hade jag varit man hade det varit annorlunda tror jag

Jag har skrivit om det förr. Rosabandet och cancerfonden. här kan ni läsa mina tankar förra oktober

Nu läser jag det här om cancerjippot – rosa-bandet. Finns så mycket jag vill säga.

Men jag skriver bara Tobias slutrader i hans blogg. 

Sista ordet

”Som avslutning vill jag påpeka att jag inte är emot insamlingar till
förmån för bröstcancer eller andra välgörande ändamål, dock tycker jag
att det finns fog för att granska även denna verksamhet.
Frågor som väcks är: Hur mycket får man profitera så länge en slant går
till hjälpande verksamhet? Hur mycket krav ska man ställa på BRO och
Cancerfonden då de tillåter märkning av varor som kan vara cancerogena?
Varför har kritiken i svensk media varit så tyst kring Rosa bandet?Vad tror och tycker du? Sist men inte minst: Skänk gärna slantar men gör det hellre direkt utan mellanhänder så blir dit bidrag så mycket större”

Jo, jag vill säga nåt:
* Varför är rehabiliteringen för oss bröstcancerkvinnor så ringa, när så mycket pengar ändå läggs in för cancerforskningen? När vi opererat bort våra bröst får vi en snabb genomgång på sjukhuset, där vi uppmanas att tänja armen och ETT enda litet möte med en lymfexpert på en timme efter ett par veckor. Jag skäms över den ringa eftervård vi får.

* Varför tog det så lång tid innan man gick ut med vikten av att informera om täta bröst, vilket är livsviktig information för många kvinnor? Ge oss alternativ till mammografi, eftersom den inte är hundra procentig säker för oss kvinnor, dvs inflammatorisk cancer syns sällan på mammografi och täta bröst är svåra att undersöka med mammografi. Ge oss ultraljud istället.

* Cellgifter och antihormonerna gör att många kvinnor tappar sexlusten, varför forskas det inte på medicin som ger oss sexlusten åter? Männen fick viagra för massor med år sedan, men vi då?

* Varför fortsätter man att ta bort och strama ihop huden när man tar bort bröstet? Varför lämnar man inte lite hud, så att de kvinnor som vet att de vill göra en bröstrekonstruktion inte behöver genomlida den där uttänjningen när det väl är dags?

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet.
Ja, många kvinnor överlever sin bröstcancer. Men ibland känns det precis som med förlossningsvården. Vi ska vara så tacksamma för det vi får och för att vi överlevt. Men vet ni, jag är inte det.
Hade jag varit man är jag helt säker på att det hade sett annorlunda ut. Det gör mig ledsen och arg.

I dessa rosabandet-tider, åkte fuckcancerarmbandet på igen. Känner mig mer hemma med det. Klarar inte allt det här rosa lullandet. För vad hjälper det mig? Hur kan en rosa dunboa och fler galor hjälpa mig som redan fått diagnosen? Hur får det mitt liv att bli mer normalt igen?
Jag kan berätta min historia om och om igen, för att upplysa andra om hur de ska vara rädda om sig själva, ta hand om sina bröst och besöka läkare vid minsta tillstymmelse till oro. Men jag vill inte bara vara ett statuerande exempel.

0
0