maria

fullsizerend89er

Ofta när jag gör nåt går jag all-in. Det kan ju bli lite tufft för min omvärld. Jag kan inte göra nåt så där halvhjärtat. Men när jag hittat ashtangayogan blev jag ju så kär i yogaformen, ville att det skulle gå fort. Jag slukade allt. Bokade in den ena kursen efter den andra. Åkte till Indien efter ett år. Jag ville veta allt, allt.
Ja, ja, det där vet ni ju allt om. Alltså min yogaresa.
Men bara efter att ha gått några lektioner med ashtangayoga bokade jag in en privatlektion med Maria Boox. Hon och jag har skrattat mycket om det mötet eftersom jag direkt efter lektionen sa: Jag vill också bli yogalärare, hur gör jag…
Och så på den vägen var det.

Under ett par år var också Maria min mentor. Det var på den tiden när det faktiskt inte fanns några yogautbildningar i Sverige. Med henne kunde jag prata om yogans betydelse. Och om allt det där andra. Under några år kom vi ifrån varandra, så hittade vi tillbaka. Sånt kan jag tycka så väldigt mycket om. Att ibland reser man tillsammans. Så måste någon stanna en stund, medans den andra hastar vidare. Men så möts man igen och fortsätter resa lite sida vid sida. Man fortsätter att prata om det goda och om det ledsamma. Livet helt enkelt. Och så skrattet. Flamset. Skoj och allvar i en härlig blandning. För mig är det Maria. Snart ses vi i Goa igen.

Och ni har väl inte missat att Maria är med i min senaste bok ETT STRESSFRITT LIV. Här gör hon pranayama, så glad för det.

Lyssna på Maria i yogapodden YOGISKT. Så fint om hennes yogaresa. Om hur man blir yogalärare. Om lusten som driver en. Om resan att hitta sig själv. Så fint och så vackert beskrivet.

Älskar att lyssna när Maria berättar. Tack för en fin podd.
Och vi delar kärleken till den finaste dikten:

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)

Den här dikten har så många betydelser för mig. Först och främst att den är så fantastisk, om våra inre valv. Att vi aldrig blir färdiga. Att resan kan ta olika vägar under ett helt liv. Och att det är hur vi tar hand om de här svängningarna. Och om att våga blicka inåt, in i de där rummen. Och numera heter jag ju Mrs Jones.
Dessutom var Tomas Tranströmer en nära vän till mina föräldrar. Och nu är min far i samma situation som Tomas var, förlamad. Nu ligger han i en säng på ett sjukhus i stan och de där yttre resorna har smärtsamt förvandlats till en påtvingad inre resa. Livet är smärtsamt. Det går ju inte att komma ifrån. Men i det där smärtsamma, att man fått känna på det. Det gör ju också att värmen, omtänksamhet och empati och livsglädje blir så mycket varmare. Så mycket större. Så många valv.

1
1