kanske blir det bättre

Den är ganska dubbel känslan jag har. Det känns lite som att jag måste vara så glad för att jag överlevt så här långt. Klart att jag är glad för varje dag som jag får i det här livet, tacksam för att behandlingarna svarat så bra. Men jag är också ledsen och sorgsen känns som om jag måste betala för en framtid som så många andra tar för givet, som jag också själv i min enfald tog för givet en gång i tiden, men som vi som nu är sjuka måste tacka så väldans för? Och betala dyrt för att få ha.
Uppenbart kan man inte ta livet för givet.
Det har jag lärt mig.
Men nåt som jag inte förstår det är varför måste våra sjukdomar, vi som är sjuka, jämföras med de som har det värre?
Det däremot har jag inte lärt mig.
Ungefär som att jag måste vara tyst, vad har jag att klaga på. Förstår ni vad jag menar? Jag har aldrig riktigt varit en person som klagar. Jo, mina allra närmsta får nog höra en del. Men jag är nog ganska mycket en person som vill se det poistiva, hitta utvägar och framförallt ha kul i livet. Nu däremot har ett helt nytt läge uppkommit.
Jag hade blivit lite förvarnad. Hört om vakumet som infinner sig. Men var inte beredd på den depp som faktiskt då och då tar över. Biter sig fast.
Jag hade hört att när man gått igenom alla behandlingar hamnar många i en depression. Då när framtiden ser ljusare ut. Då när alla anhöriga pustar ut, då deppar vi ihop. Då har vi hunnit ifatt, då har liksom skräcken och oron lagt sig och istället infinner sig sorgen, hårt och bestämt. Jag vet inte om jag är deprimerad, men jag är låg och så trött på det här.
Inbillar mig att nånstans i mars kommer jag att må bättre. Då har nog håret växt ut och ögonfransarna och jag har varit mina tre veckor på Vidarkliniken.
Herregud, jag fattar varför man blir bitter när allt lagt sig, när liksom själva sjukdomen och alla behandlingar klingat av och man står där med sin kunskap och bittra erfarenheter.
När håret och ögonfransarna väl växt ut kommer det inte synas på mig att jag haft cancer, om jag inte klär av mig naken inför en publik så klart. Men hur ofta gör man det?
SEn om ett halvår kommer man förhoppningsvis inte kunna se på mig att jag varit sjuk, att jag gjort hela den här resan.
En resa jag skulle velat ha ogjord, hade hellre rest till Mallorca och Indien, som jag ju skulle ha gjort i höstas. Istället tog jag in på Radiumhemmets retreat avdelning med allinklusive deluxe:

Här på Radiumhemmet kan vi erbjuda följande paket:
Hitta din djupaste källa, kom åt din rädslor och farhågor = ögonblicket man får sitt cancerbesked
Cleansingssystem med tarmsköljning= cytostatika behandling i fem månader med efterföljande sviter, som dåliga tänder och naglar
Förändra ditt utseende med en ny frisyr = man tappar allt hår på HELA kroppen
Brazilian vax = ja, också könshåret faller
Extra allt detox = Operation med en månads efterföljande sårvätsketömning
Stråla din aura = fem veckors strålning
Finmassage = ett års herceptinbehandling
Förändra din personlighet = fem års antihormonbehandling
Akupunktur = ett års sprutstickande ett par/tre gånger i veckan
Vila i din smärtpunkt = Begränsningen i kroppen efter en operation, nog vet man var smärtpunkten ligger.
Här&Nu= wow, varje dag, fullständigt medveten om att vara här och nu. I varje nålstick, i varje behandling.

Sorg äter sig in i dig
In under huden.
den tunna huden.
Cellgiftshuden.
Torr, tunn och blek.
Som en igel.
Eller sprängticka.
Jag sprängs snart.
Ingenting blir någonsin som förr.
Men kanske blir det bättre?
Låt oss hoppas på det.

1
1