en mellandag

Jag har haft lite paus. Jag har sovit…
Ibland är liksom livet inte alladeles enkelt. Mycket snurrar i huvudet. Jag vet också att det är en process. Och så finns det dagar när man tvivlar om man går rätt, om man är rätt ute. Ibland kan mitt jobb vara så ensamt. Att frilansa, kan ibland känns så frustrerande. och ofta känns det som att man bara jobbar och inga arbetskamrater har man. Lite deppigt faktiskt.

Så dimper det ner något gulligt mejl från en läsare, som berättar att hon börjat yoga efter att hon läst någon av mina böcker. Som skribent blir man så klart så himlans glad, att mina ord kan väcka en lust hos någon. En lust att vilja yoga. Och det finaste är att läsarna hör av sig.
Jag tänker mycket på det där.
Om vad man skapar för klimat runtikring sig.
Jag har aldrig velat vara en svårtillgänglig person, som bygger upp en myt runtikring mig. Men det är svårt, för ibland måste man göra sig lite svårtillgänglig. För att liksom skydda sig själv. Jag fick ett annat mejl. Jag lägger ut bitar av det här:

”Hej Karin!
Hoppas allt är bra med dig, livet och dina olika kurser och o yogaresor i Skåne, Stockholm, Indien osv. Tänker ibland på att det måste krävas en bra självkänsla, en stark inre grundtrygghet o framförallt en stor portion mod för att göra det du gör. Dvs resa mycket o därmed vara borta en hel del från de du älskar, vara en inspiratör, lärare, egen företagare o även vara den som ska stå inför gruppen och ge av sig själv o sin kunskap o övertygelse. Av egen erfarenhet vet jag att människor ibland kräver så enormt mycket av den som leder. Orimligt mycket. De tror ibland att man ska kunna ta ner månen och förändra deras liv åt dem eller veta svaren på allt. Är man då i en eventuell obalans, kanske lite osäker, trött (eller faktiskt helt enkelt bara människa), så är det så himla lätt att glömma bort var gränsen går för vad man är skyldig andra. Man vill ju så gärna att de ska bli inspirerade o få kraft ur upplevelsen men det fungerar ju inte att slå knut på sig själv. Jag undrar hur du gör det? Hur du hittar den gränsen. Du behöver inte svara på detta, det är bara jag som funderar.”

Vilket härligt mejl att få när man tvivlar på sig själv och vad man vill. Och att någon ser en, när man oftast är den som riktar strålkastaren på andra i egenskap av lärare. jag vet att jag är lyckligt lottad som får uppärksamhet i media, för mina böcker och dvder. Jag är jättetacksam för det.

Jag tänker mycket på rollen som lärare. Vad det betyder. Om man står där för att bli bekräftad, eller om man vill lära ut och putta iväg de elever som måste hitta sin kunskap någonannanstans, för att de liksom vuxit förbi en.
Jag tänker att jag vill vara den där läraren, som jag själv vill möta. Att det på något sätt blir mitt driv.
Jag vill verkligen att folk ska utvecklas och gilla sig själva och våga en massa saker. Att inte hålla igen sig själva. Jag vill att folk ska lysa som de stjärnor de är. Men jag märker att jag är dåligt rustad mot de som blir arga på mig, besvikna på mig, vill ha mer av mig än jag kan ge. Då kan jag gå ifrån yogalektioner och känna mig väldigt trött, men oftast känner jag mig så himla glad när jag har haft en klass.
Jag älskar att se eleverna gå i väg efter en tredagars kurs och ha den där förälskelsen i blicken, som jag också hade när jag mött yogan på riktigt.
Det är det som är mitt driv. Och så pauserna emellan när livet känns bra och snällt. När min dotter mår bra, mår jag bra, När min man mår bra, mår jag bra. Jag svajar nog mest när någon av de närmsta är ledsen eller mår dåligt. Då får jag ont i kroppen. I hela kroppen, men främst i hjärtat och i solarplexus.
Men jag har jobbat mycket det här halvåret och det har också hänt mycket det här halvåret. Både härliga saker, men också sånt som är jobbigt. När vi alla förlorade Thomasine, så förlorades något i mig. Nåt försvann och jag var inte riktigt beredd på den sorgen. Jag är fortfarande ledsen och besviken på att hon togs ifrån oss. Och det skapade också en inre oro i mig, att människor kan försvinna ur ens liv. Att det kan gå så fruktansvärt fort och att vi har ett väldigt litet utrymme i Sverige när det gäller sorg. Den är liksom tidsbegränsad. Men jag är ortfarande ledsen för det. Och det kommer säkert att tyna bort, blekna. Själva sorgen. Jag har Ts telefonnummer fortfarande kvar mobilen. Jag kan inte radera det, inte än. Jag är inte riktigt där än. I morgon är det alla hjärtans dag, en dag av kärlek. Fast alla sagar borde vara så. Var god varje dag, hjärtat ingen vinter har. Så står det på en broderad grdin jag har på min toalett på Yogavit i Båstad.

0
0