Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Alla kommer till kassan. Åh, det är världens bästa uttryck som en av mina kompisar, Cia myntat. Jag har varit arg, ledsen och besviken, känt mig överkörd, något har legat och skavt, ganska länge faktiskt i mig. Igår bestämde jag mig. Aldrig mer ta skit. Aldrig mer täcka upp för andra som man tycker behandlar en illa. Aldrig mer.
Men det är verkligen en sanning, för alla kommer till kassan. Förr eller senare, slår det emot en, hur man behandlar andra. Och sig själv.

 Men jag skrev ett långt mejl till ett företag som jag jobbat med där jag bland annat skrev dessa rader:
”Det känns märkligt för mig. Att man kan vara ojuste mot någon som tampas med cancerbehandlingar. Kanske kan ni inte förstå förrän den dagen ni själva sätts på avbytarbänken. För det händer alla en dag. Då är bara frågan om människorna runt omkring är schyssta.”

Min uppgift är att ta hand om det som är jag. Föra min egen talan.
Mitt arbete framöver kommer att vara att föra över bloggen till bokform. Jag kanske ska outa namnen/företagen på de som jag upplever behandlat mig ojuste…
För allvarligt talat så är situationen och tillvaron för en egen företagare så fruktansvärd skör och det är också obehagligt att det alltid står någon och väntar på att kasta sig in och ta över ens jobb. Putta undan en, rycka bort mattan. Men det finns något som heter karmayoga.

Jag ska i alla fall kasta mig över mina texter i bloggen. Det är ett tufft jobb, för det kommer också att förflytta mig tillbaka i tiden. För även om det bara gått ett år, så är det ett år som varit så himla händelserikt, på så många plan.
Saker som störtats om. Relationer som jag haft i mitt liv, människor som försvann när jag blev sjuk. Hur ledsen jag varit. Men istället dök andra människor upp. Det har liksom utkristalliserats. Idag vet jag på vem och vad jag ska lägga min energi. Vilka som är viktiga, vilka som på riktigt vill mig väl. Ett givande och tagande.
Vad jag också ganska tufft fick erfara var hur människor jag jobbat med också förhöll sig mot mig. Hur jobb jag varit lovad togs ifrån mig.
Boken, vars kontrakt fortfarande finns här hemma som jag inte fick skriva för att just det förlaget inte kunde se mig sitta och prata om det ämnet i en tv-soffa, när jag hade cancer.
En inkomst som försvann, när jag verkligen behövde jobba.
För hur har jag klarat mig.
Jag vet inte trollat med knäna, är väl vad man brukar säga?

Eller företaget som efter flera lyckade samarbeten, liksom tog bort mig från framtida jobb. Satte mig på en avbytarbänk och den som tog över liksom gladeligen fortsatte att göra det jag skulle gjort, fast jag var frisk.  Och som också hörde av sig till mig och undrade om jag inte kunde ta över dens jobb med orden ”Det var ju egentligen ditt”.

Jag lutar mig tillbaka.
För jag är i tron att det är precis som Cia säger: Alla kommer till kassan. Alla gör det, förr eller senare. Man kan gå runt där i affären och förlänga och dra ut på att behöva betala. Men bråka inte med mig. Jag har bekämpat cancer. Jag har haft ett krig i min kropp. Min kropp har varit belägrad av de värsta terrorister. Hårda tuffa jävlar, men som Cissi brukar säga: ”De där cancercellerna visste inte vem de bråkade med.”
Jag är en krigare och jag har varit i ett krig. Är du snäll mot mig, får du en lojal vän. Men behandlar du mig illa, så får du det tillbaka. Så enkelt är det.

Igår läste jag Magdalena Ribbings superbraiga krönika, som faktiskt på ett sätt också handlar om att säga stopp, nu räcker det. Läs här

Och läs det här makabert sätt att sätta godhetsstämpel på bullar

Jag har skrivit om det förr. Rosabandet och cancerfonden. här kan ni läsa mina tankar förra oktober

Nu läser jag det här om cancerjippot – rosa-bandet. Finns så mycket jag vill säga.

Men jag skriver bara Tobias slutrader i hans blogg. 

Sista ordet

”Som avslutning vill jag påpeka att jag inte är emot insamlingar till
förmån för bröstcancer eller andra välgörande ändamål, dock tycker jag
att det finns fog för att granska även denna verksamhet.
Frågor som väcks är: Hur mycket får man profitera så länge en slant går
till hjälpande verksamhet? Hur mycket krav ska man ställa på BRO och
Cancerfonden då de tillåter märkning av varor som kan vara cancerogena?
Varför har kritiken i svensk media varit så tyst kring Rosa bandet?Vad tror och tycker du? Sist men inte minst: Skänk gärna slantar men gör det hellre direkt utan mellanhänder så blir dit bidrag så mycket större”

Jo, jag vill säga nåt:
* Varför är rehabiliteringen för oss bröstcancerkvinnor så ringa, när så mycket pengar ändå läggs in för cancerforskningen? När vi opererat bort våra bröst får vi en snabb genomgång på sjukhuset, där vi uppmanas att tänja armen och ETT enda litet möte med en lymfexpert på en timme efter ett par veckor. Jag skäms över den ringa eftervård vi får.

* Varför tog det så lång tid innan man gick ut med vikten av att informera om täta bröst, vilket är livsviktig information för många kvinnor? Ge oss alternativ till mammografi, eftersom den inte är hundra procentig säker för oss kvinnor, dvs inflammatorisk cancer syns sällan på mammografi och täta bröst är svåra att undersöka med mammografi. Ge oss ultraljud istället.

* Cellgifter och antihormonerna gör att många kvinnor tappar sexlusten, varför forskas det inte på medicin som ger oss sexlusten åter? Männen fick viagra för massor med år sedan, men vi då?

* Varför fortsätter man att ta bort och strama ihop huden när man tar bort bröstet? Varför lämnar man inte lite hud, så att de kvinnor som vet att de vill göra en bröstrekonstruktion inte behöver genomlida den där uttänjningen när det väl är dags?

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet.
Ja, många kvinnor överlever sin bröstcancer. Men ibland känns det precis som med förlossningsvården. Vi ska vara så tacksamma för det vi får och för att vi överlevt. Men vet ni, jag är inte det.
Hade jag varit man är jag helt säker på att det hade sett annorlunda ut. Det gör mig ledsen och arg.

I dessa rosabandet-tider, åkte fuckcancerarmbandet på igen. Känner mig mer hemma med det. Klarar inte allt det här rosa lullandet. För vad hjälper det mig? Hur kan en rosa dunboa och fler galor hjälpa mig som redan fått diagnosen? Hur får det mitt liv att bli mer normalt igen?
Jag kan berätta min historia om och om igen, för att upplysa andra om hur de ska vara rädda om sig själva, ta hand om sina bröst och besöka läkare vid minsta tillstymmelse till oro. Men jag vill inte bara vara ett statuerande exempel.

Home is were the heart is.
Så skönt att vara hemma, även om det är skojsigt att vara borta lite ibland.
Kanske behöver man komma bort för att få längta.
Det är lite härligt att längta.
Men nu behöver jag inte längta hem. 
Efter att ha ägnat många timmar på olika flygplatser kom jag äntligen sent igår kväll hem.
Pino hoppade och skuttade och pussade mig massor. Sedan låg han och tryckte sig mot mig hela natten. Vi har inte setts på två veckor, för det var så mycket och jag hann ju med Barcelona också innan Montenegro.
Men nu är jag hemma och ska snart gå och yoga hos Charlotte på Ashtangayoga på Odengatan.
Även om jag yogar när jag är ute och har yogaresor, så blir det aldrig som när man är hemma på sin hemmashala. Därför ska det bli så skönt att få sträcka ut sig ordentligt och bli lite korrigerad.

Var inne och kollade vad Yogamarathon mot bröstcancer dragit in, över 100 000 kr till Bröstcancerfonden. Det är fantastiskt.  Kanske dimper in lite mer pengar under dagen. Hoppas det.

Här lite söndagsgodis: Kolla vilken Kul film om yoga

Sitter i ett regnigt Montenegro. Jag tror faktiskt aldrig jag varit med om det tidigare, att en vecka utomlands verkligen regnat bort. Varje dag har jag sett instagrambilder (alla snälla får följa mig, jag heter karinbjones på instagram) på fina höstträd i sol. Sverige har tydligen haft en sån där kanonvecka med sol och här har det öst ner. Så trist. Jättetrist faktiskt. Nu har alla deltagarna åkt hem och jag sitter och väntar på mitt plan hem, som också kommer att innebära fem timmars väntan i Wien. Fem timmar… Hade mycket hellre varit och yogat på Yogamarathon mot bröstcancer just nu. Men det kan jag ju tyvärr inte. Är inte hemma förrän tio halv elva ikväll. Blä.
Men jag är med i tanken.
Jag hoppas att det samlas in massor med pengar till Bröstcancerfonden. Massor. Här kan du läsa mer om yogamarathon och också se info om var du betalar in ditt bidrag.
Förra året var jag var mitt uppe i behandlingarna vid den här tiden. Tror jag precis skulle ta min fjärde eller femte cytostatikabehandling. Och idag, det är bara några månader sedan jag gjorde min sista behandlingen och självmant bland annat hoppade av min antihormonbehandling. Ett svårt beslut. Men jag måste våga tro på att jag gör rätt.
Idag tänker jag på alla tappra kvinnor som jag mött det här året. Alla kvinnor i olika åldrar som också suttit i väntrummen på Radiumhemmet och väntat på att ta cellgifter, bli strålade eller göra en efterkontroll. Mammor, systrar, fruar, partners, döttrar och väninnor. Snart känner alla någon som drabbats av cancer eller bröstcancer. Jävla sjukdom. Jag märker hur nära tårar jag alltid blir när jag tänker på det. På de mötena. På öden. På den där eviga rädslan, som jag vet att varje kvinna som genomgått de här tuffa behandlingarna, har för att få ett återfall. Så många kvinnor jag träffat som berättat om ”precis när jag pustat ut, när de där fem åren gått, som det handlar om innan man friskförklaras och då mitt i den där utpustningen så kom skiten tillbaka”
Jag menar verkligen inte att man ska gå runt och oroa sig. Men det är ju det man gör. Tyvärr är det exakt vad man gör.
Den där rädslan och oron finns där mer eller mindre. En vetskap om allts förgänglighet. Att saker och ting kan gå så fort. Att vara rädd om nuet.
Därför är Yoga ett så bra verktyg att ta till när det stormar inom oss och utanför oss. Ett sorts ankare i livet som man kan hålla fast i. Jag är så tacksam att jag hade den disciplinen i mig när jag blev sjuk. För det gjorde att jag i ur och skur ställde mig på min yogamatta och gjorde min yoga. Och det skapade ett lugn och det gjorde också att jag ganska snabbt kunde komma tillbaka efter alla behandlingar. Så ni underbara, tappra, rädda, starka, vackra, modiga, kloka bröstcancersystrar därute. Det här är till er. Jag skänker tio yogadvder från min dvd- serie Yogaliv . Det här är mitt bidrag till dig som genomgår en cancerbehandling, eller som genomgått en behandling. Mejla mig på
yogavita@telia.com och berätta lite om dig själv, skriv din adress så skickar jag en dvd till de tio första som anmäler sig.

För tio år sedan behövde jag resa bort med mig själv. Jag hade varit i en relation jag aldrig borde ha gått in i. Jag har gjort många missar i mitt liv, jag har förlåtit mig själv för de fel jag gjort. Oj, det är inte enkelt men jag har försökt och när jag haft möjlighet, om jag gjort illa någon, har jag bett om ursäkt. För ingen människa är felfri. Vi har alla bra sidor och sidor som är lite mindre trevliga. Men efter att ha levt i snart femtio år kan jag ändå säga att just den relationen kunde jag ha varit utan. Den var liksom inte bra på något sätt och den drabbade också andra. Det är väl den tuffaste vetskapen.  Men vad ska jag säga, den tog mig till Ibiza i månadsskiftet september-oktober för exakt tio år sedan. Jag åkte dit och bodde hos Zoila och hennes man Dado på något sorts bed, breakfast, lunch and dinner. Väldigt bra koncept måste jag säga! De hyrde ett stort vackert stenhus, med en massa rum och en fin trädgård där de odlade en massa grönsaker.  Zoila gav mig yogalektioner men tog också med mig runt på ön och vi yogade i en massa privata yogastudios. Där på ön kryllar det av yogisar. Och många ni vet rika kvinnor i balla hus som också inhyste en yogastudio. Någon hade en fin, ganska liten men i en dal av olivträd och en annan hade en tjusig stor shala med utsikt över bergen. En kväll, ganska märkligt faktiskt. Men det var en fransk yogalärare. Han lät mig göra halva andra serien första gången vi sågs. Efter lektionen satte sig alla elever utanför yogasalen  i en sittgrupp. Någon korkade upp en flaska rödvin medan en annan rullade en joint. Kände att vi hade lite olika ingångar till yogan. Känns ju som att det sista man vill efter ett yogapass skulle vara att tillföra kroppen en massa gifter.
Zoila var yogalärare åt Jade Jagger bland annat. Det var så tufft.
Jag tyckte att zoilas liv verkade så härligt. Bo i ett soligt vackert land. Ta emot gäster och vara en sorts guide.
Det var en så härlig vecka. Jag och Zoila gick långa promenader i bergen med hennes hund och pratade om livet. Om att hamna i fel relation. Om hur man kan förändras på kort tid, bli någon man inte vill vara. Hur vissa människor plockar fram det sämsta hos en och hur dåligt man kan må om hamnar fel.
Det var verkligen en vecka av eftertanke och det var så härligt att prata med en äldre kvinna än jag själv. Zoila är tio år äldre än jag. Och vi blev vänner där.
Zoila har varit med i två av mina yogaböcket för jag tycker hon är en så häftig kvinna. Igår träffade jag Zoila och Dado igen för numera bor de stora  delar av året här i Montenegro.
Det kändes lite märkligt men också mäktigt att vi träffades här i Montenegro och vad mycket som hänt de här tio åren. Liksom tio år senare. Jag är i Montenegro med en yogagrupp. Jag reser ensam. Jag är visserligen en aning kantstött, men jag lever i kärlek. Med en enormt kärleksfull man. En man jag kan lita på.
Så mycket som hänt på de här åren.
Jag har drivit en yogastudio i Båstad. Lämnat Båstad. Träffat mannen i mitt liv. Gift mig. Hunnit flytta fyra eller är de fem gånger inom Stockholm och jag har också flyttat från Båstad och blivit med sommarhus på björkö. Och jag har varit så väldans sjuk.
I bland är det på nåt sätt bra att blicka bakåt. För även om jag varit med om tuffa saker det hör året, så vet jag att jag vill leva och liksom krama ut alla droppar som går. Liksom njuta där jag är. Att varje dag är viktig.  

Som ett kvitto på att det fungerar. Är i ett regnigt Montenegro. Passar då på att få massage och färga bryn och fransar.
Hudvårdsterapeuten: -Just curios. What products do you use?
Jag:- Only natural things.
Hudvårdsterapeuten: – You’ve got perfect skin.
Jag : -Thank you. Im Only using oil for My skin.
Hudvårdsteraputen: -Oil?!
Jag: -Yes, Only oil. I clean with oil, and i use oil day and night. I use a swedish mark called Moonsun.

Hudvårdsterapeuten tyckte jag hade så fin hud att hon bjöd på en ansiktsmassage med kollagen.

Och tänk så mycket omsorg jag lagt ner på min hud det senaste året. Verkligen tagit hand om huden och nästa år i början av 2014 kommer boken Frisk och strålande hy… På Bonnier Semic. Där delar jag och flera andra med sig av sina bästa hudtips. 

Jag har haft så härliga dagar. Yogar varje dag mellan 7-19. Dels är det egen ashtangayogaträning och teknikklasser, men vi går också en utbildning i RestorativeYoga. Alltså, den yogaformen är helt fantastisk. Jag ska medge att jag tycker att yinyoga är härligt, men Restorative, oj, den formen kommer bli stor här hemma hoppas jag. Det är en form som är toppen för oss stressade storstadsmänniskor och som Rehabform för oss som haft (eller har) cancer är det fantastiskt. Nu lär jag mig lite grunder så jag jag kan göra på mig själv hemma.
Dessutom går jag en Cleanse8 kur till. Gick ju en i våras och nu höststädar jag kroppen med Josefine Jägers fantastiska kombinationer. Alla gifter ska ut ut ur kroppen. Jag ska göra min kropp till ett tempel, det friskaste templet.

 Varje morgon i en vecka möts man av den här unga kvinnan, Josefine Jäger, som fixat världens godaset mat. Eller juice, för man juicar de tre första dagarna.

 Helt underbara juicer. Josefine har en sån fingertoppskänsla. Man är lycklig varje gång man får sitt paket med sig hem. Och nötmjölken som man ska dricka på kvällen under juiceperioden, den är så himmelsk att jag vill regredera och skaffa en nappflaska så att det kommer ut lagom mycket nötmjölk. Ni vet så man får njuta ordentligt.

 Som ett enda sleep-over-party är Restorativeyogeutbildningen. Jag är så glad att jag anmälde mig till den på Atmajyoti

Fina yogasockor som Therese som driver Ashtangayoga-Enskede säljer

 Och underbara Marla som tillsammans med sin man Ron driver DownwarddogYoga i Canada. Det är Marla som håller i Restorativeyogautbildningen

 Man nästan domnar bort i ställningarna och stressen försvinner.

 Marla har en så fin vattenflaska. Vill också ha…

 Här har Ann-Sophie domnat bort

Sedan jag blev sjuk har jag mött så många kvinnor som fått cancer. Olika sorters cancer. Vi har suttit i väntrummen, liksom härdat ut våra behandlingar. Då när man är mitt uppe i behandlingarna, är just det det man gör. Härdar ut. Står ut. Man manar på sig själv; orka, orka ta ett steg till. Orka med en dag till med smärtan och biverkningarna.
För att man vet att man måste. För att man inte vågar annat. För att man vill överleva, så klart. Man står ut med att de man trodde var ens vänner inte hör av sig, av rädsla, av vad-det-nu-kan-vara. Man står ut. Man drar de som är närmast en allt närmare. Det gör ont i magen på en för man förstår att ens egen sjukdom gör så ont i de som är nära en. Men man orkar inte ta in det. Man har så fullt upp med att klara av sin behandling.
Sedan är man klar med behandlingen.
Då minsann borde det vara självklart att varje cancerpatient borde åka på en eller två rehabiliteringar, för att hitta tillbaka till sig själv.  För jag kan lova er att det är det svåraste. När alla behandlingar är över, då kommer sorgen över vad man varit med om. Rädslan som varit inkapslad, då förväntas man vara glad. Redo att leva livet. Men man har ju sett allt med andra ögon och ingenting blir någonsin som förut. För att man själv förändrats. Relationen har kanske fått sig en smäll. Just därför behöver man få rehabilitera sina känslor. Prata av sig. Bli omhändertagen med snälla händer. Jag har skrivit om det förr. Men det är verkligen sant. Jag minns alla händer som tagit på mig i vården. Jag har känt skillnad om handen varit mjuk och snäll. Om läkaren, sköterskan haft respekt för mig och min kropp, eller om jag bara är ett nummer på ett papper som ska vidare till nästa instans. Betas av. Jag kommer ihåg alla leenden, de uppmuntrande orden. Den snälla handen som höll i mig när jag grät över den utsatthet som finns där hela tiden när man går under behandling. Det är liksom minnen som finns kvar i kroppen. Sitter där. Det kan komma över en. Man är sårbar, känslig på gott och ont. Man är liksom retroaktivt ledsen. Därför behöver man rehabilitering. Men det är inte så enkelt att få rehabilitering. Väldigt lite pengar läggs på rehabilitering i vården. Oftast får vi betala det själva. Jag har inte orkat räkna efter vad jag lagt ur min egen fick för att må bättre. Men jag hade också tur att få komma till Vidarkliniken på tre veckors rehab. Jag hörde någon siffra, som jag hoppas inte stämmer att det är 550 om året som har den möjligheten. Läs en del ur ett pressmeddelande, så förstår ni att det är en väldigt liten del av de som drabbas som får den möjligheten.

Så här skrev Eva Bengtsson, som är ny generaldirektör på CancerRehabFonden (CTRF, dvs cancer och trafikskadades förbund har bytt namn)

”Varje år får närmare 60 000 svenskar beskedet om att de har cancer, och det är en siffra som fortsätter att stiga. Mer än var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid.
Trots ökningen är det inte fler som dör av cancer i dag än för 20 år sedan. Siffrorna visar att 65% lever minst tio år efter diagnos, och att det nu är över 417 000 personer som lever med cancer.
Det betyder att behovet av cancerrehabilitering ökar ständigt.
–        I takt med att sjukvården blir bättre på att diagnostisera och bota cancersjukdomar, växer behovet av att kunna hjälpa människor tillbaka till livet. Genom att fokusera vår verksamhet på att skräddarsy rehabiliteringsprogram blir vi som organisation tydligare med vad vi gör. Då blir det också lättare att förstå hur viktiga våra givare är och varför man ska stötta oss.

Så det här är en uppmaning till er att tänka på oss och tiden efteråt. Vi är så många som behöver hjälp att komma tillbaka, hjälp oss må bättre. STöd oss här.

Jag är tacksam för den svenska sjukvården att den i stort sätt är gratis, och att den hjälpt mig så mycket. Men jag är väldigt besviken på den ringa eftervård som jag hade behövt och som jag vet att andra cancerpatienter hade behövt. Det är ju därför jag gång på gång säger att jag vill jobba med det. Prata om det. För nu när så mycket fokus ligger på att uppmärksamma kvinnor om bröstcancer, skulle jag önska att  man också la fokus på hur vi blir eller inte blir omhändertagna efter att vi blivit färdigbehandlade.

Idag uppmärksammas gynekologisk cancer i Kungsträdgården.Här kan du läsa mer om det.  Gynekologisk cancer Jag hoppas jag kan komma förbi i eftermiddag.

Vilken helg jag haft. Har varit i Barcelona med Cissi, en av mina allra bästa vänner. Kom hem igår kväll. Vi har haft så skojigt. Känner mig så glad och utvilad och utpratad. Det är helt fantastiskt att få så mycket tid med sin vän, gå igenom allt som hänt. Vi har gråtit lite, skrattat väldigt mycket, ätit glass i stora lass, juicat grönt, solat, badat och promenerat. Så toppenlyckat. Nu är jag tillbaka i ett urkallt Stockholm. Fint, men kallt. Blev snabbt påmind om att gå utan strumpor är ingen hit, försöker på mitt larviga sätt hålla kvar sommaren genom att demonstrativt INTE ta på mig strumpor. Men vem förlorar på det? Jo, jag. För man blir bara sjuk av det.

Idag fick jag senaste Amelia skickad till mig. Tada, fyra sidor om hur viktiga ni läsare varit för mig. En hyllning till er. Och i tidningen står det fel, det är inte ”bara” 700 000 som läst min blogg sedan jag blev sjuk, ni är numera 800 000. Tack för att ni läser, tack för att… äh, köp tidningen nr 21, imorgon ska den finnas i handeln.

 Och det är sant, vissa dagar bars jag av all kärlek som bloggen gav. Bara så att ni vet det.

Kläderna jag har på mig är helt fantastiska. De kommer från Katarina Waldenström. Hon gör så fina yogakläder. Fina, fina. Jag vill ha allihopa. Katarina ger alla er läsare 5 procent rabatt på hennes fina yogakläder
plus att ytterligare 5 procent går oavkortat till Yogamarathons insamling till BRO, Bröstcancerfonden. 

Bra va?! Allt ni behöver göra är att nämna Yogavita
som promocode, så får ni rabatten och Bröstcancerfonden får också ett bidrag.

I Spanien såg det ut så här inför bröstcancermånaden.

 

Igår så tog jag porträtt till en bok som jag skrivit ett kapitel till. Den ska ges ut på BonnierFakta, på kvinnodagen. Jag är väldigt glad över att bli tillfrågad. En samling häftiga kvinnor. Bilden på mig togs inne på Bonnierhuset. Det legendariska på Sveavägen. Det är ett så vackert hus. Mäktigt.
Jag fixade i ordning mig, sminkade mig och tänkte till om en kortärmad tröjklänning. Med fin ringning i halsen.
Jag blev fotad och det gick bra.
Sen när jag kom hem upptäckte jag att jag glömt att lägga in bröstprotesen i min behå.
Jag har stått och poserat och lett in i kameran, och så är det helt insjunket på höger sida.
Hur kunde detta ske?
Det måste ju se skevt ut.
Men samtidigt kände jag.
Jaha.
Jättemärkligt.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det.
Bara jättekonstigt. Första gången jag liksom glömmer och vid ett sånt tillfälle.Ni vet när man vill känna sig fin.
Eller så är det precis rätt. Som om jag själv omedvetet bestämt att det skulle vara så. I en bok till kvinnor, som ges ut på kvinnodagen nästa år. Jag har inte bara slängt min behå. Jag har slängt mitt bröst.
Kanske är det så, att det blir som det ska och det blir bra.
Kvinnlighet på mina villkor.
Nu ska jag ta itu med min packning och fixa det sista.
I eftermiddag åker jag till Barcelona med Cissi. Jag är så glad. Det är helt fantastiskt.
Hola!