jag stannar några dagar till

Jag är på landet nu. Jag och Pino. Jag ska redigera 200 sidor text. Göra om till nåt nytt, men ändå samma. Det är tungt. Jag går igenom bloggen. Återupplever. Hamnar tillbaka i tiden. Som terapi. Det är motigt. Men det måste göras. Liksom ta itu med. Jag har precis tagit mig igenom cellgiftsmånaderna. Jag blir ledsen ibland. Det kommer tårar.
Tänker på min familj.
Tänker på mina vänner.
Alla de som varit nära mig under den värsta perioden i mitt liv.
Fan, cellgifterna var ingen lek. Ni som är där nu. Ni som läser det här nu. Ni är såna hjältar. Såna kämpar. Jag hejar på er. Men det finns förhoppningsvis en tid efter cellgifterna.
Jag orkar redigera texten några timmar åt gången sen måste jag vila.
Men jag är också glad. Glad att jag sitter här i huset som jag älskar. Att jag lever. Att min kropp är stark. Att jag stått ut. Att mina värden är bra. 

När jag pausar går vi promenader.
Jag hatar att frysa. Hatar kyla. Hatar snö. Det gör Pino med. Men bara i stan hatar jag snön. Här på landet älskar jag snön. Kylan. Älskar naturens skiftningar. Det är så vackert här, så rofyllt.

 Sommarhusen är stängda, igenbommade. Det är frost på rutorna.

 Pino springer i snön. Han får istappar i pälsen. Han är så glad.

 Om något kan läka, så är det naturen.Idag lös solen, hon har inte glömt oss. Vi är på rätt sida om året nu. Det blir ljusare.

Vi går och går. Jag och Pino. PÅ tillbakavägen möter vi våra egna steg. Livet på landet är långsamt, lugnt och läkande.
Jag stannar några dagar till.

0
0