jag har inte skrivit på några dagar

Jag har inte skrivit på några dagar.
Det finns ett par anledningar, en bra och en dålig. Som tur är blev den dåliga anledningen bra till slut. Men det har varit lite ner som en pannkaka och upp som en sol de senaste dagarna. Skönt att det inte var tvärtom…

I onsdags när jag som vanligt oljade in mig innan duschen så fick jag en chock. I mitt friska bröst upptäckte jag en stor, JÄTTESTOR hård knöl. Jag skrek rakt ut. Jag blev så rädd. Både Ray och jag förflyttades till i somras och dagen innan  midsommar när vi fick cancerbeskedet.
På torsdagmorgonen ringde jag till Bröstcentrum och fick en tid på fredagen för undersökning. I två dagar gick jag med en en oro som jag inte orkade dela med någon.

”Fanihelvete, hur kan jag ha fått en stor knöl. Fyra veckor efter operation. De sa ju att jag svarat så bra på alla prover”

I mitt huvud snurrade tankarna som en hackig centrifug. Värsta dödsångesten. Jag vet ju att när och om cancern kommer tillbaka, så verkar den komma tillbaka så hårt och med sådan kraft att man slås ut. Knockas totalt.

Jag märkte att jag på de där två dagarna började vänja mig vid det. Alltså tanken att jag kanske skulle räknas ut. Som om jag förberedde mig, så himla obehagligt.
Tänkte på var min begravning skulle vara, att det blir nog Kungsholms kyrka, för det är den kyrka jag av någon anledning känner mig närmast. Kanske är det för att mina föräldrar bor där och att jag bodde där från jag var tolv år och till jag flyttade hemifrån. Jag vet inte. Men så gick tankarna.

Nu när jag läser vad jag skrivit, låter det så larvigt. Men det är sant jag blev så rädd. Jag tror också att om man en gång fått ett cancerbesked och gått igenom den här urjävliga resan så ligger den här dödsångesten så nära. Som om den lurar bakom nästa tanke, bakom varje känsla. Svårt att förklara. Men den klampar alldeles för lätt in i mitt liv. Skiljelinjen mellan glädje och sorg har tänjts ut, som om jag så snabbt är redo för sorgen som tar över.
Vad jag längtar tillbaka till tiden när det inte var så.

Jag har nog aldrig varit rädd för sorg och vemod och sorgligheter. Det är verkligen inte det.
Det här är nåt annat. Det här är ren och skär dödsångest.
Det är som om min kropp och hela mitt inre gör sig redo för det värsta, för att jag en gång smakat på det där värsta. Att få ett cancerbesked, det är som om döden knackar på dörren. Första gången blev jag överaskad. Jag ska inte säga att jag nu den andra gången var redo, men kanske lite mer beredd. Inte lika överumplad, men ändå samma känsla.

Jag orkade inte berätta för någon, ungefär som att jag gjort så många så rädda med mitt första besked. Orkade inte komma med ännu en oro. Men det var också obehagligt, för sån oro är så tung att bära. Så tung.

Men jag kunde berätta för Ray och för N som jag åkte till Vidarkliniken med på torsdagen. Det besöket hade varit bestämt ett par veckor och jag ville inte ställa in det. För några timmar kunde jag släppa rädslan, vilket var otroligt skönt. Jag följde med min kompis N till Vidarkliniken ute i Järna där hennes mamma vilar upp sig också från cancer. Det var så fint att träffa U. Vi åt lunch därute och det är så rogivande. Och jag ser så fram emot mina veckor i februari. Vidarkliniken känns som bomull för en sjuk en. Tänk att de kommer och stoppar om en om natten efter att de masserat ens fötter. Efter lunch får man ligga en timme med värmeomslag på mjälten och vila. Jag kommer att bli antroposof efter de veckorna. Å, vad jag vill leva varmt, snällt och ulligt. Jag vill ha mjuka fina kläder i finaste ullblandat silke. Varma tofflor på fötterna och dricka örte och dansa mitt namn som man gör i eurytmin.

Bildtext: Just det här märket vill jag ha Ruskovilla

Bildtext: Jag och Ray efter mina tre veckor på Vidarkliniken 😉

Så kom fredag morgon. De är så gulliga däruppe på Bröstcentrum. Sköterskan undersökte och tyckte också att knölen var oroväckande, så hon kallade in en kirurg som kände till mitt fall och också hon tyckte det var något som behövde kollas. De var så snälla. Jag var så förtvivlad och när jag blir riktigt orolig blir jag som ett barn. Gråter som ett barn, såna där stora tårar.
Jag var så rädd.
Jag skickade vidare och fick göra mammografi och ultraljud. Och det visade sig att jag hade en cysta i bröstet, en stor godartad cysta. Jag blev så lättad, som om jag fick livet tillbaka. Jag hade en cysta som var 1,8 cm X 3, som de tömde på blodvätska. På väg hem från sjukhuset ringde sköterskan från Bröstcentrum som hört den glada nyheten. De hade också blivit så glada. Tänk vad fint att de hör av sig. Jag känner mig så omhändertagen och att de lyssnar på min oro. Alla är så snälla mot mig, så snälla. Jag är så tacksam.

Bildtext: På måndag kommer BROs tidning Brofästet. Det är andra gången som jag är omslagsflicka på några månader. Tänk att flintskalliga brudar kan vara så heta 😉

Just nu känner jag mig nästan euforiskt lycklig. Vi är på landet. Det är tända ljus överallt. Vi ska vara här hela helgen. Jag är sååå lycklig. Igår trodde jag att jag skulle dö, idag fick jag veta att det inte var någon fara. Jag är högst levande, som att jag fått en andra chans.

Bildtext: För ni missade väl inte det här omslaget.
1
1