små tecken eller nåt

Tänk vad konstigt livet är ibland. Precis när jag och Ray träffades igen, året var 2008. Jag skulle åka till Båstad och vi visste inte om vi skulle ses om några veckor eller om det skulle ta månader. Ray gav mig en bok som han ville att jag skulle läsa, han ville prata om den sa han. Boken blev sen en bestseller men jag var inte särskilt imponerad av den. Det var en självbiografisk bok om Ray, som författaren också heter. Hans fru får bröstcancer och han fortsätter att vara otrogen. Det tog inte många veckor innan min Ray kom ner till mig i Båstad. Ni vet hur det är när man är nykär, man orkar inte, kan inte, klarar inte vara ifrån varandra. Vi hade pratat varenda kväll från kl 21 till två-tre på natten ända fram till han kom ner. Tänk då på att jag gick upp fem för att yoga själv och sen ha klasser i min lilal yogastudio som jag drev på den tiden. Men när man är nyförälskad är det som att man har all ork i världen. Jag tror jag mest gick omkring med ett fånigt leende på läpparna hela den sommaren.

Hur som, vi pratade om boken. Jag var irriterad och tyckte att den där Ray var en självupptagen skitstövel, för att sammanfatta lite kort. Min Ray hade också sina tankar om den där andre Ray, de var inte särskilt höga. Vi kan väl säga att vi dissade boken och vi tyckte båda att han den där författaren var en obearbetad person. Med obearbetad menar vi människor som inte satt sig ner i någon form av terapi och tittat på sin egen skit. Hans bekräftelsebehov. Jag tror nämligen att alla behöver det, alltså titta lite på sitt bagage, i synnerhet människor som jobbar med andra människor.

Så sommaren innan jag fick min diagnos läste min Ray, författaren och journalisten Karin Thunbergs förträffliga bok om sin bröstcancer ”Mellan köksfönstret och evigheten”. Jag kommer ihåg att jag fingrade lite på boken, men kände inte att det just då var ”min grej”. Tänk vad fel jag hade. Och tänk att min man, mitt stora stöd i den här skitsjukdomen hade läst så mycket, liksom researchat i förväg. Och att vi utan att veta om det då, pratat om hur man vill att nån ska förhålla sig till en om man skulle få en sjukdom som exempelvis bröstcancer.

Här på Vidarkliniken har jag precis nu äntligen läst ut Karin Thunbergs bok. Jag rekommenderar den varmt. Så tänker jag på tecknen, att vi kanske omedvetet vet saker. Att Ray inne i sig kanske visste. Första året som vi var tillsammans var jag också oerhört gråtig. Jag grät för att vi inte skulle ha all tid i världen på oss. Att vi inte var unga när vi träffades. Att jag gick och bar på en oro att Ray skulle bli sjuk. Så var det jag som drabbades. Jag kanske också visste, men att jag trodde att jag friskusen var den sista som skulle drabbas. Men livet är som det är. Men så tänker jag hur härligt det ändå har varit. Hur Ray funnits vid min sida hela tiden. Att jag är så lyckligt lottad. Att kärlek är så viktigt. Och att det liksom är i nöden som kärleken prövas och att jag nu känner att det har varit nöd så länge och jag längtar tillbaka till lusten.
Och att jag längtar hem nu. Jag längtar så mycket hem nu.

Kommer ni ihåg?
Hur ball kände man sig inte när man fick fylla i en bokrygg när man läst klart en bok. Kitty på äventyr, Lotta-böckerna alla de här härliga läsupplevelserna. Lånekortet på skolbiblioteket. Magiskt. Jag är så glad för alla lässtunder jag hade när jag var barn och växte upp. De fick igång min fantasi. Lärde mig att få bilder i huvudet. Vilda bilder. Nu måste jag sluta skriva, för nu ska de där huvudbilderna ner på pappret. Nu är det dags för bildterapi.

2
2