första cellgiftsbehandlingen

Min dotter Miras ena gudmor heter Cissi Elwin, numera Frenkel. Cissi lärde jag känna när jag började jobba på Bullenredaktionen, då var jag 23 år och vi blev snabbt bästa vänner. Miras andra gudmor heter Hella Mörner. Jag började i Hellas klass när jag var 17 år och vi blev också bästa vänner. Dessa underbara kvinnor och vänner valdes ut som gudmödrar till min dotter Mira med omsorg av en 27-årig Karin som valt att föda barnet jag väntade, fast jag visste att jag skulle bli ensam. Jag har alltid valt krångliga vägar, men de har alltid slutat bra.
Vilka underbara vänner, jag är så JÄVLAINIHELSKOTTA glad för detta val. De är fantastiska. De stöttar inte bara mig, utan också min dotter och igår såg jag att Ray fått ett så gulligt sms av Hella.
Cancer drabbar ju inte bara mig. Det drabbar ju alla runtomkring mig. Det är tufft att vara den som är nära. Tufft att se sin mamma, fru, dotter, syster, styvmamma och vän ledsen, orolig, sjuk och liten. Man vill ju inget hellre än att kunna hjälpa och ta bort lite av det onda.
Jag har blivit så fullkomligt lovebombad i det här, så alla de där födelsedagsfestererna. Näe, jag har inte haft ett enda kalas under hela min uppväxt, det har liksom betalats tillbaks med råge. Igår fick jag till och med ett paket från Anneli och Johanna på Bonniers Semic. Känner mig nästan som en prinsessa, en liten pascha. Jag är så oändligt tacksam och så glad för all den fina uppmuntran, all empati och omtanke som jag känner. Bara den kommer att bära mig igenom det här.
Idag fick jag min första cellgiftsbehandling. Jag var så rädd innan, så himla orolig. Men det var inte så farligt. Det är nog mer biverkningarna som är de jobbiga. om ett par dagar kommer håret att ryka. Då behövs en sån här spegel som jag har hemma i hallen.
När Mira var en liten flicka på fem år och var hemma hos sin gudmor Cissi, var hon på skattjakt med Cissis dåvarande man Tomas i deras hus stora grovsop. Mira hittade en spegel som hon tyckte var så fin. Det kom Tomas ihåg, och på hennes födelsedag ett par veckor senare hade Tomas målat den blå och skrivit Mira 1997 på övre delen av spegeln och på den undre, det ni ser: Vad vacker du är! Den spegeln har hängt i Miras flickrum i alla år, nu hänger den i min lilla hall. Jag har alltid tyckt så väldigt mycket om den spegeln. Det var så himlans gulligt tänkt.
Idag kändes det så fint att titta in i spegeln som en lovprisad, prisbelönad och stjärnregissör gjort till min dotter. Kanske kan jag få lite av den vinnarkraften nu och nog vore det en bra affärside till cancersjuka, överhuvudtaget en bra present. En spegel med en sån här affirmation, så man inte glömmer.
Karin 2012, Vad vacker du är!

0
0