tisdagsliv på landet

Sommarlivet. Hur härligt är det inte. Varje morgon yogar jag. Först gör jag hela första serien i ashtangayoga för styrkan och sen gör jag andra serien för möjligheten att göra bakåtböjningarna. Jag älskar yoga. Ja, ni vet det. Ja, ni är säkert trötta på att höra det. Men jag är helt säker på att yogan är en så stor anledning till att jag ändå mår så bra som jag gör. Och som hållit mitt huvud intakt, även om jag så klart varit så inihelskotta ledsen och uppgiven flera gånger. Men yogan har varit något som fått mig att gå upp varje morgon i ur och skur. Jag har använt min kropp, vårdat den och tagit hand om den, inte tagit för givet att den ska fixa alla smällar. Klara av alla cancerbehandlingar helt själv och utan hjälp och omtanke. Fy, fabian vad kroppen fått utstå. Vad jag varit med om det här året. Ibland känns det helt märkligt att se tillbaka och verkligen känna efter. För ett år sedan började hela skiten. Oron och rädslan jag hade. Nu är jag här i huset på Björkö. Solen skiner och snart ska jag ta mig till hemliga stranden. Sedan ska jag skriva lite på boken. På torsdag ska vi plåta omslaget härute på Björkö. Hela boken kommer att vara mycket Björkö. Finns så fina miljöer härute.

Här kommer lite ostajlade bilder på mig när jag gör min morgonyoga i ett småstökigt sovrum. (Jag och Ray rev ju ner alla tapeter för några veckor sedan och det är meningen att rummet ska målas om.)

 Jag är så glad att det där vattnet som jag hade i hela kroppen och alldeles särskilt i min högerarm är på väg bort. Ett tag gjorde kroppen så onte av vattensamlingarna. Jag är så rädd för ödem, men jag tror inte på att ha på strumpa och liksom pressa ihop armen. Det som man ger oss bröstcancertjejer på sjukhuset när vi klagar på vatten i operationsarmen. Jag tror på träning och massage, hjälpa lymfsystemet att hitta nya vägar att forsla bort skiten. Lymfsystemet är som kroppens egna städpatrull och tar man bort lymfkörtlar, måste man ju hjälpa till att få kroppen att hitta de andra lymfkörtlarna för ”städjobbet” i kroppen. Jag måste säga att jag är ganska negativ mot den rehabilitering som bröstcancertjejer får, eller jag ska nog skriva inte får. För den är ringa. Jag vill verkligen jobba med rehabilitering. För det behövs, det är bara så synd och svårt att få med sig bröstcancerföreningarna. Det går inte så fort. det är invecklat. Jag är inte en tjej som nöjer mig. Jag vill alltid att allt ska förbättras och det inte bara för mig själv, utan just för andra tjejer som kanske inte har det driv som jag har. För jag kan tycka att det är orättvist att man ska behöva ha så mycket GO. 

 Min frukost: citron, ingefära, romansalad, spenat, selleri och gurka. Pressar alltihopa och dricker en juice. Sedan använder jag en del och gör en smoothie till frukost med avocado, vetegräs, blåbärspulvet, kokosolja och chiafrön.

8 reaktioner på ”tisdagsliv på landet”

  1. I Skellefteå, en av få platser i Sverige(?) får bröstcancertjejerna en rehabiliteringskurs som utvecklats under de senaste 15 åren. Men det finns fortfarande mycket mer att göra inom rehabiliteringsområdet.

  2. Tack Karin för allt du skriver! Du är så mycket inspiration, en "Peacful Warrior"!/Siv

  3. Va härligt…du är en riktig Yogi, så vig i kroppen. Du kan ta jobb på Cirkus Cirkör. Skämt åsido, jag är glad att jag hittat en sån fin blogg med en sån bra inspiratör. Till att leva ett hälsosamt liv och ett liv i harmoni. Det finns ett alltid ett sätt att hitta något för var och en, om man har ett öppet sinne. / Maggan

  4. Vilka härliga bilder! Fantastiskt vad din kropp har klarat och klarar. Det är jättebra att du tar upp de viktiga frågor om vård och rehabilitering som du gör. Förmodligen är det på likartat sätt även för andra patientgrupper. Det verkar vara något fundamentalt fel i tänket. Den svenska sjukvården behöver ta några stora kliv framåt när det t.ex. gäller att se hela människan. Jag tror att i princip alla är beredda att satsa lite mer pengar på vården om det är där problemet ligger. Men det är nog mer än pengarna det hänger på. Du är i alla fall en röst som gör dig hörd. Bra jobbat!

  5. Karin,

    Jag läser ditt inlägg med tårar i ögonen. Tycker att du har så rätt i det du skriver att det är orättvist att man måste behöva ha så mycket GO för att något ska hända i vissa sammanhang i vård och rehabilitering. Långt i från alla har eller orkar uppbringa det precis som du skriver. Tack för inspiration. Styrka till dig!

  6. Hej o hå vad du kan vrida o vända på kroppen. Jag är riktigt avis! Jag vill också kunna men inte träna så mycket som man måste!:-):-)
    Har beställt din bok Knip dig till en bättre hälsa och väntar på den.
    Jag har sååå svårt med att förstå om jag gör rätt när jag kniper. Tror nu att boken ska ge mig svar och vägledning i knipets mystik!

    Hoppas på det i alla fall.

    kram från ninni

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *