Igår såg jag Optimisterna på Svt och direkt kastades jag tillbaka till högstadiet när vi tvingade vår gympalärare att få spela volleyboll. Vi älskade att spela volleyboll. Försöker minnas om vi gjorde nåt annat på jympatimmarna, men kommer knappt ihåg nåt annat. Kan ni längta tillbaka till den där tiden när man på många sätt faktiskt tvingades in i sammanhållning? För i den bästa av världar så är just skolan den platsen där man lär sig det.
Man lär sig vem som är bra på de höga bollarna, vem som servar kraftfullast.
Vem som glider in snyggt och bara fixar den där bollen som kom in från höger fast alla stod på vänster sida. Sammanhållningen. Gemenskapen och styrkan i det.
Jag tror jag saknar det.
Jag saknar att vara i ett större sammanhang.
Ibland känner jag mig så ensam i mitt frilanseri.
Tur att jag har Anneli mitt emot mig på kontoret. Det gör saker så mycket skojsigare.
I morse vaknade jag ganska låg. Jag har sorg. Saker i livet som är ledsamma. Sånt som är privat, sånt man inte alltid kan dela. Jag gör vad jag kan för att det inte ska dra ner mig. Men ibland blir jag så ledsen. Så var det i morse. Men så gjorde jag mina pranayamaövningar och yogade och nu ser jag fram emot att åka till landet i eftermiddag med Hella. Min kompis som jag känt sedan jag var 17 år. Ibland kan man inte göra så mycket, ibland måste man sitta ner i båten och vänta. Men vänta och tålamod är min svåraste gren. Kanske är det därför jag utmanas? Vad vet jag.
Livet är höga berg och djupa dalar, men det är också en mellanplats, där inget händer. Det är väl då de stora sakerna händer. Förändringarna i en människa.
Man blir nämligen aldrig klar och kanske är det så att vissa har en tuffare väg att vandra. Men vi har alla utmaningar.
Idag blir en dag jag Go with the flow. Tror det blir bäst så.
Ha en fin torsdag.
Man lär sig vem som är bra på de höga bollarna, vem som servar kraftfullast.
Vem som glider in snyggt och bara fixar den där bollen som kom in från höger fast alla stod på vänster sida. Sammanhållningen. Gemenskapen och styrkan i det.
Jag tror jag saknar det.
Jag saknar att vara i ett större sammanhang.
Ibland känner jag mig så ensam i mitt frilanseri.
Tur att jag har Anneli mitt emot mig på kontoret. Det gör saker så mycket skojsigare.
I morse vaknade jag ganska låg. Jag har sorg. Saker i livet som är ledsamma. Sånt som är privat, sånt man inte alltid kan dela. Jag gör vad jag kan för att det inte ska dra ner mig. Men ibland blir jag så ledsen. Så var det i morse. Men så gjorde jag mina pranayamaövningar och yogade och nu ser jag fram emot att åka till landet i eftermiddag med Hella. Min kompis som jag känt sedan jag var 17 år. Ibland kan man inte göra så mycket, ibland måste man sitta ner i båten och vänta. Men vänta och tålamod är min svåraste gren. Kanske är det därför jag utmanas? Vad vet jag.
Livet är höga berg och djupa dalar, men det är också en mellanplats, där inget händer. Det är väl då de stora sakerna händer. Förändringarna i en människa.
Man blir nämligen aldrig klar och kanske är det så att vissa har en tuffare väg att vandra. Men vi har alla utmaningar.
Idag blir en dag jag Go with the flow. Tror det blir bäst så.
Ha en fin torsdag.
