det är liksom lycka i hela kroppen

Jag får ofta frågan om vad det är för skillnad på medicinsk yoga och annan yoga. Och mitt svar är jag vet inte, för jag tycker nog att all yoga är egentligen medicinsk. Många av Iyengaryogalärarna jag mött har stor kunskap om kroppen och vad olika ställningar kan påverka kroppen och dess inre organ. Jag var hos Donna Holleman här en intervju med Donna i Italien och påbörjade en teachertraining som jag aldrig fullföljde, tyvärr. Donna gick i lära hos Iyengar och Krishnamurti, men också hos Vanda Scaravelli.

 Här är mr Iyengar

 Vanda Scaravelli

Jag var en helg med Donna i Stockholm och en vecka i Italien, och jag fick lite inblick i hennes enorma kroppskännedom. Och hon har gett ut flera fina böcker. Jag kan fortfarande lära ut hennes sätt att stå på huvudet och tänka på hur vi en hel dag fick titta på varandras kroppar och verkligen studera dem ut i minsta detalj. Liksom i förebyggande syfte titta på vad vi själva måste jobba med i våra kroppar för att inte gå sönder. Vad behövde stärkas och vad behövde mjukas upp. Men också att titta på varandras kroppar. Som yogalärare måste man nästan vara lite sjukligt intresserad av kroppen och hur man kan hjälpa kroppen att må bra. Jag tror man lär sig mycket om kroppen också av att själv yoga. Vi som utövar ashtangayoga, vi försöker yoga sex dagar i veckan. Alla dagar orkar man kanske inte lika mycket, och när man är sjuk, trött, stressad, oroad eller har ont så anpassar man sin träning, men om man är borta från mattan för länge upplever jag nästan som ett kaos i mig. Jag gjorde ashtangayoga genom alla cellgifter. Och jag använde ashtangayogans andning för att andas mig genom ångest, illamående, oro, rastlöshet och jag har också fortsatt efter operationen och strålningen. För mig finns ingen annan yoga. Jo, det är klart jag kan testa och njuta av ett härligt yinyogapass, eller bli ledd av en karismatisk vinyasalärare i en kul hathayogaflow. Men jag har hittills inte träffat på någon form som fått med hela mig.
Jag älskar ashtangayoga.
Älskar flowet. Älskar repetitionerna som efter många års yogande leder en framåt och man får nya rörelser. Och så repeterar man de igen och igen. Små små steg som leder framåt. Ibland måste man backa och då lär man sig en massa om sig själv och om sin kropp. Men ashtangayogan är så pass anpassningsbar, så jag kan göra så mycket eller lite som jag vill. Men varje morgon gör jag något, om så bara alla solhälsningarna. I ashtangayogan finns som en oskriven ”lag”. Du kan inte bli lärare om du inte har en daglig practice, och du bör behärska hela första serien för att få lära ut. Jag tror på det. Jag tror på nötandet. Att man varje dag gör sin yoga, utmanar latmasken i sig själv, eller stillar stresshetsen. Att man liksom utmanar det som behöver utmanas. Nöta, nöta och nöta igen. Känna kroppen, lära känna sin kropp och sen när det är dags att lära ut, titta på sina elevers kroppar. Se deras begränsningar, uppmuntra och utmana. Som lärare måste du vara uppfinningsrik. Därför blev jag så glad när jag för ett par veckor sedan såg den här filmsnutten AShtangayoga är också medicinsk. Det finns ingen bättre eller sämre yoga. Vi är alla olika och just därför finns det så många olika former, så att yogan kan hitta in i var och en av oss. Några vill inte göra fysisk yoga, medan andra verkligen vill göra det. Några vill andas och sjunga mantran. Det finns något för alla inom yogan och den är som bäst när man som eleven i filmsnutten ändå får göra och känna flowet. om det är vad man vill ha, fast ens kropp har vissa begränsningar. Det är liksom lycka i hela kroppen. 

0
0