bara mina tankar

För mig är tiden på Vidarkliniken, min rehabiltering, den tid jag tänker tillbaka på med en sån värme och glädje. Jag hittade tillbaka till mig själv efter alla tuffa cancerbehandlingar. Så varma händer som tog hand om mig de där tre veckorna. Så mycket värme, lugn och stillhet. Jag växte där. Jag hittade nåt att hålla kvar vid. En stillsam önskan om att allt skulle gå vägen. Ett alldeles fantastiskt lugn. Men jag vet att jag ännu inte hittat hela vägen fram, eller tillbaka. För inget blir någonsin som förr.
Men det kanske inte är något jag ens ska sukta efter?

Men det är ett famlande efter nycklar i ett mörker. Inte alla dagar, men några dagar som inte är så där himla glada.

Det är lite det jag tänker på när jag kritiserar Cancerfonden och dess gala. Fokus är alltid på nysjuka bröstcancerkvinnor. Gärna ska vi inte ha något hår på huvudet eller med peruk.
Vi ska prata om hur glada vi är för att vi få sitta där. Vi tackar svensk sjukvård. Vi ska vara med fast vi är mitt uppe i behandlingarna. Vi är där som någon sorts alibi för att samla in mycket pengar till Cancerfonden. Ja, det är bra. Mer pengar till cancerforskningen.
Utrota den här skiten som så många dör av.

Men sen när vi vaknat till liv, liksom kommit upp ur chockfasen som är olika lång för vissa. För det tar olika tid för oss cancerdrabbade. Jag är med i flera bröstcancergrupper på facebook. Ofta läser jag inlägg från kvinnor som ett år och flera år efter avslutad behandling säger att allt bara rasar. Att de mår så dåligt. Att det plötsligt hunnit ikapp dem. Att de nog förnekat tidigare. Inte släppt fram alla känslor. Jag menar hur hade det gått. Nej, ångesten över vad man varit med om måste kanske pysa ut lite försiktigt, liksom inte ketchupeffekten.

När jag jobbade på tv en gång i tiden, hade vi som regel att aldrig ha med folk i chock. Att de skulle ha bearbetat sina grejer först.
Så tänker jag på hur det är när vi pratar om vår cancer och vi fortfarande faktiskt är i någon sorts chocktillstånd. Men vi vill så gärna varna och samtidigt bli sedda.
Få vara med.
Liksom nästan överrumplade att vi klarat av cellgiftstiden, operationen och strålningen.
Hur ska vi då kunna veta vad vi behöver sedan, eller reflektera hur vi hade önskat. Men det är kanske precis det de vill cancerfonden.

Min stilla undran är: Hur mycket av alla de miljonerna som de får in går till att hitta alternativ till att gynna läkemedelsbranschen. Varför kan inte ett läkemedel som Iscador ingå i en subventionerad form för oss som haft/har cancer? I Tyskland samverkar man mer när det kommer till ett så beprövat medel som just Iscador. Nej, Sverige säger nej. Men där visar det att om du tar Iscador under cellgifterna mår du så mycket bättre. Jag tar iscadorsprutor tre gånger i veckan. Det kostar kan jag lova. Pengar jag tar ur egen ficka.

Och VAR ÄR REHABILITERINGEN? Är ni medvetna om det här att man bland annat stänger en bröstcanceravdelning på Uddevalla sjukhus? Sånt tänker jag på och det upprör mig i dessa Rosabandet-tider. En
natt får man ligga kvar på sjukhuset när man opererat bort HELA sitt
bröst. En natt. Man skickas hem med slangar, eftersom bröstet ofta
vätskar sig. Nu stänger man en avdelning på Uddevalla sjukhus som just
var för eftervården. Sååå dåligt. Och vi säger att Bröstcancervården i Sverige är bäst i världen. Hallå? Jag kan rabbla upp hur mycket som helst. kan ni inte avsätta lite pengar till oss som drabbats, så att våra liv kan kanske lite i alla fall få återgå till det normala. Vi har varit i krig, totalt belägrade. Nu skulle vi behöva lite krishantering.

I veckan fick jag träffa Syster Märta. Hon är 91 år nu. Hela sitt liv har hon jobbat för hälsa. För att leva med jorden, efter årstiderna och dygnet. Hon är antroposof och en av dem som grundade Vidarkliniken. För det är jag evigt tacksam.

En av huvudsponsorerna till Rosa bandet är läkemedelsföretaget Astra Zeneca. Det är dom som gör exempelvis cytostatikan tamoxifen: LÄs här. Man behöver inte ens vara dum i huvudet för att snabbt kunna räkna ut att cancer är en miljondollaraffär för läkemedelsbranschen och alldeles särskilt om de får vara ensamma på arenan om att bota cancern. Vi måste börja ifrågasätta. Inte bara gå omkring och tro att alla är så snälla och att det inte finns någon dold agenda. I samma stund som jag skrev det här inlägget, fick jag en pressrelease om Rosabandetgalan på min mejl.

2
2