Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Tiden går. Tiderna förändras och ändå känns det som igår när jag låg på en brits och genom ultraljudet ”tittade” på den lilla bebisen där inne i min mage. En annan tid. Då förknippades ultraljud med glädje. Med liv.
Idag har det förändrats, 22 år senare, ligger jag på en annan brits, en annan avdelning, ett annat sjukhus och ser hur mitt hjärta pickar svagt, men bättre än förra gången jag undersökte mitt hjärta.
Mina bröst är inte stinna av mjölk som då. Mina bröst har liksom utarmats, ett har försvunnit.
Deras funktion har förändrats. De har förändrats.
Det är så här det är.
Gilla läget.
Men tänk hur nåt som var liksom förknippat med glädje idag har en annan betydelse.
Livet är besynnerligt. Föränderligt.

I morse när jag tittade på Kristallengalan blev jag så glad att jag började tokböla, när jag såg glädjen hos Christine Meltzer när Partajgänget fick pris som bästa humorprogram. Hon som gått igenom den här jävla behandlingen och oron. Jag blev så himla glad. Klart som fanken att hon skulle få pris. Grattis.

Får så mycket frågor privat på mejlen och överhuvudtaget om hur jag äter och hur jag tänkt genom alla cancerbehandlingar. Jag har tyvärr inte möjlighet att svara alla individuellt och skicka recept.
Och jag kan egentligen inte råda någon att göra som jag gjort.
Jag har gått på min magkänsla. Vad som känts rätt för mig.
Jag har läst massor på nätet, tagit kontakt med kunniga människor. Läst en massa hälsoböcker.

Men om jag nu ska råda någon så är det följande:
Börja morgonen med kokat vatten och en halv pressad citron. Det har jag druckit varje morgon sedan jag fick diagnosen. Det gör kroppen basisk.

Det andra jag vill tipsa alla om är just gröna drinkar. Det gör också kroppen basisk. Och glad.
Glad och grön är det nya!
I alla fall känns det så. Jag får som värsta kicken när jag druckit min gröna drink på morgonen.

Idag har jag druckit flera gröna drinkar, både på morgonen. Här tar jag en grön paus i manusskrivandet. Jag har precis kommit ut på landet och det är meningen att jag ska finslipa boken som ska in nästa vecka. Så jag behöver en grön kick.

Här kommer receptet:
Bäst blir det om du har någon form av råsaftscentrifug. Jag brukar byta innehållet i drinken, allt beroende på vad jag har i kylen. Det viktigaste är att det är grönt.
3 selleristjälkar
2-3 Romansalladsblad
2-3 nypor spenatblad (idag hade jag grönkål också)
1 hel gurka
1 pressad citron
Färsk ingefära (idag hade jag i färsk gurkmeja också)

Blir ungefär tre drinkar. Jag dricker först ett glas juice. Sedan tar jag det som blir kvar och häller i min mixer. Där lägger jag i en avocado, lite proteinpulver (Sunwarrior som är ett raw proteinpulver), kokosolja, chiafrön som varit blötlagda i lite mandelmjölk. Då blir det min frukost. Brukar bli två glas smoothie.

Tänk att det här med vikten är så laddat.Här kan du läsa kostdoktorns tankar om huruvida 5:2 dieten är inkörsporten till ätstörning.
Jag kan bara gå till mig själv, som ju trodde att jag  var så hälsosam innan jag fick min dom inflammatorisk cancer. Men det var liksom startskottet, det som fick mig att börja titta på hur jag och åt och vad jag åt. Har man inflammatorisk cancer, vill man bli av med inflammationen. Och jag vill aldrig ha tillbaka den. Sedan vet vi ju inte vad livet för med sig. Stress, oro, rädsla, ångest, sorg, ja, allt det där som vi alla kan drabbas av, som gör att energin i oss försvinner och vi blir lätta måltavlor för exempelvis cancer. Jag hade inte lyssnat på min kropps signaler. Jag körde bara på, stressade runt för att få det hela att gå ihop.

Nu när jag på något sätt är frisk, får jag också då och då den där lilla kommentaren. ”Nu får du inte bli smalare”. Den kommer ofta efter att jag fått höra att jag ser så fräsch ut. Jag tänker och hoppas att det är i all välmening, men ni behöver inte oroa er för mig. För tyvärr blir den kommentaren lite som att klappa mig på huvudet. Som om jag inte visste bättre nu när jag typ sprungit värstacancermarathonet, på en väldigt bra tid. Lite ungefär som att bli smal var vad jag var ute efter när jag la om kosten och la upp min strategi att bekämpa cancern.
Känns lite konstigt faktiskt. Jag är snart 50 år, jag har aldrig haft någon ätstörning. Det ligger inte i min natur. Det vet de som känner mig. Jag har varit ute på de sju haven. Jag har kämpat som en krigare mot värsta cancern. Jag har gjort allt jag kan och mer därtill för att må så bra som möjligt, försökt njuta också under de värsta cancerbehandlingarna. I det har maten spelat en stor roll, eftersom jag är av tron att mat är medicin. Och att också mat kan vara gift, det har väl de flesta som slår upp en tidning, någon gång i veckan ändå förstått. Våra livsmedel innehåller ofta en massa gifter. Jag tänker inte gå ut som näringscoachen Ulrika Davidsson och säga att jag gått ner si och så många kilon. Det är helt onödigt tycker jag. Men om vi skippar snacket om kilona, så är vi många som behöver se över vad vi stoppar i oss. Det handlar inte om 5:2 dieten, eller vad de olika dieterna numera kallas. Det handlar om att äta mesta möjliga näring och inte fylla ut magen med en massa skräp.  Jag pressar numera ner en massa grönt till en juice och dricker min sallad. Jag får i mig en massa näring via de gröna juicerna. Jag känner hur blodet älskar det gröna och hur min kropp mår så bra av min morgondrink. Jag äter mer grönt än någonsin. Jag är starkare nu än någonsin. Mina värden är bra. Jag har inget kolestorol. Jag har höga serotinvärden. Ingen inflammation. Toppenbra D-vitaminvärden. Bra helt enkelt. Min kropp har förändrats, JA. Jag är numera en kvinna i klimakteriet. Jag har lite östrogen. Mina bröst, som var storlek DD, ibland E tidigare, har numera blivit en liten B. Efter rekonstruktionen kommer de ha gått ner ännu mer. Så bara där har det förändrats ganska mycket i min kropp. Jag har förändrats. Jag tränar precis som förut, kanske lite mer faktiskt och jag äter väldigt bra. Jag tänker på allt jag stoppar i mig. Jag äter inte mjöl, eller gluten ska jag väl säga, inget socker och inga mjölkprodukter. I alla fall inte från kon. Men ni behöver inte oroa er.
Jag kommer inte att försvinna bort. Jag tänker inte minimera mig. Varför skulle jag vilja förminska mig själv? Jag kommer att fortsätta ta plats, säga vad jag tycker. ta för mig, äta stora tuggor.
ÄTA. Men jag kommer att fortsätta att äta bra mat.
Oroa er inte för det. Så nu var det sagt 😉

I morse när jag gick min gata fram till yogan möttes jag av denna syn. På en balkong, en cykelentusiast. Kanske har han ett härligt cykellopp framför sig, som Giro D’Italia, eller det där franska loppet. Han har pulsmätare, hörlurar och en skön fläkt. Någon tyckte han var en galning, men det är just sånt här som gör mig glad. Jag älskar galningar. Jag älskar människor som inte tänker efter före, hur det skulle se ut i någon annans ögon. Så länge man inte gör illa någon annan människa. Här en kille som lagt sitt hemmagym på balkongen. Hejaheja

 Så nästa upptäckt. På väg hem från yogan var jag tvungen att köpa kopieringspapper, eftersom jag för tillfället filar väldans på min bok. Ja, vad säger man. Svanströms hänger på trenden och kallar ståmattan som man ska stå på vid sitt skrivbord, och som alltså ska avlasta knäna och höfter. Bra för ryggen. Ja, vad kallar man den för att den ska sälja? jo, Matta Yoga…

Såg idol igår och slogs över hur alla tjejer med gitarrer dissades. Men aldrig killarna. Killarna fortsätter att komma in med sina gitarrer och spela egna och andras låter. Men jag har ännu inte hört någon skratta, flamsa och dissa en kille för att han kommer dragandes med en gitarr. Sånt kan jag reta upp mig på väldans. Plötsligt var det liksom larvigt att tjejerna hade drömmar om att skriva sina egna låtar och spela själva. Det är sånt jag inte kan förstå.
Egentligen borde de säga, hejaheja. Kul att tjejerna tar för sig, att de faktiskt tror att de kanske har en chans att göra något själva, där de inte är uppbackade av andra musiker, typ läs killar.  Nej, så modig får man inte vara, för då blir man skrattad rakt upp i ansiktet att man tror att man är någon.
Jag fattar inte.
Är det inte bra?

Igår var jag också på en föreläsning av Mia Lundin. Mia har skrivit boken Kaos i kvinnohjärnan. Först gavs hennes bok ut i Usa, där den också fick pris för nationens bästa hälsoinformation för allmänheten. Jag hoppas att det fanns några läkare, blivande läkare och barnmorskor i publiken. Mia började med att säga att hennes bok är tillägnad alla de kvinnor som trott att de skulle bryta samman och som lidit i tysthet, utan riktig hjälp eller förklaringar. Har ni möjlighet att gå på någon av Mias föreläsningar, ta den chansen. Mia Lundins hemsida.
Men vården är orättvis. Kvinnors problem och hälsorisker är på något märkligt sätt inte lika viktiga som mäns. Jag blir så arg och ledsen på det. Varför skojas det om våra hormoner, hur vi mår. Hur vi åker bergochdalbana under månaderna, alldeles särskilt när vi fortfarande har mens. Och varför för vi inte den hjälp vi behöver när vi kommer in i klimakteriet. Varför tittar inte svensk sjukvård på studier som gjorts utomlands på kvinnor? Då skulle man kunna se en massa samband som skulle kunna hjälpa kvinnor att må bättre. Hålla sig friska, friskare. Prevention helt enkelt. Men jag är ju i tron att den där hormonella bergochdalbanan som många av oss hamnar i, är just en hälsorisk. Det tillsammans med den stress vi utsätts för i våra vardagsliv. Känns som skojet fastnar i halsen. Gå in på Mias hemsida och läs. Hon har lagt upp en massa undersökningar.
Gör som Mia sa, släng upp undersökningarna på läkarens bord vid ert nästa besök. För vi behöver inte må så här dåligt, vi har rätt att må bra.
Jag vet inte riktigt varför jag gör kopplingen med Idol, men är det inte typiskt på nåt sätt att när tjejer tar för sig, visar framfötterna, vågar lite mer, tänker att jag fixar det här, nu ska jag visa dem. Ja, då hånas dem av andra tjejer, alltså Laila och gärna påhejade av  killarna. Jag vet inte, men det kändes inte bra.

monica gunnes krönika om löneolikheterna

Läste den här artikeln om tjejerna som startade Hasbeen och började storböla.
Vet inte riktigt vad det var. Det är en så fin kärlekshistoria om vänskap, som jag hade velat höra mer om. Och kanske var det att jag kände igen mig i Cilla, hon som fick bröstcancer och som senare också dog av cancern.
Ibland kan jag känna att det är lite för lättsamt runtikring det här med bröstcancer. (Nu menar jag INTE den här artikeln, utan i stort) Ungefär som om bröstcancer är ofarligt och att det är så många som klarar sig.
Så många som sagt till mig att det inte är någon fara och så drar de till med någon statistik. Och jag vet de försöker uppmuntra och det är bra. Men har man väl fått cancer och gått igenom alla urjävliga behandlingar som man mår så dåligt av, så är man ju såklart livrädd för att cancer ska komma tillbaka.
Just återfallen. Fan, vi som fått cancer och gått igenom hela skiten, det är ju det vi oroar oss för, just återfallen. För när de kommer tillbaka, kommer de så starkt. Tar över. Tar makten. Fanihelvete vad jag hatar cancer. Verkligen hatar den här sjukdomen som tar liv. Skövlar runt och gör oss rädda.
Å, fast jag känner mig stark. Som hälsan själv. Så finns oron där. Rädslan. Gör det inte lite ont i magen. Och kändes det inte lite konstigt i bröstet. Andas jag inte lite konstigt. Känns det inte märkligt i huvudet. Försöker mota bort den känslan.
Tänka på något annat.
Fokusera på något annat.
Jag har ju också valt att avsluta behandlingarna i förtid. Och det gör mig rädd ibland. Gör jag rätt? Vem är jag som tror mig veta bättre än läkarna? Men jag måste följa min magkänsla, men är den rätt? Och ibland känner jag mig övermodig.
Ibland tänker jag att jag borde ta mig till någon bröstcancergrupp, och prata med dem. Att vi förstår varandra. För jag kan faktiskt känna mig som ett ufo när jag hamnar med någon som pratar om bröstcancer och tycker en massa, utan att själv ha några egna erfarenheter. Märker att jag ofta blir ledsen att jag lyssnar på ord de säger. Ord som sårar. Det är så svårt. Vill inte heller vara så här ”lättstött”, men kan inte bara låta saker passera. Är ju också rädd för att känslor ska kapslas in och växa sig till en tumör. Även om jag inte tror att det funkar så, men jag vill inte få ett återfall. Jag är så rädd för det att jag nu räknar in typ allt som skulle kunna ge mig cancer igen.
Och alla jag sett och träffat när jag gjort mina behandlingar på Karolinska. Kvinnor i samma situation som jag. Kända kvinnor och okända. Vi kan alla få den. Och den drabbar inte bara oss, den drabbar alla runtomkring oss och det gör också ont. När man får sin dom, sin sjukdom bär man inte bara sin egen rädsla och oro och ångest. Man bär också oron för de man älskar, att de ska bli ledsna  och oroade och det är tufft. Det är liksom det sista man vill, att de man älskar ska må dåligt för hur jag mår. Jag vet inte, men idag verkar vara en sån här dag. Det är väl så här det är, livet är en skör tråd. Och just nu är det skört.
 

Idag ska jag skriva ett riktigt obekvämt inlägg. Jag kommer inte vinna ett dugg på det här, snarare förmodligen hamna fel. Men jag gör det, för jag har funderat länge på det här och för att jag inte förstår det. Kanske kan ni hjälpa mig lite? Jag håller på att lära mig att säga ifrån. Säga nej. Känna efter och ifrågasätta.

Min stilla undran är; Varför förväntas det av mig att jag ska jobba gratis? Att jag ska lobba andra, tipsa om andra människor så att de får jobb, eller annonsera deras varor gratis. Jag får många ”erbjudande” där man vill att jag ska samarbeta med dem. Jag tackar nej till det mesta faktiskt. Någon som ville att jag skulle annonsera om deras workshops på min blogg, så kunde de annonsera på deras kanaler. Eller som en man skrev, han hade byggt en studio på tomten men inte riktigt fått igång sin verksamhet, då tänkte han på mig. Att vi kunde ju samarbeta, eftersom som han skrev jag hade ju så många kontakter. Jag fick också ett ”erbjudande” av låt oss säga ett kvinnoföretag i miljonbranschen. De föreslog att jag skulle komma ner till dem, låt oss säga en stad i södra Sverige och hålla ett föredrag om låt oss säga kvinnors hälsa – gratis. Jag kände mig oerhört obekväm när jag mejlade och sa att jag inte jobbar gratis.
För mig finns det så många bitar i det här sättet att se på kvinnor och tyvärr är det ofta andra kvinnor som förväntar sig att jag ska vara så snäll och generös att jag tar av min egen energi och tid. Och i det här fallet är jag ju knappt färdigläkt från cancer och med en cancerbehandling bakom mig som tagit massor av mig. Jag ska alltså hålla, slänga ihop ett föredrag lite så där och prata om kvinnors hälsa, utan att få betalt för det. För att vara schysst mot andra kvinnor.
Men jag är ju kvinna, en kvinna som genomgått cancer. Min hälsa då?
Kanske är det just det, att jag tagit för lite betalt, jobbat för mycket ”gratis” som gjorde att jag fick cancer. Att jag haft svårt att säga nej, för att det är obekvämt.
Att vi kvinnor förväntas vara smidiga och schyssta. Å liksom brinna för något så mycket att vi gärna jobbar just gratis.
Jag har skrivit om det här på bloggen. Jag får inte betalt för den här bloggen. Jag skriver här för att ingjuta hopp och kraft hos andra, att ta för sig, sätta sig själva i främsta rummet, våga ifrågasätta läkare och sjukvården. Jag skriver här om orättvisor, som jag ser och med en önskan om att på mitt lilla sätt göra en förändring. Få människor att se om sina egna hus, läs dem själva och för att må bättre. Jag har velat rikta fokus på cancer och rehabilitering bland annat. Jag får jättemycket mejl, privat mejl och jag försöker svara så gott jag kan. Men jag har inte möjlighet, tid och kraft att svara på allt. Jag har på senare tid börjat att samarbeta med några företag som jag tror på och stöttar helhjärtat.
När jag blev sjuk hade jag, eller har jag en sjukpeng på 5700 kr i månaden. Vem kan leva på det? Inte jag. Jag har helt enkelt inte haft råd att vara sjukskriven. Jag har sedan jag blev sjuk jobbat, skrivit artiklar, en bok, hållit föredrag, haft workshops och retreat och det mitt i värsta cytostatikaångorna. Nu skriver jag det sista på en bok, och som tur är så kommer den här bloggen att bli en bok.
Jag behöver all min kraft, all min tid att läka. Bli frisk och att hålla mig frisk.
I samband med bröstcancermånaden hoppas jag kunna göra ett ”välgörenhetsjobb”. Jag ska försöka hålla i en yogaklass för bröstcancerdrabbade och jag skulle gärna hålla i ett föredrag/öppet samtal i samband med det och de pengarna som kommer in, vill jag skänka till Bröstcancerfonden.

Jag har inte den ekonomiska möjligheten att vara en välgörenhetsprinsessa. Jag har inte den ekonomiska möjligheten. Så nu var det sagt.

Igår blev jag så himla glad, när jag läste att den fantastiska yogakvinnan Malin Berghagen skrivit om boken YogaErotica i sin blogg: Yoga och sexlivet Tack underbara Malin som vill yogifiera hela världen. det vill jag också, jag vill också knipifiera hela Sverige.

 Vill inte åka hem. Måste jag? Sensommar på Björkö, i vårt hus. Jag vill stoppa tiden. Stanna. Vara kvar. Bara en liten stund till.

I den grönagröna busken har en liten gren ändrat färg. Några har tydligen bråttom till hösten. Inte jag. Jag vill stanna tiden.

Var ensam på landet i helgen. Det var helt underbart. Inte att vara ensam, men att få vara på landet. Jag ville inte åka hem. Nu är jag i stan och det är superhärligt det också…
Kanske bara ska acceptera faktumet att jag gillar båda. Att vara i stan betyder att jag kan gå Döbelnsgatan fram för att komma till yogan hos Charlotte på Odengatan. Där var jag i morse och det var så härligt, så härligt. Å, vad jag älskar att yoga. Kroppen älskar yoga. Yogan gör mig glad, stark, frisk, hel, vacker, pigg.
Jag har träffat så mycket människor genom yogan. Det är härligt. Yoga betyder ju förening och man kan verkligen förenas i en sak, att man gillar yoga. Jag har träffat många väldigt begåvade personer i yogan. Multitalanger. En sådan är unga Ellie. Hon är bara några år äldre än min dotter, men hon har alltid haft en sån stark drivkraft. Vetat vad hon vill, vågat ta för sig, stå upp. Det är häftigt.
 Nästa vecka ska jag och Mira gå och titta på Ellies uppsättning på Dieselverkstan. Ellie, eller Eleonora  som hon egentligen heter var också Miras yogafröken ett tag. Ellie är en fantastisk yogafröken, med en enorm kroppskontroll och kroppskontakt. Jag kan avundas den känslan för kroppen som många dansare har. Det ska bli väldigt kul att se hennes uppsättning på torsdag 29/8 på Dieselverkstan. Kom du med!

Här kan du läsa mer

Här kan du se en trailer på uppsättningen Creativity across boarders

Här köper du biljetter

Igår la jag ut den här bilden på instagram. Först var jag lite, näe, ska jag verkligen. Men så tänkte jag, JO. För jag ser det ju själv. Jag är nog i bättre form än någonsin tidigare. Lite kanske det är dags att säga tack cancern du öppnade mina ögon. Idag har jag förstått att jag trodde att jag var hälsosam. Jag trodde jag åt bra. Jag trodde jag tog hand om mig själv. Men egentligen snurrade det på för fort, och vem vet hur länge jag burit på det? Vem vet jag kanske fortfarande bär på vilande saker, men som kan blomma ut om livet strular till sig?
 Jag såg den här intervjun. cancer är svamp Fd läkaren, som han numera måste kalla sig Erik Enby är en väldigt kontroversiell person. Jag vet inte så mycket mer om honom, än att han blivit anklagad för att ha dödat folk, genom att de valt att komma till honom och inte valt den vanliga sjukvården. Det är fruktansvärt. Jag skulle önska att ingen dog. Men vi dör också av sjukdomen. Vi dör trots att vi gör allt rätt och tar alla de mediciner och cytostatikan som vi måste ta för att det för tillfället är det enda som kan ”rädda” oss från cancer. Därför blir jag också ledsen att de som försöker forska fram alternativ, nya behandlingsmetoder motarbetas så hårt.
Jag blir också ledsen att läkarna inte uppmanar sina patienter att äta bättre och att träna. Istället får vi uppmaningen att fortsätta som vanligt. Men inte frågar de om hur vi levt och lever innan cancern kom. Min onkolog sa senaste gången jag träffade henne: Tänk om alla patienter var som du. Ifrågasatte medicinering, tränade och åt bra. Hon var så imponerad av att jag varken gick upp eller ner under hela min cancerbehandling. Jag har gått ner nu, men det är allt vatten som försvunnit ur min kropp. Och jag har inte heller vatten runt hjärtat vilket tydligen är vanligt efter cytostatika.
Och idag, efter min senaste hjärtkontroll så känner jag för att mejla den dumme läkaren på Karolinska som skrev ut en massa mediciner efter knappt en kvarts samtal med mig. Mediciner som skulle kunna gett mig en massa nya biverkningar. Jag tog inte tabletterna. Att bestämma sig för att inte fortsätta med herceptin, strunta i antihormonerna och inte heller ta hjärtmedicinen som hjärtläkaren säger åt mig att ta, det är ett tufft beslut.  Jag vet inte om jag gör rätt. Jag har lagt ner så mycket pengar på alternativ vård. Vågar inte ens räkna efter. Men allt jag gjort sammantaget har nog gjort att jag idag mår så bra som jag gör och gode gud, låt mig få fortsätta ha hälsan. Jag lovar att jag ska vara rädd om mig själv. Det lovar jag dig.
Jag hade stressat för mycket, i för många år. Bjudit in människor som bara ville ha av mig och fast de märkte att jag gick på knäna, skulle de ändå ha mer. För att jag är en människa med mycket energi och kraft, men den måste ju också fyllas på någonstans. Jag hade stor sorg i min kropp. Inkapslad, ledsen. Både av personer som gått bort, men också kanstöttheten av livet. En osäkerhet på mig själv, som låg och gnagde. Jag lyssnade för mycket på vad andra sa och lite för sällan på min egen röst. Jag hade också haft flera år av infektioner och sjukdomar, som jag på ett sätt negligerade.
För vad säger man till 16 yogalever nyanlända till Indien, att jag måste ställa in yogaresan. Jag var så magsjuk att man ville lägga in mig på sjukhuset i Goa. Jag bara: ”Nej, det går inte”.
Och jag hade yogaretreatet fast jag var så sjuk, och fast min enda föda var utslagen Cocacola och det lilla som gick ner. Jag sa inget till eleverna, ville inte förstöra deras resa. Det de sett fram emot. Men jag började se ett mönster, men lyssnade inte. För hur gör en egenföretagare som byggt upp ett varumärke kring sig själv när hon blir sjuk? Visst man skaffar vikarie, men när man som jag blev sjuk kvällen innan yogaeleverna skulle anlända. Jag kan än idag inte riktigt förstå hur man gör, hur man ska tänka.
Jag skulle kunna radda upp det ena efter det andra som hände. Sjukdomar, infektioner kroppens indikationer på att jag inte mådde bra, men som jag struntade i. Jag hade inte råd, var tvungen att försörja mig. Dra in pengar. Ekorrhjulet.
Jag hamnar där fortfarande. För att vi måste försörja oss, för att jag inte hade någon sjukpeng att tala om. Men jag är noga med sömn, med vad jag äter. Jag går i terapi. Jag väljer bort sånt som inte känns bra. Säger nej.  Men livet är fortfarande svårt, tufft i bland. Och man utsätts för konstiga saker, sånt som dränerar. Man blir ledsen, sårad och arg. Livet. Men jag försöker bygga upp en starkare och solidare grund.
Men idag ska jag njuta. Vara glad för att jag mår bra. Att jag känner mig stark. Det har gått ett år. Jag hoppas jag får många fina år i mitt liv.
Jag är så tacksam idag för alla de fantastiska personer som kom in i mitt liv och som hjälpt mig. Ni har varit helt underbara. Tack!

Den här artikeln är också intressant. Alla får läckande tarm av gluten

Uppvaknad på landet. Igår var Anneli här och vi fotograferade som två galningar. Jag älskar att jobba med Anneli. Hon är bästbäst. Och nu har vi jobbat ihop sedan 2007, eller var det 2006? Vi blev liksom ihopfösta av tidningen Amelia tror jag. Vi skulle göra ett yogajobb ihop. Det är många år, flera böcker och dvder senare. Nu är vi ett team. Vi vet precis vad vi vill ha, hur det ska framställas. Och framförallt har vi så kul. Jag gillar att jobba i projekt. Ibland kan jag sakna tiden jag jobbade på tv eller på tidningen jag var chefredaktör för. Älskar att ingå i en grupp där man har ett mål. Men det ska vara tidsbegränsat, då jobbar jag bäst. Jag är nog en deadlinemänniska. Därför är de projekt jag får ihop med Anneli så kul. Det passar mig.

Anneli är en sakletare precis som jag. Fast Anneli hittar mer coola grejer. Tror nog att hon är bättre på att leta. Hon hittar små jackor från YSL och supersnygga väskor, som gör en grön av avund. Jag är nog lite fast i gammeltänket. Det ser mer ut som det bor en gammal tant där jag bor. Jag har en kompis som efter sin skilsmässa och i sin nya lägenhet, verkligen plockat fram tanten. Det hemmet är helt underbart.  Kände att jag fick en sån där längtan i magen efter att komma hem till henne och få gå runt bland hennes fina grejer och installationer. Och dricka kaffe eller te och babbla om livet, om vad som hänt, hur vi mår. Uppdatering. Kan vi ses i veckan H?

Kolla vilka fina skor jag fick av Anneli. Tänk att hon vet min skostorlek. De sitter som en handske. Nu vill jag gå på fest och ha en fin klänning och dansa lite. Jag tror jag börjar bli redo för att göra nåt lite mer vilt.

Och så fick jag den här fina gula hjärtskålen, perfekt för mina citroner. Ni vet ju att jag dricker citronvatten varje morgon.

Igår var himlen helt fantastisk härute. Regnbågen försvann nästan i allt det rosa.

Och himlen så dramatisk. Vad jag älskar att vara härute.

 Imorse såg det ut så här från vårt sovrumsfönster. Dimman var som en hägring.

Just nu pågår en sorts kockarnas diskussion om vad som är sexism och inte. Här kan ni läsa Idag såg jag bilden som den nye tv-kocken använder på sin restaurang Vendels matrum. Om den bilden inte är sexistisk, ja, då kan man ju undra. Försöker tänka vad han vill ha sagt med bilderna som tydligen hänger på hans krog. Kan inte komma på någon förmildrande anledning. Förmodligen kommer han säga att det är det ironi. En lek med bilder. Men för mig är det mer korkat. Både Mannerström och Vendel verkar faktiskt vara rätt korkade. Gubbar. Gubbkorkade. Jag är hellre en tant än en gubbe faktiskt. Tanter är roligare. Mycket roligare. Tanter bär kulturen, det vet ni väl? Det är tanter som går på teater, tanter som köper mer böcker. Tanter som skyfflar ner sina pensioner och löner i att förkovra sig även på gamla dagar.  Men helt uppenbart verkar det inte spela någon roll, för man får välbetalda tv-jobb om man är korkad och gubbe. Jag vill se mer tanter på tv. Jag är trött på gubbigheten. Jag började ogilla Mannerström efter att det kom fram att hans äckliga räkmacka, ni vet den man kan köpa när man åker tåg innehåller en massa E-ämnen. Vad jag vet har inte han uttalat sig nåt om det. Eller har någon hört honom prata om eko och reko någonstans?
För mig är det också en fråga om Vendel kanske kan rikta blicken upp från tjejernas rumpor och om purjolöken han håller i handen är ekologiskt odlad.

Och som svar på Mannerströms uttalande som kommer att bli historiskt, eftersom det säger så mycket om honom. ”Allt har blivit så otroligt överkänsligt. För mig kan en halvnaken
kvinna vara väldigt vackert, om hon är vacker, jag tror inte att man
skulle sätta upp bilder på fula kvinnor. Men har man en bra restaurang
med massa god mat behöver man inte en massa marknadsföring”

Så lägger jag ut den här vackra bilden av rosorna som jag glömde och som vissnade. Det finns nåt vackert i alla, även det som vissnat.

När man blir sjuk, har sorg, hamnar liksom på sidan om sitt vanliga jag. Eller vad man nu ska kalla det. För allt man är med om, särskilt stora grejer som förändrar ens synsätt kommer ju också på många sätt göra att man aldrig kommer tillbaka till sitt gamla jag. Men dit jag vill komma är att jag tänkt så väldans mycket på det där med vänskap. Och att temperaturen på vänskapen på något sätt blir väldigt synlig när något stort och dramatiskt händer i ens liv. Både åt det positiva hållet och åt det negativa.
För även om sorg, depression och sjukdom kan sätta press på en vänskap, så kan också framgång vara jobbigt i en vänskapsrelation och skapa irritation, missunsamhet och avundsjuka. Liksom göra att jämlikheten i relationen får sig en dust. Ja, ni fattar.
Idag kan jag med säkerhet säga vilka som är mina vänner, så där på riktigt. De som är med både i sorg och glädje. Vi kan väl kalla de bästisar för att det ska bli lättare. Och de ryms i en hand. Sedan har jag en andra vänner och bekanta. När jag jobbade på tv, skulle vi göra en talkshow om vänskap. Jag jobbade med helt fantastiska Maj Fant. Det var Sveriges första talkshow, året var 1993. Time flies.
Vet ni att det programmet var det svåraste att göra. Jag tror faktiskt inte ens att vi fick ihop det. Vänskap är inte alldeles enkelt. För det är jobbigt när ens vän gång på gång använder en som käpp. När man inte längre orkar tycka synd om sin kompis och höra historierna om pojkvännen som är så dum. Ni vet när man fått det fyrtioelfte samtalet om hur knäpp han är. Och man blir så upprörd å sin kompis vägnar: Två dagar senare ringer hon och kvittrar och då är de ihop igen. Eller kompisen som aldrig har några pengar och aldrig betalar tillbaka när hon lånat. Eller hon som lämnar en helt i sticket om någon mer spännande och häftig person dyker upp.
När är man vänner? Hur bestämmer man det? Frågar man chans? Och vad kan man förvänta sig av en vän? Och kan man ens sätta såna regler?
Vad tycker ni?
Har ni gjort slut med en kompis? Och varför gjorde ni det?
Eller har någon gjort slut med er och hur kändes det?
Har ni blivit besvikna på en kompis? Hur har ni gjort då?
Är vänskap att man ska göra avkall på sig själv och ställa upp alltid?
Eller ska vänskap klara ett nej?
Jag tycker det är så intressant, eftersom det är så laddat. Väldigt laddat.
Jag övar på att säga nej. Det är inte bekvämt.
Man hamnar väldans utanför om man säger nej och säger ifrån. Men jag vill bara ha rent och rakt i mitt liv. En konsekvens av min sjukdom. Det är svårt att säga nej. Nej är ett väldigt laddat ord.
Eller vad tycker ni?
Jag kommer tillbaka till min bästis Cissi. Men jag har sett ett mönster.
När jag och Ray träffades igen för fem år sedan, bestämde vi oss för att gå i parterapi. Så vi gick i två omgångar när vi var som allra mest nykära. Det var så himla bra. Ett råd vi fick bland annat, var att promenera och prata. Och det är verkligen ett bra råd. För man gör något, och man går bredvid varandra. Vi har haft många bra och ibland jobbiga samtal gåendes.
När jag och Cissi lärde känna varandra som 22-23 åringar drog Cissi med mig på omvärderande parsamtal. Haha. Jag ser mönstret. Men vi gick på terapikurs där man lär sig prata om sina djupaste sorger och ledsamheter. Lite kortfattat. Men man ger varandra en timme var. När man liksom får prata av sig och sedan är det den andras tur. Jag har kommit på att vi ofta tillämpar det rent automatiskt. För när det handlat för mycket om mig, eller tvärtom om Cissi, så byter vi spår och då är det den andras tur att liksom få ta för sig och prata om sina bekymmer. Då hamnar man inte det där att man går ifrån en kompisträff och känner sig helt dränerad på energi.
Kanske är en bra affärside?
Parterapi för kompisar?

Googlade på bilder om vänskap. Den här kom upp.