igår var det rosabandetgala

Igår var det Rosabandet-galan på tv. För första gången kändes den på riktigt, inte så där hejig och flåsig som jag kan tycka att den varit tidigare år. Kan så vara att den bytt kanal och att det numera var produktionsbolaget Meter som producerade. Det produktionsbolag som också gör Äntligen hemma. En gång i tiden jobbade jag där. Var profilerad reporter i två säsonger i ett program som hette Vardagspengar.
Men gårdagens Rosabandetgala. Jag grät massor. Blev alldeles tagen av alla bra reportage. Kände sorgen. Och verkligen kände hur jävlig den här sjukdomen är, hur den skördar liv. Men också glädjen, livsglädjen och att vi måste gå samman mot den här sjukdomen.

Det är viktigt att vi pratar om cancer. Vår tids folksjukdom. Och visst är det viktigt att det dras in pengar till cancerforskningen. Det är rent ut sagt SKITVIKTIGT.

Men det som skaver i mig. Det som är märkligt, det är hur alla så lätt bara köper att det är till cancerfonden man drar in pengarna. Fullt med journalister och ingen som ifrågasätter. Ingen information om hur mycket av alla pengar som de får in som faktiskt går till cancerforskningen. Och inte heller någon information om vilken forskning, eller förhoppningsvis forskningar man valt att stödja. Det är sånt jag kan tycka är så konstigt.
Och så dubbelmoralen att vilka företag som helst får sätta Rosabandetloggan på sina produkter och sälja vad fassiken som helst under oktober månad. Man vet att deras försäljning också ökar, eftersom människor tänker att de gör något mot cancer. Det är sminkföretag och livsmedelsjättar som vi vet har cancerogena ämnen i sina produkter. Hur fräscht är det?
Lite som nyheterna de senaste veckorna. Den om romerna som kidnappar ljusa barn. Det manglades ut som en nyhet, en sann nyhet. Här kan du läsa SToryn bakom. 
Ganska pinsamt tycker jag, samtidigt är jag glad att jag inte gick på det.

Men så tänker jag att det är lite samesame but different när det kommer till Cancerfonden. Det är så mycket pengar vi pratar om som folk skänker till den här fonden, just för att man på tv säger att vi gör det här tillsammans. Det är vi mot cancern.  Men min fråga är bara :  Läs den här artikeln.Var är ifrågasättandet? Var är de grävande journalisterna?

I mars hoppade jag av mina cancerbehandlingar, eftersom jag fick hjärtsvikt. Egentligen skulle jag fått herceptin var tredje vecka ända in i augusti. Jag hade tagit elva herceptin-behandlingar. Skulle ta sex till. Jag är diagnosticerad inflammatorisk bröstcancer. En av tjejerna i reportagen som visades på galan hade just den formen. Det var den mamman som dog. Den cancerformen är väldigt aggressiv. Och när jag googlar på den så är oddsen inte så bra. Att få ett återfall är så klart en oroande tanke i mig. Efter avslutad behandling brukar man gå på efterkontroll efter tre månader. Det har nu gått nästan åtta månader och jag har fortfarande inte fått någon efterkontroll.
Jag mejlade min onkolog, och hon sa att det är läkarbrist.
Är inte det helt galet? Dagens cancerSverige.

Nåt helt annat, eller kanske inte. En sorglig historia, men vad jag känner igen mig i bilderna. Stämningen, känslan. Så tacksam att jag haft min man vid min sida hela tiden. Maken fotograferade sin fru genom hela cancerhelvetet

Så tänker jag på de som är nära någon som får cancer. Hur jävligt är inte det. Att vara nära sin partner och inte kunna göra något.

Läs här om cancerforskaren Yvonne, undra om hon får forskarstöd från cancerfonden

3
3