en sån där dag

Vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet och ligga kvar där hela dagen. Sedan jag kom hem från Goa, har det varit fullrulle och släcka bränder. Det var min första semester på två år, och när jag kom hem hopade sig möten, jobb i stora klasar och att-göra-listan var jättelång. Då blev jag sjuk, och det visade sig att jag hade fått såna där campobylacker, eller vad de nu heter = dåligt tillredd kyckling, fast jag inte ätit kött. Inte så kul och jag hade framför allt så ont i magen och i solar plexus.
Och när man har ont, ja då går allt som i snigelfart. Och jobben och alltdetdär jag borde göra/gjort hopade sig… igen. Så blev Pino sjuk, och han är på bättringsväg, för de som undrat. Men nu oroar jag mig för ultraljudet som ska visa om han har blåsljud på sitt lilla pudelhjärta. Så jag är inte på topp, och hade jag haft svans, hade det nog varit en ledsensvans. Eller orosvansen.
Och ibland undrar jag om det inte är så att oro föder oro. Ungefär som att gäspningar smittar.

Och så blev känslan, en olycka kommer sällan ensam.
Varför är det så?
Just nu är det motigt.
Och jag vill lusläsa Nisse Simonsons gladböcker om att man kan välja att vara positiv.
Det känns liksom som om jag försöker mig på komigennuråsteg, lite så där överdrivet hoppsahoppsasteg, för att göra det lite roligare. Men ett steg fram, känns som det automatiskt blir två tillbaks.
Nej, för böveln Karin ryck upp dig, skärp dig.
Ikväll ska jag dressa upp mig, sminka mig och träffa en av mina bästa kompisar, Cissi, på teatergrillen, och oj, vad vi ska babbla.
Jag ser framför mig hur jag ska skratta och kanske gråta lite. Vi brukar göra det när vi pratar om känsliga grejer. Ja, när vi pratar om livet och uppdaterar varandra om vad som hänt.
Det är väl den där gruppterapin vi gick på en gång i tiden.
RC, omvärderande parsamtal.
Världens bästa teknik, där man ger varandra tid att ta upp saker, och så får man lika mycket tid att själv ta upp saker. Låter kanske flummigt. Men, faktiskt en av mina bästa terapiformer jag gått.

0
0