jag är ingen välgörenhetsprinsessa, jag har inte råd att vara det

Idag ska jag skriva ett riktigt obekvämt inlägg. Jag kommer inte vinna ett dugg på det här, snarare förmodligen hamna fel. Men jag gör det, för jag har funderat länge på det här och för att jag inte förstår det. Kanske kan ni hjälpa mig lite? Jag håller på att lära mig att säga ifrån. Säga nej. Känna efter och ifrågasätta.

Min stilla undran är; Varför förväntas det av mig att jag ska jobba gratis? Att jag ska lobba andra, tipsa om andra människor så att de får jobb, eller annonsera deras varor gratis. Jag får många ”erbjudande” där man vill att jag ska samarbeta med dem. Jag tackar nej till det mesta faktiskt. Någon som ville att jag skulle annonsera om deras workshops på min blogg, så kunde de annonsera på deras kanaler. Eller som en man skrev, han hade byggt en studio på tomten men inte riktigt fått igång sin verksamhet, då tänkte han på mig. Att vi kunde ju samarbeta, eftersom som han skrev jag hade ju så många kontakter. Jag fick också ett ”erbjudande” av låt oss säga ett kvinnoföretag i miljonbranschen. De föreslog att jag skulle komma ner till dem, låt oss säga en stad i södra Sverige och hålla ett föredrag om låt oss säga kvinnors hälsa – gratis. Jag kände mig oerhört obekväm när jag mejlade och sa att jag inte jobbar gratis.
För mig finns det så många bitar i det här sättet att se på kvinnor och tyvärr är det ofta andra kvinnor som förväntar sig att jag ska vara så snäll och generös att jag tar av min egen energi och tid. Och i det här fallet är jag ju knappt färdigläkt från cancer och med en cancerbehandling bakom mig som tagit massor av mig. Jag ska alltså hålla, slänga ihop ett föredrag lite så där och prata om kvinnors hälsa, utan att få betalt för det. För att vara schysst mot andra kvinnor.
Men jag är ju kvinna, en kvinna som genomgått cancer. Min hälsa då?
Kanske är det just det, att jag tagit för lite betalt, jobbat för mycket ”gratis” som gjorde att jag fick cancer. Att jag haft svårt att säga nej, för att det är obekvämt.
Att vi kvinnor förväntas vara smidiga och schyssta. Å liksom brinna för något så mycket att vi gärna jobbar just gratis.
Jag har skrivit om det här på bloggen. Jag får inte betalt för den här bloggen. Jag skriver här för att ingjuta hopp och kraft hos andra, att ta för sig, sätta sig själva i främsta rummet, våga ifrågasätta läkare och sjukvården. Jag skriver här om orättvisor, som jag ser och med en önskan om att på mitt lilla sätt göra en förändring. Få människor att se om sina egna hus, läs dem själva och för att må bättre. Jag har velat rikta fokus på cancer och rehabilitering bland annat. Jag får jättemycket mejl, privat mejl och jag försöker svara så gott jag kan. Men jag har inte möjlighet, tid och kraft att svara på allt. Jag har på senare tid börjat att samarbeta med några företag som jag tror på och stöttar helhjärtat.
När jag blev sjuk hade jag, eller har jag en sjukpeng på 5700 kr i månaden. Vem kan leva på det? Inte jag. Jag har helt enkelt inte haft råd att vara sjukskriven. Jag har sedan jag blev sjuk jobbat, skrivit artiklar, en bok, hållit föredrag, haft workshops och retreat och det mitt i värsta cytostatikaångorna. Nu skriver jag det sista på en bok, och som tur är så kommer den här bloggen att bli en bok.
Jag behöver all min kraft, all min tid att läka. Bli frisk och att hålla mig frisk.
I samband med bröstcancermånaden hoppas jag kunna göra ett ”välgörenhetsjobb”. Jag ska försöka hålla i en yogaklass för bröstcancerdrabbade och jag skulle gärna hålla i ett föredrag/öppet samtal i samband med det och de pengarna som kommer in, vill jag skänka till Bröstcancerfonden.

Jag har inte den ekonomiska möjligheten att vara en välgörenhetsprinsessa. Jag har inte den ekonomiska möjligheten. Så nu var det sagt.

Igår blev jag så himla glad, när jag läste att den fantastiska yogakvinnan Malin Berghagen skrivit om boken YogaErotica i sin blogg: Yoga och sexlivet Tack underbara Malin som vill yogifiera hela världen. det vill jag också, jag vill också knipifiera hela Sverige.

0
0