheten sitter i brösten och håret.
Men inte sjuttsingen sitter kvinnligheten i brösten eller håret.
Nej, kvinnlighet sitter i leendet, i ögonen, i sättet du rör dig på, i rösten, i den varma handen. I din utstrålning. Så tänker jag.
Så måste jag tänka.
Jag må vara fåfäng, men vad är skönhet utan utstrålning? Man kan operera sig till rådande skönhetsideal, men allt blir ganska platt om inte skönheten kommer inifrån. Så tycker i alla fall jag.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i mina stora bröst. Har aldrig förstått att man vill operera sig till stora bröst. De har mest varit tunga att bära på, svårt att hitta fina bikinisar och behåar. Mer jobb med stora bröst än lagom stora.

Och det är klart att man helst inte vill inte göra en operation, ett ingrepp och kanske förlora känsel i ena armen, eller få fantomsmärtor efter ett förlorat bröst. Men jag vägrar tro att min kvinnlighet sitter i mina bröst eller i mitt hår. Vägrar, vägrar.
Jag har kanske inte riktigt förstått vidden av att jag ska operera bort ett bröst. Så kanske det är. Kanske inte förstått vad det innebär. Jag försöker ta en dag i taget.
Men jag har svårt med mitt högerbröst.
Varje kväll smörjer jag in mig med oljor, eftersom cellgifterna torkar ut huden och också alla slemhinnor, smörjer och smörjer. Men jag har upptäckt att jag har svårt att smörja in mitt högra bröst där cancern sitter. Det är som att ha sin värsta fiende boende i sitt bröst och trots att man ogillar personen är man tvungen att vara trevlig och snäll tills den bestämt sig för att flytta.
En oinbjuden gäst.
Men, jag har ju sagt att jag ska älska bort den här cancern, så jag ska fortsätta att smörja bröstet även om det tar emot.
För ett tag sedan fick jag ett mejl av Unni Drougge som gjorde mig så glad och som skapade en sån där inre bild i mig, som jag plockar fram när det gör ont i själen.
Hon skrev om häftiga och sexiga kvinnor som hon träffat, som just opererat bort ett bröst eller två. Vilka förebilder de var. Och så berättade hon om de kvinnliga krigarna som skar bort sina bröst för att kunna bära fler pilbågar och bli tuffare krigare.
Jag är en krigare.
Det här är min största kamp.
När den här fighten är över kommer jag kanske inte vara de rådande idealen perfekt, men jag kommer att ha en överlevares kraft och utstrålning. En krigarprinsessa.

Här min morgonshots som jag dricker.
1 pressad citron
1 tsk honung
1 tsk ghee
Blandas ihop och blir en röra som jag dricker på tom mage.

Det är mitt eget påhitt. Saker som jag fått för mig är bra för mig. Inget jag har belägg för. Men jag upplever att det stärker mig. Citronen som balanserar upp min kropp och det sura i kroppen. Honungen som lindrar och motverkar infektioner och ghee som är Indiens guld. Det rena fettet som smörjer och sägs motverka sjukdomar och hålla en ung. Ett par droppar ghee i vardera näsborre är bra för håret och motverkar huvudvärk och depression enligt ayurvedan.

Läs här om Ghee och klicka vidare om hur man gör ghee. Karolina hade med sig en burk från Indien och har också gjort en sats ghee här hemma.Vad är ghee bra för

Dagsform: Upp och yogade sex i morse, vi var några få i studion. Men det var så härligt. Yogan lyfter mig verkligen, kapotasana, pincha och bryggor. Min kropp är stark, seg som den björk jag är och envis som det lejon jag är. Haha, jag har alltid bilder i huvudet. Skulle blivit serietecknare, eller fortsatt med att teckna och måla. På gymnasiet gick jag Hum/estetisk variant, med konst som specialämne. Jag åkte till och med på italienska- och konstkurs till Capri när jag var sexton år. Jag var yngsta deltagaren och jag åkte själv. I tre veckor var jag borta och målade akvarell och kroki och lärde mig italienska. En så rolig, berikande och rolig resa.
Idag är en sån där dag, då jag glömmer bort, i alla fall då och då att jag har cancer. Så ser jag mig i spegeln och ser att jag har en port inopererad i min bröstkorg och väldigt kort hår. Så kommer jag på det. Så där håller det på. Men jag tror att det är bra, att det är att vara här och nu och just nu är bra dag. Så jag njuter av det. Ingen huvudvärk. Inte ont i tänderna. En bra dag, lite trött bara, men vad gör det…

Dagsform: Ganska jobbig natt. Vaknade flera gånger. Varför mår jag så dåligt på natten? Huvudvärk, molande, tung precis som den där mössan jag skrev om igår. Migränmössa. Gick upp, drack citron, ghee och honung. Min morgonshots. Sedan till yogan och gjorde andra serien, och mina bryggor uppochned själv. Så härligt att vara elev. Jag älskar att Karolina sköter, tar hand om och lär ut i min yogastudio. Hon är så rätt där.

Så glad jag har inte tappat min styrka, inte än. Yogan hjälper mig, måste hänga med de här dagarna som känns bra. Hänga på och njuta. Jag vet ju att det kommer andra dagar också, just därför måste jag njuta såna här braiga dagar. Jag älskar att jag kan yoga. Jag älskar att jag fortfarande är stark och att min rygg längtar efter bakåtböjningar. När jag avslutade, brukar alltid lägga till en egen meditation och göra det till en tacksamhetsstund, fick jag så många inre bilder, en var att jag ska älska sönder den här cancern, älska och skratta bort den. Nästa bild, jag ska bygga en yogastudio på tomten i Skeppsmyra. Jag ska överleva det här cancerASET och jag ska ha en yogashala på Björkö. Längtar.
Målbilder. Precis som när man ska föda barn. Man ska tänka att man ligger där i sängen med sin lilla bebis, det gör liksom hela förlossningen lättare. Så jag tänker att jag ligger där i sängen i vårt hus i Skeppsmyra och huset är fullt av alla jag älskar och jag liksom fött fram och bort cancern. Fast det kommer ta längre tid än en graviditet, snarare en elefantgraviditet…

Läs det här:CHarlottas blogg

Och läs vad mina gulliga yogakompisar och kollegor arrangerar: Yogamarathon mot bröstcancer

Å, vad jag hoppas att 13 oktober är en bra dag för mig, för jag vill gärna vara där.

Dagsform: Hm, märkligt men vaknar visst alltid innan kl 4, huvudvärk som bara den. Det dunkar hårt hårt, släpper inte, inte ens med alvedon. Jag inbillar mig att cellgifterna är uppe i hjärnan och jobbar just nu. Men vad vet jag? Hade svårt att somna om. Gick och yogade och min kropp var så lätt, gjorde stående bryggor och andra serien. Huvudvärken släppte under yogan, men är tillbaka som en mössa.

Och apropå mössor. Snart rakar vi oss, så jag roade mig med att knyta turban. Nu ska jag ta fram turbankvinnan i mig, och kanske ta hjälp av någon som är bra på att knyta läckra uppsättningar. Fick en fin video med Melody Gardot skickad till mig, hon har såna där lite mer nonchalant knutna turbaner. Såna vill jag lära mig att göra. Tur att jag har en yogastudio full med sjalar, så jag kan verkligen vraka runt bland färgranna sjalar.

Dagsform: Bra. Sov mellan kl 22 och 04. Viktigaste timmarna enligt ayurvedan. Hade lite ont i öronen och halsen, men lyckades somna om och vaknade halv sex igen. Drack citron utblandat med ghi och honung och gick till yogan. Håret har ännu inte rykt, men det blir tunnare och tunnare.

Just nu tänker jag att jag samlar på bra dagar. Dagar som är lugna. Dagar jag inte har så himlans ont, eller känner mig orolig. Dagar när jag typ nästan glömmer bort att jag har cancer och att allt är som vanligt. Igår och idag var en sån dag.
Bra dagar.
Igår yogade jag hemma halva första serien i ashtangayogan och idag gjorde jag det jag gör i andra serien; kapotasana, pincha och bryggor och stod på huvudet. Skulderstående kan jag inte göra, det känns jätteobehagligt pågrund av porten som jag har inopererad. Men jag blev så himla glad att jag kunde göra bakåtböjningar.
Som jag längtat, som jag längtat.

Dagsform: Efter en halvorolig natt. Har haft ont i tänderna, öronen och huvudet i natt. Jätteont faktiskt, så där ont att jag ett tag trodde att jag skulle tappa tänderna. Vaknade kl fem av mig själv, drack varmt vatten med citron och ghee. Jag älskar Ghee. Nu skriva en liten stund, sen yoga och sen vaknar familjen.

Hur märkte du? Ja, det är en återkommande fråga jag får. Och hur märkte jag? Jag måste tacka min intuition, att jag lyssnade på kroppen och det allra svåraste att jag lydde Rays råd och tog mig själv på allvar. Att jag tog mig till doktorn med min oro. Alla år av yoga har kanske gett mig den kunskapen att verkligen känna efter. Att veta när det är fel. För det är en kunskap att lyssna på sin kropp, veta hur den känns, om den är trött, ledsen, ja, om den är i dur eller moll helt enkelt. Jag kände att nåt var fel. Mitt ena bröst svullnade upp. Jag kände inga knutor, mer att det kändes hårt och svullet. Tänkte först att det hängde ihop med min mens, men svullnaden stannade kvar också efter mens. Ray blev orolig och nästan krävde att jag skulle gå till doktorn. Till slut lyssnade jag på honom. Jag började googla och hittade att det finns en form som heter inflammatorisk bröstcancer, jag kände på mig att det kunde vara det. Jag hade gjort mammografi ett år tidigare och inget syntes på den. Men så är det här en cancerform som INTE syns på mammografin. Inte ens när det var diagnosticerat cancer syntes det på mammografin. Så bara så ni vet, cancer är inte bara knölar, cancer har så många skepnader, så vi måste våga lyssna på kroppen och på vår intuition. Och inte vara rädda för att kräva vår rätt att bli tagna på allvar av sjukvården.

Det var fredagen den femtonde juni. Min kära kompis Thomasines födelsedag. Thomasine dog för två år sedan i cancer. Det var första gången som cancer kom näranära in i mitt liv och jag förstår idag också hur hårt det tog mig att förlora Thomasine.
Det var också samma dag som jag och Ray skulle till mäklaren i Norrtälje och betala slutlikvid för huset i Skeppsmyra och få nycklarna till VÅRT gemensamma framtida projekt. Huset där vi ska bli gamla. Huset som är så stort att folk vi tycker om kan komma på besök, typ närsomhelst. Vi kan ha hela familjen där, våra barn och deras kompisar. Ett stort levande hus, som vi båda alltid drömt om. Vi skulle åka direkt till huset efteråt och röja ut alla linoleumgolv så att Rådjursgolv kunde komma på söndagen och slipa alla golv. Efter helgen visade det sig att vi röjt ut 130 kvm golv på 2 dagar och då lämnade vi ett rum orört…

Jag ringde Bröstcentrum på Karolinska och fick en avbokad tid samma dag. Tog en taxi för att hinna, hade packningen med mig. Läkaren kunde konstatera att bröstet var svullet och skrev ut voltaren för att häva svullnaden. Sedan ordnade hon en remiss till på måndagen för ultraljud och punktion. Helgen var som i trans. Voltaren är inte bra för mig, mådde dåligt av det och mådde dåligt av oron som jag kände.
Måndag morgon: När jag kommer till Bröstcentrum säger de att de inte kan göra ultraljud den dagen, att jag kan få en tid ett par veckor senare. Och om de inte gör ultraljud så vill inte läkaren punktera.
 Jag började grina och blev bara så där överdrivet saklig. Som en urkraft, jag helt enkelt tvingade dem att punktera, trots att de inte kunde kolla på nåt ultraljud. Sen gick jag ut därifrån och in på en toalett och bröt ihop. Jag grät helt hysteriskt.
Jag visste.
Jag tittade på min telefon och min första tanke var; Vem ska jag ringa. Vem kan jag ringa? Så blev jag ledsen för det. Jag är inte så van att ”lämpa över” mina problem på andra. Jag tycker det är ganska jobbigt. Jag har några få nära som vet, men just då och där kände jag mig så ensam. Som om jag var ensammast i världen. Som tur var hade jag en inbokad terapitid och det var helt fantastiskt. För vi pratade om precis det.
Om att vänskap också är att dela sin svåra stunder. Att människor kan vilja hjälpa en och stötta och att mycket kan handla om att våga öppna upp för det.
Jag säger det till andra, men har haft så svårt att ta den platsen själv. Idag med det stöd jag fått från er läsare, nära vänner, min familj, elever, folk jag känt tidigare i mitt liv, gamla kärlekar. Det stödet har varit och är enormt. Och kanske är det så, om vi vågar visa vår skröplighet, vår sorg, vår rädsla så öppnar det upp för djupare samtal, intimare relationer. Jag är i alla fall helt överväldigad, totalt lovebombad i det här. Det lyfter mig och gör det lättare.
Sedan vet ni, jag åkte till Båstad och fick beskedet per telefon dagen innan midsommarafton. Min värld rasade totalt. Alla mina planer ställdes uppochner. Det var mitt livs värsta dagar innan  jag kunde komma tillbaka till Stockholm och göra alla provet och se att det inte spridit sig i resten av kroppen och innan jag pratat med läkaren. En ångest som jag inte ens önskar världens elakaste människa. För ovetskap är din värsta fiende. Att veta är bättre, då kan man ha en plan. En karta över hur man ska göra och agera. Men ovisshet, du famlar i mörkret.
Idag vet jag att det finns tecken på den här formen av cancer. Om det kliar mycket i bröstvårtan och när jag tänker efter så har det verkligen gjort det. Bröstet svullnar upp är också ett tecken. Men sedan är det andra tecken som jag känner kan föras in där och det är tröttheten. Jag har varit så trött och varit väldigt godissugen. Jag tror också att mina hormonsvängningar är en stor del av det här. Att jag alltid mått så dåligt både fysiskt och psykiskt vid mens.
Så våga lyssna på din kropp och ta signaler som att det inte känns bra på största allvar. Bättre att kolla upp en gång för mycket, en en gång alldeles för sent.

Lycka är; hemgång.
Alldeles nyss kom provsvaren.
En vanligt frisk människa bör ligga runt, eller över fem när det kommer till de vita blodkropparna. När jag kom in här på lasarettet var mina värden 0,2. Så ni fattar hur lågt. Sakta har de stigit uppåt. Igår var de på 1,7 och jag bad till gud att de skulle fortsätta stiga, och gärna lite mirakulöst. Nu hade de stigit till 2,7. Och jag får förmodligen åka hem i eftermiddag.
Jag är så glad. För i kväll kommer Mira och hennes sambo/kille Anthony till Båstad och det skulle vara så skönt att få vara där och ta emot.
Jag är så glad.

Så glad.