Klagomålen på cancervården har ökat i alla fall i Stockholm, med en fördubbling på fem år. Läs här
Det handlar om att det tagit för lång tid för patienterna att bli diagnosticerad. Att cancern kanske inte hade spritt sig om patientens oro blivit tagen på allvar. DET är inte okej.
Igår läste jag om en ung tjej som klagat på smärtor i underlivet. Men det tog över ett halvår innan läkarna tog det på allvar. Det visade sig att hon hade cancer i underlivet, som då också hade spritt sig. Jag blir så arg.
Hur mycket ska man behöva kämpa för att bli tagen på allvar?
Och om man går till läkaren med en oro att något inte står rätt till, för att man känner sin kropp och man vet när något är fel. Så mitt i ens egen oro ska man då få höra att det inte är något.

Jag skulle vilja dra det ännu längre. Jag skulle vilja att man gjorde en koll på om det kanske till och med är en jämställdhetsfråga. Om huruvida kvinnor inte känner sig hörda, tagna på allvar när de kommer med sin problematik till vårdcentraler, läkare och sjukhus oftare än män. Kan det vara så att kvinnor anses som gnälliga när de kommer med sina underlivsproblem och hormonella berg-och-dal-banor? Nog sjutton har jag känt så. Jag har behövt bli så jävla arg för att bli tagen på allvar. Och om det skulle visa sig att det stämmer, så är det också helt sjukt.
Hur tänker ni. Tycker ni att sjukvården är jämlik?
Själv kan jag undra varför det inte finns ett kvinnligt Viagra?
Det kom ju till när männen fick prostatacancer i allt högre grad.
Forskas det ens på det?
När kvinnor får cancer, händer samma sak. Sexlusten försvinner i och med cellgifter och också med det antihormon som vi oftast tvingas att äta i fem år (FEM ÅR) efter avslutad cancerbehandling.
Det är bara en av alla biverkningar antihormonet ger.
Jag tänker så klart på mig själv.
Om jag inte hade googlat. Fast läkarna sa att jag inte skulle göra det…
Men genom att googla förstod jag allvaret.
Jag visste att jag hade inflammatorisk cancer och sa det också till läkaren, som skickade hem mig över helgen med Voltaren.
Och om jag inte stått på mig så hårt som jag gjorde.
Jag tvingade in mig på bröstcentrum, så hade den inflammatoriska cancern som det visade sig jag hade i mitt högra bröst kanske spritt sig. Jag blir alldeles matt när jag tänker på det.

Den hormonella cancern har ökat. Jag har ju mina teorier. (Mina tankar finns bakåt i bloggen) Jag tror inte på att mixtra med hormoner. Visst är det viktigt att man ska kunna ha sex utan att behöva bli med barn, om man inte vill det. Men jag tror inte på p-piller. Tror inte det är bra. Och ända sedan jag var ung har jag undrat, varför finns inte p-piller för män?  Glad att frågeställningen fortsätter. Läs: Män upp på barrikaderna för manliga p-piller

Nej, nu ska jag gå och yoga. Sedan är det fullrulle hela dagen.

Igår var det Rosabandet-galan på tv. För första gången kändes den på riktigt, inte så där hejig och flåsig som jag kan tycka att den varit tidigare år. Kan så vara att den bytt kanal och att det numera var produktionsbolaget Meter som producerade. Det produktionsbolag som också gör Äntligen hemma. En gång i tiden jobbade jag där. Var profilerad reporter i två säsonger i ett program som hette Vardagspengar.
Men gårdagens Rosabandetgala. Jag grät massor. Blev alldeles tagen av alla bra reportage. Kände sorgen. Och verkligen kände hur jävlig den här sjukdomen är, hur den skördar liv. Men också glädjen, livsglädjen och att vi måste gå samman mot den här sjukdomen.

Det är viktigt att vi pratar om cancer. Vår tids folksjukdom. Och visst är det viktigt att det dras in pengar till cancerforskningen. Det är rent ut sagt SKITVIKTIGT.

Men det som skaver i mig. Det som är märkligt, det är hur alla så lätt bara köper att det är till cancerfonden man drar in pengarna. Fullt med journalister och ingen som ifrågasätter. Ingen information om hur mycket av alla pengar som de får in som faktiskt går till cancerforskningen. Och inte heller någon information om vilken forskning, eller förhoppningsvis forskningar man valt att stödja. Det är sånt jag kan tycka är så konstigt.
Och så dubbelmoralen att vilka företag som helst får sätta Rosabandetloggan på sina produkter och sälja vad fassiken som helst under oktober månad. Man vet att deras försäljning också ökar, eftersom människor tänker att de gör något mot cancer. Det är sminkföretag och livsmedelsjättar som vi vet har cancerogena ämnen i sina produkter. Hur fräscht är det?
Lite som nyheterna de senaste veckorna. Den om romerna som kidnappar ljusa barn. Det manglades ut som en nyhet, en sann nyhet. Här kan du läsa SToryn bakom. 
Ganska pinsamt tycker jag, samtidigt är jag glad att jag inte gick på det.

Men så tänker jag att det är lite samesame but different när det kommer till Cancerfonden. Det är så mycket pengar vi pratar om som folk skänker till den här fonden, just för att man på tv säger att vi gör det här tillsammans. Det är vi mot cancern.  Men min fråga är bara :  Läs den här artikeln.Var är ifrågasättandet? Var är de grävande journalisterna?

I mars hoppade jag av mina cancerbehandlingar, eftersom jag fick hjärtsvikt. Egentligen skulle jag fått herceptin var tredje vecka ända in i augusti. Jag hade tagit elva herceptin-behandlingar. Skulle ta sex till. Jag är diagnosticerad inflammatorisk bröstcancer. En av tjejerna i reportagen som visades på galan hade just den formen. Det var den mamman som dog. Den cancerformen är väldigt aggressiv. Och när jag googlar på den så är oddsen inte så bra. Att få ett återfall är så klart en oroande tanke i mig. Efter avslutad behandling brukar man gå på efterkontroll efter tre månader. Det har nu gått nästan åtta månader och jag har fortfarande inte fått någon efterkontroll.
Jag mejlade min onkolog, och hon sa att det är läkarbrist.
Är inte det helt galet? Dagens cancerSverige.

Nåt helt annat, eller kanske inte. En sorglig historia, men vad jag känner igen mig i bilderna. Stämningen, känslan. Så tacksam att jag haft min man vid min sida hela tiden. Maken fotograferade sin fru genom hela cancerhelvetet

Så tänker jag på de som är nära någon som får cancer. Hur jävligt är inte det. Att vara nära sin partner och inte kunna göra något.

Läs här om cancerforskaren Yvonne, undra om hon får forskarstöd från cancerfonden

Vad mycket som kan hända på ett år. Så mycket. Min blogg blir bok, nu ska jag redigera texter. Jag slängs tillbaka i tiden, nån sorts terapi. Jag drar mig för att gå tillbaka i tiden. Tankarna, känslorna. Rädslan.
den stora rädslan.
Men också kärleken till livet.
Det som ger kraft.
Jag var i chock. Belägrad.

Så här såg jag ut för ett år sedan. Ibland kan jag bli alldeles matt över vad jag varit med om det här året. Här mina tankar  För ett år sedan på TV4

För mig är tiden på Vidarkliniken, min rehabiltering, den tid jag tänker tillbaka på med en sån värme och glädje. Jag hittade tillbaka till mig själv efter alla tuffa cancerbehandlingar. Så varma händer som tog hand om mig de där tre veckorna. Så mycket värme, lugn och stillhet. Jag växte där. Jag hittade nåt att hålla kvar vid. En stillsam önskan om att allt skulle gå vägen. Ett alldeles fantastiskt lugn. Men jag vet att jag ännu inte hittat hela vägen fram, eller tillbaka. För inget blir någonsin som förr.
Men det kanske inte är något jag ens ska sukta efter?

Men det är ett famlande efter nycklar i ett mörker. Inte alla dagar, men några dagar som inte är så där himla glada.

Det är lite det jag tänker på när jag kritiserar Cancerfonden och dess gala. Fokus är alltid på nysjuka bröstcancerkvinnor. Gärna ska vi inte ha något hår på huvudet eller med peruk.
Vi ska prata om hur glada vi är för att vi få sitta där. Vi tackar svensk sjukvård. Vi ska vara med fast vi är mitt uppe i behandlingarna. Vi är där som någon sorts alibi för att samla in mycket pengar till Cancerfonden. Ja, det är bra. Mer pengar till cancerforskningen.
Utrota den här skiten som så många dör av.

Men sen när vi vaknat till liv, liksom kommit upp ur chockfasen som är olika lång för vissa. För det tar olika tid för oss cancerdrabbade. Jag är med i flera bröstcancergrupper på facebook. Ofta läser jag inlägg från kvinnor som ett år och flera år efter avslutad behandling säger att allt bara rasar. Att de mår så dåligt. Att det plötsligt hunnit ikapp dem. Att de nog förnekat tidigare. Inte släppt fram alla känslor. Jag menar hur hade det gått. Nej, ångesten över vad man varit med om måste kanske pysa ut lite försiktigt, liksom inte ketchupeffekten.

När jag jobbade på tv en gång i tiden, hade vi som regel att aldrig ha med folk i chock. Att de skulle ha bearbetat sina grejer först.
Så tänker jag på hur det är när vi pratar om vår cancer och vi fortfarande faktiskt är i någon sorts chocktillstånd. Men vi vill så gärna varna och samtidigt bli sedda.
Få vara med.
Liksom nästan överrumplade att vi klarat av cellgiftstiden, operationen och strålningen.
Hur ska vi då kunna veta vad vi behöver sedan, eller reflektera hur vi hade önskat. Men det är kanske precis det de vill cancerfonden.

Min stilla undran är: Hur mycket av alla de miljonerna som de får in går till att hitta alternativ till att gynna läkemedelsbranschen. Varför kan inte ett läkemedel som Iscador ingå i en subventionerad form för oss som haft/har cancer? I Tyskland samverkar man mer när det kommer till ett så beprövat medel som just Iscador. Nej, Sverige säger nej. Men där visar det att om du tar Iscador under cellgifterna mår du så mycket bättre. Jag tar iscadorsprutor tre gånger i veckan. Det kostar kan jag lova. Pengar jag tar ur egen ficka.

Och VAR ÄR REHABILITERINGEN? Är ni medvetna om det här att man bland annat stänger en bröstcanceravdelning på Uddevalla sjukhus? Sånt tänker jag på och det upprör mig i dessa Rosabandet-tider. En
natt får man ligga kvar på sjukhuset när man opererat bort HELA sitt
bröst. En natt. Man skickas hem med slangar, eftersom bröstet ofta
vätskar sig. Nu stänger man en avdelning på Uddevalla sjukhus som just
var för eftervården. Sååå dåligt. Och vi säger att Bröstcancervården i Sverige är bäst i världen. Hallå? Jag kan rabbla upp hur mycket som helst. kan ni inte avsätta lite pengar till oss som drabbats, så att våra liv kan kanske lite i alla fall få återgå till det normala. Vi har varit i krig, totalt belägrade. Nu skulle vi behöva lite krishantering.

I veckan fick jag träffa Syster Märta. Hon är 91 år nu. Hela sitt liv har hon jobbat för hälsa. För att leva med jorden, efter årstiderna och dygnet. Hon är antroposof och en av dem som grundade Vidarkliniken. För det är jag evigt tacksam.

En av huvudsponsorerna till Rosa bandet är läkemedelsföretaget Astra Zeneca. Det är dom som gör exempelvis cytostatikan tamoxifen: LÄs här. Man behöver inte ens vara dum i huvudet för att snabbt kunna räkna ut att cancer är en miljondollaraffär för läkemedelsbranschen och alldeles särskilt om de får vara ensamma på arenan om att bota cancern. Vi måste börja ifrågasätta. Inte bara gå omkring och tro att alla är så snälla och att det inte finns någon dold agenda. I samma stund som jag skrev det här inlägget, fick jag en pressrelease om Rosabandetgalan på min mejl.

Jag har sagt det flera gånger. STockholms vatten är inte bra. Säkert inte vattnet överhuvudtaget i de större städerna. Läs här om STockholmsvattnet
Tills staten tar det här på allvar och vi inte lever kvar i nån sorts villfarelse om att Sverige är så rent, att vårt vatten är så rent och de på allvar ser till att rena vattnet, så är egen vattenrening en bra sak.
Jag har haft min vattenrenare i mer än ett år. Jag har vattenrenare i stan och på landet. För i Norrtäljeområdet sägs det vara mycket bly i vattnet. Och bly är inte bra för hjärtat.
Min dotter har vattenrenare. Min mamma och pappa har vattenrenare. Och min terapeut. Jag tänker att det är världens bästa present, julklapp till de man tycker om.

Här får ni lite info:

 Här är deras hemsida: naturligvattenrening

PÅ frågan Kan det filtrera bort alla läkemedel? Så svarade det, att det är svårt att svara på, eftersom det  kommer nya, tusentals mediciner hela tiden. Men att vattnet blir nästintill helt rent. Att ett gram av det här filtret motsvarar 500 kvm yta som det passerar igenom. Så nästintill rent var svaret.
Och vet ni, det räcker för mig.

Läste Vimmelmammans blogg Läs här. Hon skriver om att hon inte blivit inbjuden till Cancergalan och att hon tycker det är konstigt. Kan jag också tycka.
Hon har hjälpt många genom sin blogg att stå upp för sig själva. Men framförallt hon öppnade upp för ett klimat där vi kan prata om cancer. Det tycker jag är viktigt.
Jag är inte heller inbjuden.
Så här tänker jag.
Folk vill ha med en när man är ett offer. Förstå mig rätt. Som när man är utsatt av cancerbehandlingar, man är svag, ledsen. Kan statuera exempel. Vara ett varnande exempel för de som är friska.
Men när man har åsikter och tycker om cancerbehandlingar. När man kanske kritiserar hur saker och ting är i cancervården, då får man inte vara med.
Som med allt annat helt enkelt.
Eller vad tror ni?

Det har varit en fin helg. En nästan makalös helg, faktiskt. Först hade jag föreläsning om att Yoga i lust och nöd, sedan knipworkshop och yoga och meditation på Tofta Spa i Göteborg.

Väl tillbaks i Stockholm väntade det här fina mejlat bland annat

”Hej Karin, tack för fantastiska timmar tillsammans. Alla häftiga och intressanta ämnen som du berörde så naturligt. Det gör att vi vågar bejaka oss själva, undersöka oss och som vi sade, tycka om och ”gossa” med oss.  Så fint att se och känna din otroliga utstrålning.
Massor med ljus och kärlek,
Marina”

Det gjorde mig så glad. Hur kul är det inte att prata inför en grupp som kommit för min skull. Som vill höra mina tankar om saker och ting. Tacksamhet från topp till tå.

I söndags ännu mera glädje. Liksom glädjen att efter ett och ett halvt år återigen få ha världens gulligaste privatyogagrupp. Så nära och så skört, men så härligt. Tårar och skratt. Stretch och styrka. Yoga. Livet börjar sakta med säkert gå tillbaka till förr. Det braiga förr. Det är en sanning. Tid läker alla sår, tiden är på din sida. Men man måste låta det ta tid.

Världens gulligaste privatyogagrupp hade köpt två fantastiskt fina koppar till mig. När jag kom hem drack jag och Ray min favoritsoppa ur dem.

Recept på Avokadosoppa

Tre mjuka avokados
2 koppar buljong (grönsaksbuljong)
Lägg avokadon i en mixer, häll på den varma buljongen. Krydda med cayennepeppar. Mixa och vips så är det färdigt.

Enkelt, snabbt, nyttigt och gott.

Kanske kan ni förstå glädjen i den här bilden.
Att håret växer.
Så där så att jag nu måste föra bort luggen-på-utväxt med hjälp av ett hårspänne.
Och inte vilket hårspänne som helst.
Nej, nej utan ett peacespänne, inköpt i Barcelona. Den varma staden, med en sandstrand nästan hela vägen upp till gågatan.
Underbart att känna havsluft när man vandrar Ramblan fram och tillbaka.
Peace.
Ett fredens spänne.
För att det är fred i mig. Nu.
Inga krig som utkämpas.
Inga terrorister som är lösa i mig.
Jag har utrotat dem. Förintat dem.
Jag behöver inte använda giftampuller för att döda det onda i mig, det är liksom redan utplånat.
I mig råder fred. Nu.
Åh, NU.
Nu är nu.

Ett lugn, varje gång jag får stryka mitt hår bort från ögonen.
Med håret som växer, växer liksom det sjuka längre och längre bort. Närmar sig sakta det friska förr.
Då när tankarna om sjukdom inte fanns.
Då jag var i någon sorts oskuldsfullhet.
Väx, väx bort året 2012.
Snart får jag ha tofs.
Då kanske allt är tillbaka till det vanliga igen.

Igår tog jag tåget till Göteborg. Till Tofta spa. Igår kväll med fullmånen som lyste upp himlen pratade jag om yoga i lust och nöd. Och nu ska vi ha en heldag med yoga och knipworkshop. Titta vilket vackert rum.

Jag tror, att ur ett ryta-ifrån föds nåt annat. Nåt större.
Jag sa vad jag behövde säga. Har visserligen inte fått något svar, men det gör inget.
Det var inte svaret som var viktigt.
Det viktiga var att jag sa vad jag kände.
Hur det skavt och känt ledsamt i mig.
Att sätta ner en fot, värdera sig själv och just säga ifrån. Det är viktiga grejer.
Jag övar på det. Jag övar på det hela tiden.
Har tröttnat på att känna mig utnyttjad. Det är ingen fin känsla. Jag vill inte känna mig som ett offer. Jag vill vara juste och förväntar mig att bli behandlad just juste.
Men i det här, har nu istället utkristalliserats följande.
Jag känner mig mer fri.
Och ur det fria kan jag ta mina steg.
En del i det är att jag idag bokade en intervjuträff med en person som jag högaktar.
En människa med så mycket vishet, så mycket klokskap och som ägnat större delen av sitt liv med att hjälpa andra.
Den här historien har legat och grott i mig.
Jag har inte vetat hur jag ska göra, våga.
Men nu vågade jag.
Det är inget jobb. Det finns ingen beställning.
Jag ska göra ett spekjobb.
Och jag är så förväntansfull.

Men först, nu ska jag sätta mig på tåget till Göteborg och Tofta spa. Ikväll ska jag prata om hur jag yogat i lust och nöd, det finns plats så kom Här bokar du och får mer info och imorgon ska jag ha knipworkshop och yoga och meditation till halv fyra. Kom kom Här hittar du info och bokar

Glad för boken som kom i brevlådan häromdagen. Jag är med i Ebba Kleberg von Sydows Gravidbok i egenskap av Knipexpert, det känns bra.

Om rökningen hade varit en företeelse som kom nu, jag lovar det hade varit förbjudet. Klassat som narkotika. Rökning är så jävla farligt, förstör så mycket för så många. Och inte bara för den som väljer att röka. Nej, alla runtomkring får i sig röken.
Jag vet att det blivit bättre sedan rökningen förbjöds på krogar och restauranger. Usch, tänker på hur det var innan. Hur man kom hem efter en utekväll och kläderna stank rök, håret som man så nogsamt tvättat i något godluktande schampo innan man gick ut, luktade instängd rök. Kändes också som om man snöt ut rökfärgat snor när man snöt sig.
När jag var ung rökte också jag. Det var nån sorts tuffhetsgrej. Man ville känna sig speciell. Nästan lite modig. Började alldeles för tidigt, vågar inte skriva hur tidigt det var jag började. Men jag var en vilsen unge, alldeles för länge. Men när jag var 24 år bestämde jag mig, aldrig mer röka. Jag la ett fullt paket Marlborou Lights åt sidan och sedan dess har jag aldrig rökt. Jag är så tacksam för det.
När jag var 18-21 hade jag en italiensk pojkvän i Italien. Bodde i omgångar i Rom. Min pojkväns pappa hade cancer i strupen. Varje morgon och kväll hörde jag hur han hostade lungorna ur sig. Och jag kommer ihåg sommaren när han varje dag kördes till strålningen. Så sommaren när jag var 24, bodde jag en sommar hos min kompis Carina i Rom. Hennes familj bodde väggivägg med hennes
 svärföräldrar. Carinas svärfar hade lungcancer. Det var samma sak för honom. Varje morgon och kväll hostade och hostade han.
Två starka och levnadsglada män, en som var partisan under kriget. Och så cancern som slår ut en. Ingen av dem överlevde cancern och båda hade varit rökare.
Nej, det var inget svårt beslut. Påhejad av Carina, bestämde jag mig.
Ingen mer rökning för mig.

 Kolla den här filmen 
Den är en del av kampanjen i Finland.

Kanske dags för det totalförbud mot rökning

Vad tycker ni? 

Så läser man den här annonsen. Att Stockholm städas för 100 miljoner kronor per år och att 60 procent av det skräpet är fimpar. Allvarligt talat. Det är 60 miljoner som skulle kunna läggas på något annat. Något bra. Och sedan tänker jag på att fimpen i sin har en massa cancerogena ämnen i sig, som åker in i marken, jorden.

Jag tycker att rökning är så jäkla onödigt. Vad tycker du?