Stöd CancerRehabFonden

Sedan jag blev sjuk har jag mött så många kvinnor som fått cancer. Olika sorters cancer. Vi har suttit i väntrummen, liksom härdat ut våra behandlingar. Då när man är mitt uppe i behandlingarna, är just det det man gör. Härdar ut. Står ut. Man manar på sig själv; orka, orka ta ett steg till. Orka med en dag till med smärtan och biverkningarna.
För att man vet att man måste. För att man inte vågar annat. För att man vill överleva, så klart. Man står ut med att de man trodde var ens vänner inte hör av sig, av rädsla, av vad-det-nu-kan-vara. Man står ut. Man drar de som är närmast en allt närmare. Det gör ont i magen på en för man förstår att ens egen sjukdom gör så ont i de som är nära en. Men man orkar inte ta in det. Man har så fullt upp med att klara av sin behandling.
Sedan är man klar med behandlingen.
Då minsann borde det vara självklart att varje cancerpatient borde åka på en eller två rehabiliteringar, för att hitta tillbaka till sig själv.  För jag kan lova er att det är det svåraste. När alla behandlingar är över, då kommer sorgen över vad man varit med om. Rädslan som varit inkapslad, då förväntas man vara glad. Redo att leva livet. Men man har ju sett allt med andra ögon och ingenting blir någonsin som förut. För att man själv förändrats. Relationen har kanske fått sig en smäll. Just därför behöver man få rehabilitera sina känslor. Prata av sig. Bli omhändertagen med snälla händer. Jag har skrivit om det förr. Men det är verkligen sant. Jag minns alla händer som tagit på mig i vården. Jag har känt skillnad om handen varit mjuk och snäll. Om läkaren, sköterskan haft respekt för mig och min kropp, eller om jag bara är ett nummer på ett papper som ska vidare till nästa instans. Betas av. Jag kommer ihåg alla leenden, de uppmuntrande orden. Den snälla handen som höll i mig när jag grät över den utsatthet som finns där hela tiden när man går under behandling. Det är liksom minnen som finns kvar i kroppen. Sitter där. Det kan komma över en. Man är sårbar, känslig på gott och ont. Man är liksom retroaktivt ledsen. Därför behöver man rehabilitering. Men det är inte så enkelt att få rehabilitering. Väldigt lite pengar läggs på rehabilitering i vården. Oftast får vi betala det själva. Jag har inte orkat räkna efter vad jag lagt ur min egen fick för att må bättre. Men jag hade också tur att få komma till Vidarkliniken på tre veckors rehab. Jag hörde någon siffra, som jag hoppas inte stämmer att det är 550 om året som har den möjligheten. Läs en del ur ett pressmeddelande, så förstår ni att det är en väldigt liten del av de som drabbas som får den möjligheten.

Så här skrev Eva Bengtsson, som är ny generaldirektör på CancerRehabFonden (CTRF, dvs cancer och trafikskadades förbund har bytt namn)

”Varje år får närmare 60 000 svenskar beskedet om att de har cancer, och det är en siffra som fortsätter att stiga. Mer än var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid.
Trots ökningen är det inte fler som dör av cancer i dag än för 20 år sedan. Siffrorna visar att 65% lever minst tio år efter diagnos, och att det nu är över 417 000 personer som lever med cancer.
Det betyder att behovet av cancerrehabilitering ökar ständigt.
–        I takt med att sjukvården blir bättre på att diagnostisera och bota cancersjukdomar, växer behovet av att kunna hjälpa människor tillbaka till livet. Genom att fokusera vår verksamhet på att skräddarsy rehabiliteringsprogram blir vi som organisation tydligare med vad vi gör. Då blir det också lättare att förstå hur viktiga våra givare är och varför man ska stötta oss.

Så det här är en uppmaning till er att tänka på oss och tiden efteråt. Vi är så många som behöver hjälp att komma tillbaka, hjälp oss må bättre. STöd oss här.

Jag är tacksam för den svenska sjukvården att den i stort sätt är gratis, och att den hjälpt mig så mycket. Men jag är väldigt besviken på den ringa eftervård som jag hade behövt och som jag vet att andra cancerpatienter hade behövt. Det är ju därför jag gång på gång säger att jag vill jobba med det. Prata om det. För nu när så mycket fokus ligger på att uppmärksamma kvinnor om bröstcancer, skulle jag önska att  man också la fokus på hur vi blir eller inte blir omhändertagna efter att vi blivit färdigbehandlade.

Idag uppmärksammas gynekologisk cancer i Kungsträdgården.Här kan du läsa mer om det.  Gynekologisk cancer Jag hoppas jag kan komma förbi i eftermiddag.

0
0