guruji

Idag är det tre år sedan Sri K. Pattabhi Jois lämnade oss. Så sorgligt, för man vill ju att varje människa ska få leva hundra friska år. Det är ju det vi sjunger i vårt avslutningsmantra.
Jag är så glad att jag fick träffa Guruji, prata, göra bryggor och sjunga mantrat med honom.  Att jag faktiskt hann träffa honom. För det är inte alldeles enkelt att få till en resa till Mysore om man har barn och heltidsarbetande. Jag är glad att jag, jag tror året var 2003, bestämde mig för att åka dit. Även min älskade dotter fick träffa Guruji, för hon var ju med där i Mysore.

Och jag kände nog det alla andra också känner. Vissa människor har en förmåga att liksom rikta sin uppmärksamhet och titta på en med ögon, och man känner sig sedd. Jag upplevde också att de där ögonen inte hade något filter, inget fördömande. Utan som ett barns ögon, som tittar på dig och med ett bus, en humor närvarande. Man ville liksom bli sedd av de där ögonen. En guru.
Jag hoppas och önskar att du i himlen slutit upp med din fru, din son och dina elever som älskade att yoga för dig. Du tar väl hand om Thomasine och gör bryggor med henne. Den tanken känns trygg för mig.

0
0