Karindagen

Dagsform: Efter en helvetisk natt, ingen ide att ens försöka försköna. Jag har sprungit på toaletten varje timme. Min kropp vill bara rensa ut och bort med allting. Jag vaknar törstig, och samtidigt måste jag springa på toaletten hela tiden. Vi som varit mycket i Indien hittar ofta en gemensam humor… bajshumorn. Som Indienresenär tappar man liksom alla såna spärrar och jag vet inte hur många gånger jag suttit och skrattat över en frukost på nåt frukostställe med yogisar i Indien om just det typ mest förbjudna. Det är så märkligt att våra tarmar är så laddade. Folk kan prata i tv om vilken sexställning de gillar, men att prata om avföring det är så tabu. Inom ayurvedan så handlar i stort sätt allt om just vår matsmältning, ja, vårt välmående. En väl fungerande kropp sover mellan klockan 22-06, man går upp och tömmer tarmen. Och har man det, så har man förhoppningsvis också en ganska balanserad kropp/sinne/psyke = god hälsa. Jag har alltid haft det, aldrig haft problem med vare sig sömn eller toalettbesvär. Men nu är jag här med inflammatorisk bröstcancer. För en fungerande tarm: Det är därför ghee är så bra, för det hjälper kroppen att rensa och skölja igenom. Jag kanske ska vara glad att min kropp reagerar. Vad den kämpar. Därför måste jag hjälpa den, jag måste lyssna på den. Ta hand om den, så att den orkar. Så att VI orkar.

Igår var en bra dag till en början. En riktigt bra dag. Jag känner ett medium som jag tycker så väldigt mycket om. Igår gick jag till henne. Och hon sa saker som ingen kan veta, väldigt märkliga saker, sammanträffande. Hon sa saker om framtiden, hon såg mina drömmar. Vi pratade om mina fasor. Sånt jag tänkt på, mitt sätt att vara. Skulden jag alltid går och bär på. Generationers skuld. Men det är slut på det nu. Slut på att låta folk spela på den, ingen ska säga till mig vad jag får eller inte får göra. Jag är trött på människor som ska tala om för andra hur de ska leva, men själva inte reflekterar över hur de är. Det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att bli det stadiga starka trädet. Och jag läkte lite tror jag. En stor omvälvande situation i mitt liv, kunde hon med orden vända på, se från ett annat håll, göra till en vackrare situation för mig. Jag ska inte skriva här, jag behåller i mitt hjärta. Men jag är så tacksam för alla änglar som jag har runt mig, som hjälper mig att behålla mitt hjärta mjukt. Som hjälper mig att göra den här resan lättare och inte så ”bumpy”. Tack för att ni finns. En annan ängel skickade mig en så vacker bok, som jag läser ur varje dag.

Så på eftermiddagen började jag må dåligt, kände hur mina vita blodkroppar sjönk. Så räknade jag snabbt ut att det var de sjunde dagen. Precis som förra gången, då de sjönk katastrofalt och jag var tvungen att ta mig till Helsingborgs lasarett. Jag orkade ingenting. Låg i sängen, helt utslagen och låg där från klockan fem till klockan nu (torsdag kl 5). Förutom alla turer till toaletten, så låg jag bara. Jag tog tempen ett antal gånger också. Men ingen feber. Men jag märker att de vita blodkropparna sjunkit. Jag märker det på att jag är så hungrig. Kroppen vill ha mat, vill ha energi. Men det värsta, det är att mina sår inte läker. Min hud har tunnats ut, blivit skörare och torrare. Jag smörjer och smörjer, lite hjälper det, men det är som om allt innanför huden pulserar på en annan nivå. En högre frekvens. Det är nästan så att jag känner blodet flyta för att huden är så tunn. Blodet nästan bränner. Jag är ju radioaktiv. Jag har ett kärnkraftverk innanför min hud. Får jag ett sår läker det inte. Så jag är rädd för att skära mig. Sår som tidigare skulle läkt över dagen, har efter en vecka inte läkt.

Först tänkte jag att jag skulle gå och yoga nu på morgonen. Men jag stannar hemma och yogar, sen ska jag till vårdcentralen för att ta blodprov. Oroar mig för att de sen ska ringa och säga att jag måste in till sjukhuset, att värdena är för låga. Jag vill inte till sjukhuset.

Idag är det min namnsdag, Karin-dagen. Karin betyder ren och kysk. Kanske inte riktigt vad jag känner mig, snarare giftig, liten och orolig. Men dagar går, även om de sniglar sig fram. Idag handlar om att överleva, ta sig igenom och att andas. Nu ska jag yoga. Hoppas ni får en fin dag.

0
0