är sjukvården jämlik?

Klagomålen på cancervården har ökat i alla fall i Stockholm, med en fördubbling på fem år. Läs här
Det handlar om att det tagit för lång tid för patienterna att bli diagnosticerad. Att cancern kanske inte hade spritt sig om patientens oro blivit tagen på allvar. DET är inte okej.
Igår läste jag om en ung tjej som klagat på smärtor i underlivet. Men det tog över ett halvår innan läkarna tog det på allvar. Det visade sig att hon hade cancer i underlivet, som då också hade spritt sig. Jag blir så arg.
Hur mycket ska man behöva kämpa för att bli tagen på allvar?
Och om man går till läkaren med en oro att något inte står rätt till, för att man känner sin kropp och man vet när något är fel. Så mitt i ens egen oro ska man då få höra att det inte är något.

Jag skulle vilja dra det ännu längre. Jag skulle vilja att man gjorde en koll på om det kanske till och med är en jämställdhetsfråga. Om huruvida kvinnor inte känner sig hörda, tagna på allvar när de kommer med sin problematik till vårdcentraler, läkare och sjukhus oftare än män. Kan det vara så att kvinnor anses som gnälliga när de kommer med sina underlivsproblem och hormonella berg-och-dal-banor? Nog sjutton har jag känt så. Jag har behövt bli så jävla arg för att bli tagen på allvar. Och om det skulle visa sig att det stämmer, så är det också helt sjukt.
Hur tänker ni. Tycker ni att sjukvården är jämlik?
Själv kan jag undra varför det inte finns ett kvinnligt Viagra?
Det kom ju till när männen fick prostatacancer i allt högre grad.
Forskas det ens på det?
När kvinnor får cancer, händer samma sak. Sexlusten försvinner i och med cellgifter och också med det antihormon som vi oftast tvingas att äta i fem år (FEM ÅR) efter avslutad cancerbehandling.
Det är bara en av alla biverkningar antihormonet ger.
Jag tänker så klart på mig själv.
Om jag inte hade googlat. Fast läkarna sa att jag inte skulle göra det…
Men genom att googla förstod jag allvaret.
Jag visste att jag hade inflammatorisk cancer och sa det också till läkaren, som skickade hem mig över helgen med Voltaren.
Och om jag inte stått på mig så hårt som jag gjorde.
Jag tvingade in mig på bröstcentrum, så hade den inflammatoriska cancern som det visade sig jag hade i mitt högra bröst kanske spritt sig. Jag blir alldeles matt när jag tänker på det.

Den hormonella cancern har ökat. Jag har ju mina teorier. (Mina tankar finns bakåt i bloggen) Jag tror inte på att mixtra med hormoner. Visst är det viktigt att man ska kunna ha sex utan att behöva bli med barn, om man inte vill det. Men jag tror inte på p-piller. Tror inte det är bra. Och ända sedan jag var ung har jag undrat, varför finns inte p-piller för män?  Glad att frågeställningen fortsätter. Läs: Män upp på barrikaderna för manliga p-piller

Nej, nu ska jag gå och yoga. Sedan är det fullrulle hela dagen.

1
1