klassresan

När jag var fyra år flyttade vi från Moskva till Norrviken. En förort i Sollentuna, där det då endast fanns ett trevåningshus. Ett hus med lägenheter annars bara villor. En småputtrig småstad med polisstation, bageri och en icaaffär där man kunde skriva upp på krita.
När jag var tolv år flyttade vi in till en stor lägenhet på Norr Mälarstrand 12. Jag älskade att bo på den gatan, men samtidigt skämdes jag. Så jag berättade inte att jag bodde där. Jag sa att jag bodde någon annanstans. Jag skämdes för att jag var priviligerad och adressen talade liksom om att jag var det. Jag skämdes för att det kändes orättvist.
Och det är orättvist.
Jag tänkte på det när jag tog tunnelbanan hem. Två stationer från Kungsträdgården, en från t-centralen till Rådhuset där jag gick av. Jag tänkte ofta på vilka som åkte med t-banan och vilka som hoppade av och på.
Jag tänker fortfarande ofta på det.
För det präglar en var man bor. Var man växer upp. Och nu pratar jag inte om kärleken från ens föräldrar. Utan om möjligheterna för sedan.
För jobb. För makten. Tillgång till makten. Till att bli lyssnad på eller inte. Om att kämpa eller glida. Om att ha en självsäkerhet till makten liksom medfödd för att man vet att man är priviligerad. Eller om man alltid känner sig som en underdog.
Att vara född med silversked i mun, jag överdriver en aning för riktigt så har det inte varit för mig. Men det finns väldigt mycket fördelar med det. Frågan är mest vad man gör av de där fördelarna? Jag tänker att jag använder mig av ”överklassens arrogans” som min man brukar kalla det. När jag träffar dumma människor som tror att det är bättre för att de har ett fint efternamn, bor på en fin adress, har en fin titel, äger en massa pengar men som är dumma, översittare, skitstövlar. Folk som försöker sätta sig på en för att de tycker att de är liiite bättre än andra… Ja, ni fattar. Såna då kopplar man på den där arrogansen. Det är mycket effektivt. Det är mitt hemliga vapen. Arrogans är ett bra vapen mot dumskallar. Har ni sett det här KLASSRESAN så bra av Aftonbladet. Så himla tydligt. Och så orättvist det är.

Nu börjar nedräkningen. Sju dagar kvar till jag åker till Aten för första gången. Jag är så spänd för mina två ensamma veckor i landet där ordet demokrati uppfanns.

LÄS DEN HÄR artikeln kaos är kreativitetens barnkammare. Vet inte varför jag lägger in den här. Kommer väl på det under dagen.

0
0