Onsdagmorgon på Björkö
Tintin skjutsade ut mig igår till Björkö och flyttlasset är på plats.
Hela studion och lägenheten i Båstad ligger nu i flyttkartonger i vårt hus här ute. Har lyckats packa upp delar av köket, ja, de viktigaste sakerna.
Vi har inget varmvatten. Jag vet inte hur man kopplar på det. Ingen värme heller, en pelletsmaskin, som är en värmeanordning som jag inte förstår. Lite småkaosigt. Men i köket kan man vara, det stora rummet på ovanvåningen med balkong sov jag i inatt och min älskade man hade målat klart det rum som numera är mitt arbetsrum.
Jag har gråtit nu på morgonen, för att jag kanske först nu förstått vilken kärleksförklaring det faktiskt är. Att det rummet var det viktigaste att måla klart. Att han stod här förrförra helgen och fixade, så att det bara var att bära in mitt skrivbord, att jag kan få ställa mina böcker i bokhyllorna. Hänga upp mina tavlor och göra det här till mitt fantasirum.
Det var ju det min ”häxa” som jag gick till i somras sa, jag ska skriva mer.
Och jag längtar så efter det.
Och Ray vet hur viktigt det just nu är för mig att få ha mitt rum, få skriva mina texter. Att det och yogan gör mig hel på nåt sätt.
Jag har ett alldeles eget rum. Det var så länge sedan jag hade det.
Vi bor ju så smått i Stockholm, men jag har ett eget rum.
Ett rum jag får inreda precis som jag vill, utan att kompromissa.
Hur härligt är inte det?
Jag var lite mörkrädd inatt. Huset är så stort, inget är egentligen klart. Men jag finner en sån ro.
Här vill jag vara.
HÄR vill jag vara.
Jag vill se sommaren bli höst, höst bli vinter och sen känna våren.
Snart är sommaren 2013 här.
Ibland känns tid som att det går väldigt långsamt. Just nu är min tidsräkning mina cellgiftsbehandlingar. Jag tar liksom avstamp i dem. Att jag ska klara av dem, må bra mittemellan. Ha bra värden så att jag kan genomföra varje behandling.
Vill inte riktigt att det ska vara så, jag vill inte missa att leva livet. Att vara i livet. Vill inte att mitt liv bara ska hängas upp kring sjukhusbesök och behandlingar.
När man är i naturen så ser man hela tiden framåtrörelsen. Man vet att man är på väg, och man vet att det går framåt. För det är den enda vägen.
Tintin skjutsade ut mig igår till Björkö och flyttlasset är på plats.
Hela studion och lägenheten i Båstad ligger nu i flyttkartonger i vårt hus här ute. Har lyckats packa upp delar av köket, ja, de viktigaste sakerna.
Vi har inget varmvatten. Jag vet inte hur man kopplar på det. Ingen värme heller, en pelletsmaskin, som är en värmeanordning som jag inte förstår. Lite småkaosigt. Men i köket kan man vara, det stora rummet på ovanvåningen med balkong sov jag i inatt och min älskade man hade målat klart det rum som numera är mitt arbetsrum.
Jag har gråtit nu på morgonen, för att jag kanske först nu förstått vilken kärleksförklaring det faktiskt är. Att det rummet var det viktigaste att måla klart. Att han stod här förrförra helgen och fixade, så att det bara var att bära in mitt skrivbord, att jag kan få ställa mina böcker i bokhyllorna. Hänga upp mina tavlor och göra det här till mitt fantasirum.
Det var ju det min ”häxa” som jag gick till i somras sa, jag ska skriva mer.
Och jag längtar så efter det.
Och Ray vet hur viktigt det just nu är för mig att få ha mitt rum, få skriva mina texter. Att det och yogan gör mig hel på nåt sätt.
Jag har ett alldeles eget rum. Det var så länge sedan jag hade det.
Vi bor ju så smått i Stockholm, men jag har ett eget rum.
Ett rum jag får inreda precis som jag vill, utan att kompromissa.
Hur härligt är inte det?
Jag var lite mörkrädd inatt. Huset är så stort, inget är egentligen klart. Men jag finner en sån ro.
Här vill jag vara.
HÄR vill jag vara.
Jag vill se sommaren bli höst, höst bli vinter och sen känna våren.
Snart är sommaren 2013 här.
Ibland känns tid som att det går väldigt långsamt. Just nu är min tidsräkning mina cellgiftsbehandlingar. Jag tar liksom avstamp i dem. Att jag ska klara av dem, må bra mittemellan. Ha bra värden så att jag kan genomföra varje behandling.
Vill inte riktigt att det ska vara så, jag vill inte missa att leva livet. Att vara i livet. Vill inte att mitt liv bara ska hängas upp kring sjukhusbesök och behandlingar.
När man är i naturen så ser man hela tiden framåtrörelsen. Man vet att man är på väg, och man vet att det går framåt. För det är den enda vägen.
P.s Precis nu dök räven upp. Han bara stod där framför fönstret där jag sitter. Å vad jag har längtat efter det här. Vad jag har längtat. D.s
Karin så härligt att läsa dina rader fyllda av närvaro, känslor och tacksamhet. Livet liksom vibrerar via dig och genom dina ord och texter. De når in i mitt allra innersta rum och berör. Berör starkt! Förmedlaräven din kärlek, dina känslor (både goda och mera besvärliga) och din livsvilja & gnista till mig. Du ger och jag får – även i denna svåra stund. Du väcker min vilja att ge kärlek och värme tillbaka. På det sättet, när allt fungerar som det ska, är vi alla ett! Tänk att det skall vara så lätt att glömma.
Njut av friden. Njut av naturen och bara NJUT. du är fantastisk och är värd att ha det fantastiskt!
Vilken kärlekshandling. Så skönt att du får ditt rum först, han förstår dig väl din man. Naturen är läkande. Stor kram