min hund
Bildtext: Pino med radband runt halsen. En riktig liten yogi; Yogi Pino
Bildtext: Här sitter Pino i cykelkorgen.
unconditional love.
Jag har världens finaste, snällaste och duktigaste hund. En riktig liten yogi-hund. Jag är så kär i min hund. Varje dag är han med i min yogastudio och ligger och tittar på alla elever när de yogar. Han gör sig nästan osynlig. Han ligger helt tyst och stilla, men han skapar en sån stämning i rummet.
Det är nåt med djur.
Det är nåt med hundar – vissa kanske jag ska säga – som gör att vår puls sjunker och vi blir lugna. Djuren hjälper oss att slappna av, stressa ner och det är som att våra hjärtan blir större.
Pino vet att när eleverna lagt sig i savasana så kan han komma fram till mig. Han vet också; när jag yogar själv, att det är först när jag lagt mig ner i savasana som han kan komma fram. Då lägger han sig mellan min arm och min bröstkorg och så ligger han stilla tills jag är klar.
Han är så kärleksfull.
Vi har verkligen allt att lära oss av våra djur och kanske framför allt av människans bästa vän – hunden. Pino springer fram till alla som öppnar dörren och som gör sig redo för att kliva in i min studio. Han springer fram för att hälsa. Han vill visa att han finns och han välkomnar alla. Tänk om alla människor vågade vara så framåt, mot nya människor. Så öppna, men med det finns alltid en risk – tänk om man blir bortstött. Men Pino verkar nonchalera det, ungefär som att den risken är onödig att ens förvänta sig. Han lever av mottot ”Vad man ger, är vad man får.”
Pino förväntar sig det bästa av alla. Och vem vill inte bli bemött så?
Och tänk om man hade en svans, som man kunde vifta med när man var glad. Eller bara stolt sträcka på när man känner sig lite snygg och mysig och går gatan fram.
Det är inte konstigt att hunden fått ett par ställningar uppkallad efter sig.
Hunden är vår bästa vän.
