Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Jag har alltid varit en sökare. Alltid känt att det religiösa, att tillhöra en religion eller sanningen på något sätt varit mitt driv. Ljuset. Kalla det vad du vill. Att jag alltid känt av karmalagen. Vad du gör mot andra får du igen typ. Nån sorts önskan om att hitta det där ljuset. Jag med många andra så klart.
När jag var i mina tidigaste unga år brukade jag gå och fika på Zorba the buddha. Det låg mitt emellan Kungsholmen och T-centralen i en gammal tegelbyggnad. Där hade de disco ibland, men jag var alldeles för ung, kanske tolv tretton år. Fick inte gå på det där festerna. Men min barndomsidol var ofta där, kanske jobbade han där till och med. Ted Gärdestad.
Stället drevs av Bhagwananhängare, de flesta hade oranga kläder och kramades mycket. Kanske var det bra att jag inte kunde gå på discot, att jag var för ung. Jag hade kanske försvunnit in i Bhagwanrörelsen…

Sedan dök Hälsans hus upp på Götgatan. Jag drogs till det alternativa, men då kallades det New age. Men samtidigt kände jag mig fram lite försiktig, lite rädd. För jag såg att de också i kölvattnet med allt det goda, fanns människor som utnyttjade oss som sökte. För hur många är vi inte som trevat i mörkret efter att hitta oss själva, sluta fred med oss själva. Jag har sett alldeles för många sådana. Jag har varit en sådan själv, jag är väl det fortfarande. Sökandet tar kanske aldrig slut. Och hur viktigt är det inte då, att de man möter, eller de vars ord man följer vill en väl. Inte utnyttjar det utsatta i en.

Jag har sett och ser fortfarande män (ja, det finns kvinnor också)som utnyttjar och utnyttjat deprimerade kvinnor, män som haft någon sorts ”helgonkofta” på sig och så har de fått kvinnor dit de vill. En gång i tiden, långt innan det här med hälsoresor var en big business. Ja, för 25 år sedan åkte jag på en hälsoresa. Med på den resan fanns en man som skrivit många böcker. Han var en sorts psykologisk coach. Högt renommerad. Folk såg upp till honom. Oj, vad han trixade och fixade med kvinnorna på resan. Hade affärer med flera. Någon bröt ihop, fick andningssvårigheter. Det var världens turbolens. Jag höll mig utanför. Gick omkring med min gravidmage och jag kommer ihåg hur jag tänkte: Märklig hälsoresa…
Mannen, den store coachen, drog sig undan, tog inte ansvar för det han startat och hemma väntade fru och barn. Jag vet det är vuxna människor. It takes two to tango. Men om du är en ”talare” så måste du vara försiktig med dem du talar för. Lite där tappade jag tron på grupper, eller att följa en ledare. Kände att jag måste hålla mig utanför, inte kliva in. Att ensam är stark. Våga ifrågasätta. Inte svälja allt med hull och hår.
Så blev jag sjuk och ensam är inte stark. Mina tankegångar ställs liksom hela tiden om, ruskas om. Och så är det kanske. Man kan alltid se allt från en annan sida. Inget är svart eller vitt. Det finns en massa gråskalor emellan.

Jag är på landet. Och jag rotade runt i lådor och hittade mina gamla tarotkort. En gång i tiden gick jag i lära hos en häxa. Hon lärde mig kortens betydelse. Vi spådde varandra. Vad man än tycker och tänker om det, så är det nåt härligt. Ett kul tidsfördriv. Har inte spått mig själv på många många år. I morse gjorde jag det. Vilka kort jag fick.

Jag gjorde det keltiska korset, så här lägger man upp det:

 
Tolkningarna har jag tagit från Tomas Jönssons bok Tarot – den inre världsomseglingen

1 Vad du är, vad du har skapat. Vad du tänker på. Det inre jaget.
Jag fick bägarprinsessan

2, Vad som håller på att skapas, ta form. komplettering till, reaktioner, utmaning till det första kortet. Det som skapar utveckling. Det yttre jaget.
Jag fick Kort nr 8 i Stora arkanan Rättvisan

3 Det underliggande, ursprunget till den nuvarande situationen. Undermedvetna drivkrafter. Något du inte vill se, din skugga.
Jag fick bägarkungen

4 Det förgångna, det du redan har. det som erbjuds, vad du kan acceptera eller lämna bakom dig. Det som hjälper eller hindrar dig. Din ”input”. Din kvinnliga passiva sida.
Jag fick kort nr 4 Kejsaren

5, Vad du redan är medveten om. Dina mål, dina ideal, det högre jaget. det bästa du kan skapa under nuvarande förutsättningar. den atmosfär under vilken du kan skapa.
Jag fick tre av mynt

6 Den närmsta händelseutvecklingen. Det du ger ut, din ”output”. Din manliga, aktiva sida, din handlingsförmåga.
Jag fick kort nr 12 Den hängde mannen

7, Hur du ser dig själv, och din framtid och behandlar dig själv. Den nivå du fungerar på.
Jag fick kort nr 6, kärleksparet

8, Din påverkan från omgivningen. Hur den ser på dig och din framtid.
Jag fick kort nr 10, livshjulet

9, Den lärdom du kommer att göra. Det som är olöst och måste lösas. Vad som sker i ett större perspektiv. Dina förhoppningar och din rädsla.
Jag fick kort nr 16, tornet

10, Själva slutresultatet. Belöningen, lösningen. Vad du kommer att få ut av situationen. Den inre kraften som kommer att växa i betydelse.
Jag fick tre av stavar – tillit

Näe, nu måste jag gå en promenad med Pino, sen ska jag skriva lite. Ett steg i taget.

Jag är på landet nu. Jag och Pino. Jag ska redigera 200 sidor text. Göra om till nåt nytt, men ändå samma. Det är tungt. Jag går igenom bloggen. Återupplever. Hamnar tillbaka i tiden. Som terapi. Det är motigt. Men det måste göras. Liksom ta itu med. Jag har precis tagit mig igenom cellgiftsmånaderna. Jag blir ledsen ibland. Det kommer tårar.
Tänker på min familj.
Tänker på mina vänner.
Alla de som varit nära mig under den värsta perioden i mitt liv.
Fan, cellgifterna var ingen lek. Ni som är där nu. Ni som läser det här nu. Ni är såna hjältar. Såna kämpar. Jag hejar på er. Men det finns förhoppningsvis en tid efter cellgifterna.
Jag orkar redigera texten några timmar åt gången sen måste jag vila.
Men jag är också glad. Glad att jag sitter här i huset som jag älskar. Att jag lever. Att min kropp är stark. Att jag stått ut. Att mina värden är bra. 

När jag pausar går vi promenader.
Jag hatar att frysa. Hatar kyla. Hatar snö. Det gör Pino med. Men bara i stan hatar jag snön. Här på landet älskar jag snön. Kylan. Älskar naturens skiftningar. Det är så vackert här, så rofyllt.

 Sommarhusen är stängda, igenbommade. Det är frost på rutorna.

 Pino springer i snön. Han får istappar i pälsen. Han är så glad.

 Om något kan läka, så är det naturen.Idag lös solen, hon har inte glömt oss. Vi är på rätt sida om året nu. Det blir ljusare.

Vi går och går. Jag och Pino. PÅ tillbakavägen möter vi våra egna steg. Livet på landet är långsamt, lugnt och läkande.
Jag stannar några dagar till.

Jag har ett svårt och stort beslut framför mig. I torsdags förra veckan gick jag iväg till sjukhuset för att träffa den plastikkirurg som ska ta hand om min rekonstruktion. Ja, det är tid för den nu. Vet inte vad jag tänkt innan. Men har haft någon mer lättsam tanke om den här stunden.
Att jag ska ta ner mitt vänstra bröst och lägga in nåt, kanske fett, kanske ta av mitt gamla bröst. Gjort en egen rekonstruktion i mitt huvud. Men också tänkt att om det nu inte går, om jag nu inte kan göra en sån här operation som jag önskar. Ja, då ska jag lägga in implantat. Det minsta i båda brösten.
Så enkelt var det ju inte.
Kirurgen Inkari Schultz. Jag fick förtroende för henne. Vi pratade länge. Gick över tiden, och hon bokade in en ny prattid med mig. Sånt gillar jag.
Men det jag egentligen vill komma till. Förutom att rekonstruktionen ingalunda kommer att bli som jag vill eller önskat eller drömt om. Och ja, jag är ledsen för det.
De mer ”naturliga” alternativen verkar inte funka för mig. Jag vill inte ta en muskel från ryggen. Vågar inte riskera en skev rygg. Fick se bild på en kvinna som gjort en sån operation och blev mer:

– Men hennes rygg är ju helt sned. Hade hon det innan operationen?

Kirurgen hade faktiskt inte ens tänkt på det, att hon hade jättesned rygg. Hon var bara väldigt nöjd med operationen och att ärret låg gömt precis där behåbandet skulle kunna sitta.
Allt är en risk.
En operation är en risk.
Men hur det än är. Jag måste göra något åt den skevhet som är i min kropp.
Har inget överskott på magen att ta ifrån. Så alternativet är nu att se om man kan ta nåt fett från min rumpa.
Men jag orkade inte riktigt ta in det som sas och det som hände.
Jag har berättat det förut. Men en stor del av att få bröstcancer och att genomgå alla behandlingar. De handlar om kroppen. Om värdigheten.
Hur min kropp ställer in sig på att gå de där stegen till sjukhuset. Hur jag blir som iskall. samlad. Ointagbar, fast det stämmer inte för allt lagras, men jag ger inte sken av det. Inte då i den stunden.
Redo för att möta de där händerna som ska ta i mig, trycka på mig. Känna efter. Undersöka. Kanske ta sprutor, mäta. Ibland gör det ont rent fysiskt. Men mest gör det ont rent psykiskt.
Att hela tiden vara i andras händer.
Att ens kropp förvandlas till en sak, ett ting. Många läkare och sjuksköterskor de har tagit på sig distansen till mig. Jag kan märka det hos dem. Distans till att jag kommer dit med min kropp. Med mitt jag. Att jag är i deras händer. Jag är beroende av dem. Att de tar emot mig. Vill mig väl.
Jag kan känna det i handen som tar i mig. Jag har sagt det förr. Jag kommer ihåg varenda hand som tagit i mig. Så är det. Som ett kroppsminne. Jag minns dem alla. Att man så tydligt kan känna av om handen är empatisk, om den vill stressa fram något. Om den har tid för mig och mina frågor.
Men nu, jag står där med mina drömmar. Inte om den perfekta kroppen. Men liksom drömmarna om att lappa ihop den här ärrade kroppen.
Jag märker hur jag själv kopplar på distansen. Står utanför. Ställer mig utanför mig själv. Det finns inte plats för det känslosamma. Ledsenheten över att jag måste stå här. Jag får ta det sen. Nu måste jag göra det de ber mig om.
Går in i någon konstig känsla. Men precis som de här bilden. Så känns det.

Utsattheten i den här bilden. Alla kläder av. Stå med byxorna nere. Som strålkastare mot min kropp. Varenda skavank. Allt syns. Snurra runt. Men jag är ingen ballerina. Jag är en snart femtioårig kvinna som har en önskan om att lappa ihop det som gått sönder.

Efter samtalet med kirurgen skickas jag ner till sjukhusfotografen. En supergullig tjej. Men situationen är så märklig. Jag ska stå i det väldigt upplysta rummet. Visa mig framifrån. Visa skevheten. Ta kort med armarna upp, ta kort med armarna bakom ryggen. Ta kort från sidan och bakifrån.

Jag orkade inte ta in. Inte då. Hjärnan kopplar av. Kopplar bort. Men allt lagras. För kroppen har en minnesbank. Men vi kan inte ha för många såna upplevelser för då blir det kortslutning. Det är därför rehabilitering efter trauman är så viktigt. Det är därför rehabilitering är så viktigt överhuvudtaget.

Nu är jag på landet. Men min blogg och redigeringsarbetet, att den ska bli bok. Nu kommer det. Att få cancer är en kroppslig upplevelse. Det handlar inte bara om att operera bort ett bröst, det handlar om att hitta tillbaka till sin kropp. Till kärleken till sin kropp. Till att ta emot den. Värdera den, älska den. Trots att den fick cancer, trots det som den genomgått. Men också att älska att den jobbar för att få mig frisk igen. Att försiktigt öppna upp blad efter blad i min minnesbank, och hålla om det där som gör ont. Blåsa lite så det onda försvinner. För att det inte ska få fäste. Fastna. Så att det blir för många blad runt det som är min kärna. Mitt jag. Förstår ni vad jag menar?

Så idag ska jag promenera med min lilla hund. Bada bastu. Yoga lite och slunga lite med min kettlebells. Och så ska jag skriva och vila lite. Jag ska skapa en lugn och bra dag. jag ska ta hand om mig själv helt enkelt.

Kolla den här videon. Hur gullig är inte den? HUnden är människans bästa vän

Det här är Carin Jönsson. Jag har känt Carin i många år nu. Hon brukade komma till min studio i Båstad och yoga.
Så blev vi kompisar. Carin är med i min Knipbok, hon är pilatesexpert, också. Ja, hon är en fena på träning och massage. Hon driver Sans och balans i Viken måste vara Sveriges finaste yogastudio. När hon öppnade sitt fina tränings/yogahus fick jag faktiskt äran att inviga yogastudion.  Det känns så fint varje gång jag kommer ner och har Yogaklasser.

I helgen hade jag en så härlig helg där. Höll i en ashtangayogaworkshop i tre dagar och en knipworkshop som var fulltecknad. Varje gång jag har en workshop kommer jag på mig att tänka, att jag älskar att vara lärare.Att det är så kul att korrigera i yogaställningar, hjälpa eleverna in djupare i rörelserna, väcka nya yogisar. Det är en sån ynnest.

 Så här bodde jag. I en fin skånelänga inne i vackra Viken.

 Och den här hundstatyn vaktade mig på nätterna.

Kom på en KNIPworkshop. Jag har två i Stockholm nu i januari. Det finns några platser kvar. Knip dom.

Söndag 19/1 i Stockholm här finns det två platser kvar
Tisdag 28/1 i Stockholm Här finns det tre platser kvar

Tack alla snälla fantastiska. Först nu förstod jag att det är ni som röstat på mig som en av kandidaterna till att vinna tidningen Hälsas nominering som hälsoprofil. Vet inte hur jag tänkt att det gått till att mitt namn kom upp. Men nu förstod jag. Tack! Ni är för underbara. Det är ju helt fantastiskt. Tack snälla ni. Känner mig rörd och glad.
Men mest av allt är jag rörd och glad att mina ord, mitt sätt att tackla sjukdomen cancer har ingett hopp hos andra som är sjuka, eller som har en närstående som är sjuk. Eller för de som behövt en liten puff i rumpan för att kanske ändra lite i sitt liv.
Jag är så glad om jag lyckats litegranna göra skillnad till det bättre för någon. Det är helt fantastiskt.
Men mest av allt fantastiska är att så många skrivit nomineringar och mejlat in till Hälsa och nu är jag en av fem nominerade. De andra är personer jag respekterar och som gör ett heeelt fantastiskt jobb i sin roll som hälsoprofil, så det känns nästan märkligt att jag får vara med i den skaran. Tack för att ni gjort det möjligt. Jag känner mig oerhört glad och väldigt mallig.

Just nu är jag i Viken i Skåne och har workshop. Dels i ashtangayoga hela helgen, men i morgons söndag ska jag ha en Knipworkshop. 27 bokade och flera som står i kö för att få komma. Så himla kul att knipet sprids vidare. Det är ju så viktigt.
Nu ska jag förbereda mig lite, ska börja morgonen med att gå en pilatesklass för Carin Jönsson som driver Sans och balans i Viken. Det ska bli härligt.

När jag fick min diagnos inflammatorisk cancer, som är en aggressiv form. Tack gud i himmelen jag är så tacksam att jag upptäckte den i tid. För den är snabbväxande och aggressiv som sagt.
Men när jag fick min diagnos trodde jag på fullaste allvar att jag var en hälsosam person. För länge sedan hade jag slutat med partykvällar. Jag hade regelbundenhet i mitt liv. I säng innan kl 22 och uppe vid 6. Nästan varje morgon yogade jag och andades för kung och fosterland. Jag gick i terapi och tog hand om mitt inre bagage. Jag var vegetarian. En sundis rätt och slätt, trodde jag.
Men när jag fick min dom googlade jag loss på nätet. Hittade massor med fakta. Fick också mycket skickat till mig av vänner och från er bloggläsare.
Vägde för och emot. Tur jag har en mamma som är kemist och att jag själv är journalist. Jag är ganska van att skumma fram fakta, vaska fram godbitarna och hitta de bästa experterna. Jag hörde av mig till folk jag hade förtroende för. Men det finns så många tips om hur man blir av med cancer. Så det är viktigt att man väger just för och emot, inte köper allt. Och tar ett steg i taget.

Man kan inte hänga på allt. Man får bestämma sig för att byta ut ett par saker, sedan ökar man på, så att det inte blir för svårt. Jag tyckte det var kul att ta reda på vad som kunde hjälpa mig att må bra under hela cancerbehandlingen. Hjälpa och bygga upp min kropp. Och på köpet mådde jag ju bättre, bättre än på länge faktiskt. Men jag bestämde mig för att:
1, Sluta med alla mjölprodukter, inga mer mackor och ingen pasta.
2, allt socker. Inga godischocker, inga tycka-synd-om-mig-själv stunder där jag tryckte i mig choklad och annat. Ingen honung eller sockrade varor. Obs titta alltid på innehållsförteckningen.
3, Bort med alla mjölkprodukter.

Igår läste jag det här: I SVD om att inflammationsdrivande mat kan kopplas till depression

Och JA, mitt i mitt helvete, mycket på grund av maten som jag uteslöt ur mitt liv,  gick jag inte in i en depression. Så här tycker jag verkligen att cancerläkarna har en uppgift. SÄG INTE till din patient att hon eller han kan fortsätta att äta som hon gjort innan hon blev sjuk, innan du frågat hur han/hon äter. DET är så viktigt för jag tror att man genom att uppmuntra sin patient att ändra och ta bort den här inflammationsdrivande maten också skapar en fajter. HJälper henne eller honom att lite ta kontroll och kommando. I alla fall kändes det så för mig.
När jag slutade med allt ovan blev jag piggare och fick vitare ögonvitor. Jag fick ofta höra att jag såg så frisk ut och då gick jag ändå på den allra tuffaste behandling – cellgifter.

Jag började också varje morgon med att dricka kokat vatten med en 1,5-1 citron. För att göra kroppen basisk. Det har jag fortsatt med. Och om jag vaknar en morgon och ingen citron finns i kylskåpet, tar jag en tsk bikarbonat i lite rumstempererat, eller lite äppelcidervinäger. De hjälper också kroppen att hålla sig basisk. Våra kroppar är tyvärr lite för sura, så vi behöver hjälpa kroppen att bli basisk.

Idag har jag ändrat ännu mer i mitt matliv.
Genom att dricka juicad sallad varje dag. En till två gånger i veckan pressar jag min juice i min  kallpress Green star. den är så bra, för en kallpressad juice till skillnad från en juice som pressats i en råsaftscentrifug kan den stå i kylskåp upp till fem dagar utan att förlora i näring. En juice som pressats i en råsaftscentrifug förlorar tydligen sin näring efter 15 timmar. Jag köpte min Greenstar på bästa hälsokostaffären i stan Gryningen

Om jag kan råda någon som vill få mer energi och kraft i sitt liv, så är det att juica grönt. Jag är försiktig med frukt eftersom det omvandlas gärna till socker när det juicas. Och har man haft just inflammatorisk cancer, är det bra att minska sockerintaget rejält. Så mina juicer är just gröna.

Min gröna drink innehåller:
SElleristjälkar
Romansallad
Spenat
Ingefära
Citron
Gurka

Här får ni lite inspiration 70åring som ser ut som 30

Det är så viktigt att vi hittar ett botemedel mot cancern. Så visst är det viktigt att ge pengar till forskningen, men VI FÅR INTE GLÖMMA DE SOM ÖVERLEVER. För många störtas livet om. Jag kan bara utgå från mig själv, som inte ens hade råd att vara sjukskriven när det var som värst, eftersom jag hade så dålig sjukpeng. Att vara egen företagare och dessutom oförsäkrad det var ingen hit. Ett par företag som jag jobbat med drog undan mattan för mig och satte mig på reservbänken. De tog helt sonika bort jobb som var planerade, för att de liksom inte passade ihop med att ha cancer. Mitt i värsta cellgiftsångorna fick jag skapa mina egna jobb, vara kreativ. Mejla förlag, tidningar om skrivjobb. Jag kan medge att jag då och då kände mig som en looser, med hatten i handen och skalligt huvud då jag bad om hjälp. Man är oskyddad när man blir sjuk. Som tur är kan jag skriva och kunde försörja mig genom att skriva en och annan artikel eller krönika och de böcker som kommer ut i år. Men det har ändå varit tufft. All min alternativa rehabilitering har kostat och kostar. Och terapin som jag går i för att reda ut min oro och ångest för återfall, ja, den kostar ju också.
Men jag klarar mig.
Så tänker jag på de som inte klarar det. Som har barn att försörja, och inte möjlighet att ligga hemma i sängen och skriva en krönika. Kvinnor och män som slås ut, samtidigt som de kämpar med näbbar och klor för att överleva. Olyckssystrar som får återfall, som liksom tappar  orken. Som skulle behöva hjälp. Ekonomisk hjälp.
Jag har träffat många kvinnor i olika väntrum på Karolinska sjukhuset, i väntan på strålning, i väntan på cellgifter, som berättat om sina äktenskap som gått sönder. För det som händer oss är ingen lek. Kvinnor som blivit lämnade, eller lämnat mitt under cancerbehandlingen, för att överlevnaden är så stark att den är svår att få ihop i en tvåsamhet. För att man kanske inte längre ”pratar samma språk”, man inte längre har sex, för sexlusten uteblir det är en av cancerbehandlingens biverkningar. Ja, det finns så många ”för att” som gör att ett förhållande brakar och så klart sker det i ett förhållande där en av parterna får cancer.
Det kan också sammanbinda ett par, så klart. Göra förhållandet starkare. Men att det förändras och att det utsätts för stor påfrestning det kan nog alla som lever i ett förhållande och får en cancer skriva under på.
Jag har träffat ensamma mammor som kämpar för fullt. Sett deras små barn lägga pärlplattor i väntrummet, medan mamma är inne och blir strålad. Ibland känns det som jag ska spricka av alla sorgliga bilder, alla jävla-skit-i-helvete stunder som liksom etsat sig fast. Mammor som håller huvudet högt, som inför sina barn försöker hålla en fasad om att allt är bra, men jag ser hur det snurrar därinuti av rädsla. Helvete säger jag, att de kvinnorna också ska ha det jobbigt ekonomiskt. Gå på knäna mitt i sin egen oro. Men det är en verklighet. Att vara sjuk är en klassfråga. Och cancern skiter fullständigt i om du har pengar eller inte. Den slår till var sjuttsingen den vill. Men den slår hårt på de som har det knapert, det är alldeles tydligt.
Ekonomi är en stor faktor. Dålig ekonomi skapar oro och ångest. Att ligga sjuk och vara rädd för att inte kunna försörja sig och sin familj det är så ovärdigt. Men precis så är det för många.
Läs det här. Himlen kan vänta, hjälp Lina Baldenäs att samla in pengar till alla de som behöver. De som är i skuggan av de stora fondjättarna som samlar in pengar till forskningen. Cancerns offer behöver också hjälp och stöd. Hoppas Linas insamling blir stor. Hoppas Lina blir frisk. Hoppas.

Just nu på repeat 

2014, började bra. Jag badade som en toka. Solade min näsa och höjde mitt D-vitamin till höjder som kanske kan hålla fram till i vår, när vårsolen tittar fram.
Vad vi behöver sol.
Känslan av att gå runt i tunn klänning och flipflops, den är oslagbar. Det är då i det ögonblicket som jag kommer på, vad lite det är jag egentligen behöver. Den här gången packade jag visserligen lätt, men hade kunnat packa ännu lättare. Det hade räckt med en strandklänning, ett par skor (flipflops) och max ett linne, ja, ni fattar. Man använder inte allt man tar med. Det vi verkligen använde var den lilla mixern som vi tog med till Gran Canaria. Vad mycket gröna smoothies jag gjorde. Och hur god var inte den självmogna avocadon? Den var som smör. Gjorde alldeles lena, fantastiskt goda smoothies varje morgon. Hade tagit med vetegräspulver. Köpte grapefrukt som jag pressade. Försökte få till mitt sätt att äta också i Spanien.

Men tillbaka till det här med vad man verkligen behöver. Jag tänker att 2014, ska bli ett år när jag städar ut, rensar. Både i hemmet, men också i mig själv. Ut med gamla och in med nya, det positiva. Jag tänker att jag är en otrolig kaospilot. När det verkligen krisar är jag som en maskin som fokuserar, tar reda på allt, skannar hela bilden och har en disciplin, som jag nästan kan bli avundsjuk på själv. Men så när det mesta lagt sig, när det blivit lugnt. Då är det svårare. Då knackar rädslan på dörren. Oron.
Jag ska lära mig att säga tyst till oron med ett leende på läpparna, mota bort rädslan med de mjukaste händer och vinka åt ångesten. Jag har en lugnochro-inspelning som Inger Lundmark spelat in till mig under en av mina hypnoser. Jag lyssnar på det så ofta jag har möjlighet. Det skapar lugn i mig. Det är helt fantastiskt faktiskt, för det känns som att jag är i en saga. Min saga. En vacker mening som jag tar med mig från henne är: Bara för att det knackar behöver du inte öppna dörren.
Och så är det.

 Bildtext: Jag vet jag ser helt galen ut i håret, men det bjuder jag på…

2014, är också året jag fyller femtio år. Jag har kommit till halvlek i mitt liv.  Tänker att allt som hänt innan 50strecket är hur jag sådde. Nu är det dags att skörda. Läser mitt horoskop och tänker, ja det stämmer kanske.

LEJONET
24/7-23/8
Årets tema: Väntan.
2014 innebär mer förberedelser än handling. Under hösten rullar det dock igång, spännande utmaningar dyker upp!
KÄRLEK:
En flirtig vårvinter kan ge napp. Du har talets gåva och vågar ta
initiativ. Juni inspirerar till romantik, kanske en kärleksresa…
JOBB:
Jobbet ger dig gråa hår. Du vill framåt men något bromsar. Odla tålamod och var redo när det lossnar igen.
PENGAR: 
Trevliga tillskott är möjliga under hela året. Oktober är en bra tid för affärer och investeringar!
Bästa månaden: Oktober.
Det här stjärntecknet får extra betydelse för dig: Vattumannen,

Jag får mycket mejl om frågor som ni vill att jag ska besvara. Försöker svara i så stor utsträckning jag kan. En fråga är huruvida jag tänker ha någon sommaryoga, ett retreat eller kurs. Jag har svårt att boka in så mycket eftersom jag förhoppningsvis har en bröstrekonstruktion framför mig. Ska träffa kirurgen 9/1, får då reda på lite mer. Håll tummarna för att jag får göra den nu, att huden läkt i det strålade området så att de tycker att det är dags. Jag måste säga att jag känner oro för den här operationen. Eller operationerna, för det kommer att bli flera. Vilket i sin tur betyder rehabilitering och sjukskrivning. Och ingen yoga på ett tag.

Ni ser Wendela spanar. Glödhett är snippgympa. Jag är så glad för detta. Hur viktigt är det inte att vi tar hand om och värderar våra snippor. Att rikta fokus till vårt underliv och bygga upp styrka där är en gåva till dig själv och din kropp. Köp min Knipbok här

Och som grädde på moset, kom och gå en Knipkurs med mig. Du hittar om kurserna på min hemsida Yogavita

Just nu finns det ett par platser kvar på Knipkurs 19/1 i Stockholm Info här

Nej, nu måste jag sluta. Jag ska träffa min vän och kollega fotografen Anneli Hildonen och vi ska planera stordåd. Jag älskar att jobba med Anneli. Tack tidningen Tara, eller var det Amelia, som förde oss samman för mer än tio år sedan. Tack för det!

Idag. Läser allas statusrader på Facebook, alla stora ord och önskningar. Hoppet om förändring eller kanske fortsatt framgång. Jag vet inte, men i mig finns en sorgesam känsla. Ett år av kamp tar slut. Ett nytt år tar vid. Ett år som är blankt, ett oskrivet blad.
Jag saknar hoppsahoppsastegen. Fnissandet. Skrattiga kompisträffar. Kanske är det det jg ska önska om nästa år?
Men 2014 kommer kanske vara mitt mest produktiva år, eller snarare så var 2013 det. 2014 är kanske året jag får skörda? För nästa år kommer först boken Frisk och strålande hy på naturlig väg ut på Bonniersemic i februari. Och i mars kommer boken Hej klimakteriet! Ut på BonnierFakta där jag skrivit ett kapitel och i Oktober ska min blogg bli bok och ges ut på Pocketförlaget.
Man producerar bra med ångest i kroppen. Oro är en stor drivkraft.
Mitt löfte är att lära mig hantera min inre oro. Att hitta inre frid.
Att jobba med rädslan och den stora oron för att inte bli sjuk igen. För återfallet.
Men samtidigt det är bara ett halvår som jag varit fri från cancerbehandlingar eller av medicinska biverkningar av just cancerbehandlingarna. Så lite tid som gått och hur bråttom jag har och haft att bli jag själv igen. Men återigen måste jag påminna mig själv att tiden också är en bra kamrat. Att låta saker få ta sin tid. Att man inte kan skynda fram något hur mycket eller lite man än vill det. Tid. Tid är vackert. Att se tillbaka och känna att varje dag var lika viktig för att uppnå den där känslan jag önskar mig. Tilltro till livet och att alla sagor har vackra slut och att jag bara är i mitten av min livssaga.
Och alla ni som läser min blogg. Ni som kämpar med sjukdomar och rädslor. Ni som fått återfall, jag skickar alla mina förhoppningar om glädje mitt i sorgen. Med lugn mitt i kaoset. Med tilltro mitt i stormen. Att ni är mina hjältar alla ni som kämpar i motvind.
Jag önskar er alla som läser den här bloggen fler glädjeögonblick i livet. Mer sol på näsan. En varm kram när du behöver det. Förnöjsamhet och den stora konsten att se guldkornen i vardagen.
Jag önskar alla att vara friska, känna sig starka och älskade. Ett bra nyårslöfte kan vara att släppa in yogan i sitt liv. Det önskar jag er.
Mer yoga i tillvaron, eftersom yogan är en så bra vän att ta i handen när allt stormar både utanför en, men också inuti en. Hur jag krampaktigt hållit yogan i min hand både de bra dagarna, men också de ledsna, de rädda. de där dagarna som höll mig i sitt grepp, då rullade jag ut mattan och yogade mig lugn och glad. Men mest av allt önskar jag er alla framförallt mer andning. Andetaget som är vårt bränsle. Det som gör att vi lever. Och hur viktig är inte kvaliten på andningen? Hur viktigt är det inte att andas djupa och långa andetag. Med andetaget kan du lugna ner ilska och sorg. med andetaget kan du skapa energi och mer kraft i livet. andetaget är din bästa vän som lugnar dig när du är ledsen och som manar på dig när du behöver en liten extra spark därbak. Jag har använt yogaandningen som en livlina. fyllt på kroppen med bra andetag och andats mig ur ångest och oro. det önskar jag dig. Andas in allt det du vill ha i ditt liv. Mer glädje och energi och andas ut allt det där du vill bli av med. Det är över! Och du har klarat dig. Vad som än har hänt i ditt liv. Det är över och du ha klarat dig. Njut av det, för det ska jag göra. Tack Ludde för de orden. Ibland behöver man upprepa gång på gång sånt som är så viktigt.

Det kommer att komma fler såna här stunder i mitt liv. Ni vet när man har det bra. Som nu när vi är på Kanarieöarna och allt är lugnt. Bra. Då kommer ledsenheten över. Liksom pockar på. Kanske för att det finns utrymme. För att jag kan och har både tid och möjlighet att bli ledsen. Just nu behöver jag inte kämpa med någon cancerbehandling. Nu är bara en lugn period. Det kom över mig i morse, när jag vaknade tidigast som vanligt, hur mycket jag längtar efter att flamsa, skratta och våga tappa kontrollen. Kanske till och med våga dricka ett glas för mycket. Somna med sminket på efter en skrattig kväll med väninnorna. Visst är det så att jag kan det, egentligen. Men det ledsna är att jag inte vågar. Att det är just att ha kontroll som gör mig lugn. Jag har börjat våga att äta lite ”fel”. Men ganska snabbt kommer rädslan att jag ska bli sjuk. Kommer det någonsin att släppa den där oron för att bli sjuk igen? rädslan för återfall. Är det när fem år har passerat? De magiska fem åren. Å, jag skulle önska att det fanns som AA-möten(fast jag aldrig varit på något) för oss som drabbats av cancer. Eller finns det? Någon som vet. Skulle kunna heta AC, anonym cancer. eller ACP, låter bättre, nästa som en frihetsrörelse. jaaa, det är vad vi behöver en frihetsrörelse. För den hör jävla cancern är som en diktator som tar våra liv och fängslar oss i vår egen rädsla. Men jag vill inte vara rädd längre. Jag vill känna mig fri. Nej, nu ska jag yoga fast det är lördag. Sen ska jag njuta av värmen och solen. Umgås. Och när 2014 börjat sina stapplande steg, ska jag ringa några väninnor och hoppas på att de vill ta med mig ut i natten som kanske slutar med att vi sjunger ”tänd ett ljus och låt det brinna…” Högt i porten när kvällen är på väg att avslutas. Jag vill inte att livet ska vara så allvarligt. Jag vill skratta mer. Mycket mer.