det här är inte mitt stigma

Dagsform: Vaknade tidigt, efter att ha vaknat flera gånger i natt. Har hamnat i en seg trötthet. Min svägerska kom sent igår kväll för att i morse skjutsa oss tidigt till Stockholm. Så himla snällt och vi hade så mysigt på vår resa. Men ju närmre Stockholm vi kom, desto mer kände jag ångesten komma krypande.

Nu har vi varit några timmar i Stockholm. Mitt hår har börjat falla av mer och mer. Det blir tunnare och tunnare, och jag kan se några fläckar redan nu. Jag är på väg att förvandlas till den där fågelungen. Den tunna, utmärglade, ledsna lilla fågelungen. Den jag sett så många av i väntrummet på Radiumhemmet. Utseendet som förenar oss cancerpatienter. Vi som sitter där och väntar, står ut och hoppas så där kraftfullt att våra knogar vitnar för att vi håller våra tummar så hårt. Vi som nickar mot varandra igenkännande, ser varandra för att vi vet vad den andra går igenom. Den inre kampen. Oron. Rädslan. Hela jävla kittet.
Jag märker hur folk tittar, faktiskt glor. Jag är inte på humör idag. Sträcker på ryggen, men känner att jag inte vill bli sedd. Eller snarare jag vill inte vara en som väcker uppmärksamhet. Ser att folk tänker när de ser mig. De tittar lite för mycket. Jag ser det, till och med Ray ser det. Han säger lite snällt, att det är säkert för att du ser så söt och fin ut. Han vill vara snäll. Men jag vet. Jag själv tycker att jag ser ut som en tysk terrorist, snart kommer jag att förvandlas till en fågelunge.  Jag vet inte, egentligen bryr jag mig inte. Jag vill bara gå igenom det här, VARA igenom det här. Ute på andra sidan, klarat av det. Med fanan i topp och på väg. Men jag är inte ens halvvägs, har bara gått några pyttesteg. Nej, idag är ingen bra dag.
 Oroar mig för torsdag, då ska jag ta min andra cellgiftsbehandling. Jag tar stryk, min kropp tar stryk. Kommer jag att klara det här? 

Fick den här kommentaren igår: ”Tack för att du skriver Karin! Mycket klokt
och starkt. Min mamma dog i cancer för mer än tio år sedan och hon kämpade hon
också, men överlevde inte. Tror och är övertygad om du klarar detta Karin, men
samtidigt skall det inte bli ett ”stigma” gällande de som ”klarar” det och de
som inte gör det. För ibland så räcker inte tankens ”kraft” hur mycket de som är
sjuka och vi anhöriga önskar detta. Det finns något farligt i att se på de som
dör som om de inte trodde och kämpade tillräckligt mycket. Karin, tänker på dig
och tack som skriver vill jag säga igen! Du är en så fin person som ger så
mycket till så många. Anne”

Jag hade tänkt skriva om det här, för det är så viktig. Tack Anne för att du tar upp det här. Jag har märkt den också, det finns en obehaglig tendens att det är nåt sorts straff, som man ska igenom och att bara den som bett, trott tillräckligt mycket är den som överlever. Och att vi som väljer den traditionella sjukvårdens väg att bekämpa cancer är några losers, eftersom de känt någon som på ett övernaturligt sätt blivit av med svår cancer i sin kropp. 

Jag kan inte BE bort den här cancern. Jag kan försöka tänka positiva tankar. Det här är inte mitt stigma eller någon annan cancerpatients stigma. Jag förstår att många vill mig väl, men ibland blir det lite för mycket av det goda. Jag svarar inte på mejl eller sms eller meddelanden som börjar eller innehåller: Om jag blev sjuk så skulle jag göra så här… För ingen som inte varit nära döden kan veta hur man kommer att tänka, känna, vara eller agera när de väl hamnar där. 
Hur rädd man är för att förlora de man älskar. Hur långt in i hjärteroten rädd att inte få vara med dem man älskar, inte få älska klart. Inte få vara med om allt det där man längtat och drömt om. 
Inte sjuttsingen vill man åka tusentals mil för att komma till en healer i ett annat land, för att han kanske botat EN person, men hur många han inte botat, får vi reda på det?
Jag är glad för alla som blir botade så klart oavsett vilket tillvägagångssätt de väljer.

Vi som väljer att inte grabba alla halmstrån som räcks till oss? Jag jobbade i redaktionen med Maj Fant på tv när hon fick sin diagnos ALS. Det var på den tiden man skickade brev och inte mejl. Jag överdriver inte, men hon fick säckvis med brev från tittare, många fina härliga hejarop, men också säckvis med förslag på hur hon skulle leva, vart hon skulle resa för att bli frisk. Jag vet, man vill hjälpa, men när man blir sjuk. Jag talar för mig själv, man vill vara nära sin familj.
Jag vill vara med min familj och vänner, nära dem och med dom. Jag vill bli frisk nära dem, dessutom har jag inte pengar att grabba alla halmstrån. Den alternativa vården är för dyr och tyvärr finns det mycket pengar att tjäna inom just den. Så det finns många utsugare därute.
Den svenska sjukvården, som faktiskt är bäst i världen på just bröstcancer är gratis. Dessutom har jag nästan bara träffat änglar där hittills och de säger att de ska bota mig.

Varje sjuk person är unik, precis lika unik som varje cancerform är unik. Och det är viktigt att komma ihåg, det är därför vi inte hittat ett botemedel mot cancer. Det finns människor som kan leva i 25 år med cancer, och de finns dem som dör direkt. Cancer är en så lynnig, så svårtydd sjukdom. Och det är möjligt att folk kan be bort sin cancer och att cancer försvunnit mirakulöst ur någons kropp. Jag tycker det är fantastiskt. Helt fantastiskt.

Men jag är redan en renlevnadsmänniska. Har varit länge.
Jag röker inte, dricker inte. 
Knarkar inte, tar knappt huvudvärkstabletter. 
Äter bra mat. 
Tränar.
Sover bra (gjorde i alla fall innan cellgifterna…)
Tar hand om mitt psykiska bagage genom att gå i terapi. Och har gjort i massor av år. 
Jag har turen att jobba med saker som jag tycker är kul. 
Jag skrattar mycket, och när jag är ledsen gråter jag.
 Jag har möjligtvis haft svårt att sätta gränser mot personer som inte varit bra för mig, velat mig illa. Det har jag förstått idag. 
Men annars, jag kan inte förstå varför jag skulle bli sjuk? Eller varför nån blir sjuk överhuvudtaget. 

 Efter varje yogastund i tolv års tid har jag BETT för min kropp och tackat den för att den är så stark. Och jag har bett för en massa andra bra saker också. Bett och affirmerat.
 Jag har alltid försökt att välja det positiva synsättet, hellre än att hamna i ett negativt tänk. 

Jag har alltid uppsökt alternativa behandlingar när jag mått dåligt, eller känt mig sjuk. Det gjorde jag också innan den traditionella sjukvården upptäckte att jag har inflammatorisk bröstcancer. Men varken ayurvediska experter, kinesiska läkare, homeopater och kinesolog upptäckte eller kunde varna mig om hur jag egentligen mådde. Jag tror fortfarande på alternativa former, men varför ska jag nu kasta mig i deras händer, de som inte såg och inte varnade? I tid?
Jag gick bland annat till en kinesolog/homeopat två dagar innan jag fick besked om cancer, hon LOVADE mig, hon visste att jag inte hade cancer sa hon. 

Jag tror på att kosten är viktig och därför har jag lagt om min kost och uteslutit väldigt mycket till förmån för bättre och mer näringsfylld mat. Trots att jag inte tidigare var särskilt ohälsosam. Jag fortsätter att yoga och ta hand om mig. Men det här är inte mitt stigma, cancer är ingens stigma. Vi försöker bara överleva och det är ingen lätt uppgift. Och det här är en sjukdom som alltfler människor drabbas av, som en farsot. Så ni får gärna fortsätta ge mig tips om mat, vitaminer jag kan och borde äta. Men snälla försök lita på att vi som blivit sjuka gör det vi tror på är bäst för oss. Att det är det det handlar om. Jag kan inte följa någon annans röst. Jag måste följa min. 

1
1