en gång kvar, en gång kvar

Idag har varit en trött dag. Allt har gått långsamt och jag har haft ont i kroppen. Inte lika ont som förra gången, men ändå så där ont att jag hasat mig fram. Det är som om cellgiftet går på skelettet och musklerna den här gången. Jag har tappat i muskelmassa och ökat med vatten i kroppen istället. Jag har inte gått upp i vikt. Väger samma, men känner hur huden blivit slapp.
Jag åldras.
Var på vårdcentralen och fick min spruta. Har ont i ansiktet den här gången, i mina kinder. Känns som om huden blivit så där tjock och hård och helt utan nån sorts smidighet. Vad jag vill bort och ur det här.
Bort och ur det här.
En gång kvar med cellgifter, en gång kvar, en gång kvar. Måste tänka så för att stå ut. För att orka det här. Hur ska jag annars orka, vilja, orka, vilja.
Stå ut, stå ut, stå ut lite till.
Ni anar nog inte hur ofta jag önskar att jag bara vaknade upp och det här var en mardröm och mitt liv fortsatte som vanligt.
Mitt frilansarliv. Mitt liv som yogalärare. Mitt liv.
Mitt liv som jag inte längre har någon som helst kontroll över. Det bara fortsätter, nån annan domderar, dikterar mina villkor och jag måste lomma med.
Jag försöker bryta mig loss.
Fantiserar om hur jag rymmer. Packar min väska och rymmer, bort från allt, till en strand nånstans. Till värmen, en palm som jag kan ligga under och slicka mina sår.
Men jag kan inte rymma.
Inte den här gången.
Jag har rymt många gånger förr. Men inte den här gången. Den här gången måste genomlevas. Klaras av.
Tack ni som hörde av er efter inslaget igår. Tack för ert stöd. Tack.
Tack för blommorna som jag fick alldeles nyss. En vacker rosa bukett från Jan och Gjertude. Tack!
0
0