ACP

Det kommer att komma fler såna här stunder i mitt liv. Ni vet när man har det bra. Som nu när vi är på Kanarieöarna och allt är lugnt. Bra. Då kommer ledsenheten över. Liksom pockar på. Kanske för att det finns utrymme. För att jag kan och har både tid och möjlighet att bli ledsen. Just nu behöver jag inte kämpa med någon cancerbehandling. Nu är bara en lugn period. Det kom över mig i morse, när jag vaknade tidigast som vanligt, hur mycket jag längtar efter att flamsa, skratta och våga tappa kontrollen. Kanske till och med våga dricka ett glas för mycket. Somna med sminket på efter en skrattig kväll med väninnorna. Visst är det så att jag kan det, egentligen. Men det ledsna är att jag inte vågar. Att det är just att ha kontroll som gör mig lugn. Jag har börjat våga att äta lite ”fel”. Men ganska snabbt kommer rädslan att jag ska bli sjuk. Kommer det någonsin att släppa den där oron för att bli sjuk igen? rädslan för återfall. Är det när fem år har passerat? De magiska fem åren. Å, jag skulle önska att det fanns som AA-möten(fast jag aldrig varit på något) för oss som drabbats av cancer. Eller finns det? Någon som vet. Skulle kunna heta AC, anonym cancer. eller ACP, låter bättre, nästa som en frihetsrörelse. jaaa, det är vad vi behöver en frihetsrörelse. För den hör jävla cancern är som en diktator som tar våra liv och fängslar oss i vår egen rädsla. Men jag vill inte vara rädd längre. Jag vill känna mig fri. Nej, nu ska jag yoga fast det är lördag. Sen ska jag njuta av värmen och solen. Umgås. Och när 2014 börjat sina stapplande steg, ska jag ringa några väninnor och hoppas på att de vill ta med mig ut i natten som kanske slutar med att vi sjunger ”tänd ett ljus och låt det brinna…” Högt i porten när kvällen är på väg att avslutas. Jag vill inte att livet ska vara så allvarligt. Jag vill skratta mer. Mycket mer. 
0
0