Finaste gulligaste tjejerna. Ida som jag lärde känna i Båstad när hon kom och yogade i min studio där. Penny, värsta balla bruttan som är en riktig hejare på handstands, Viveka som jag känt sedan gymnasiet och vi drev kafe på Kungsholmsgymnasium, men det var väl mest för att vi skulle kunna sitta där och röka våra Marlboro lights. Viveka tog med mig till min första ashtangayogaklass och det är jag så tacksam för. Och Anna, en riktig yogadiplomat som är en ganska ny bekantskap. Och så alla ni andra som kämpat med det här yogamarathonet, som volontärer och deltagare och sponsorer.
Tack, tack, tack från mig och från alla mina olyckssystrar och bröder. För män kan också drabbas.

Gårdagen var magisk på så många sätt. Alla de här fantastiska tjejerna som ordnat så fint med Yogamarathon på Atmajyoti och alla urgulliga volontärer som kom och jobbade. Och så alla som kom för att yoga. Så himlans himlans fint. Och att alla marorna runt om i landet samlat ihop nästan 100 000 kronor till bröstcancerfonden känns så där nästan makalöst fantastiskt.
Det var som ett enda stort kramkalas. Och jag är så glad och tacksam över att det var en ganska bra dag för mig, så jag kunde vara med.  All kärlek och alla kramar jag fick, det bär mig nu den här veckan och fram till mitt sista cellgift på torsdag.
Jag hade så gärna velat gå på varenda yogaklass på yogamarathonet, men det blev mysoreträning på morgonen och två yinyogaklasser. Ganska bra ändå för en kvinna som är ganska matt och mör och som snart ska ta sin sista och sjätte cellgiftsbehandling.
Tack alla underbara och tack för all omtanke och kärlek som jag möttes av. Tack. Det var helt fantastiskt. Här kommer lite bilder som fotograf Anneli Hildonen tog från gårdagen.

Idag arrangeras det yogamarathon mot bröstcancer  på flera platser i landet Läs mer här:.
Viken och Helsingborg 
Ängelholm
och på yogastudion Stilla stund i Örebro, kan du också yoga mot bröstcancer idag. Mer information hittar du här: stilla stund
Också i Norrköping på yogastudion Vayu, läs mer här: Vayu har man yogalektioner mot bröstcancer.

Här kan du få mer information om var du kan hitta de olika evenemangen, gå in och titta under fliken Landet runt Info Yogamarathon. Ta med en kompis och yoga för en bra och viktig sak.

På söndag, i morgon är det yogamarathon mot bröstcancer på yogastudion Atmajyoti i Stockholm. Atmajyoti drivs av Viveka Blom Nygren som jag känt i många år. Vi gick till och med i skolan ihop.

Det var också Viveka som drog med mig på min första Ashtangayogalektion på Sturebadet med orden; ”Kom med, du kommer att älska det”.  Och hur rätt hade hon inte.Jag blev helt kär i yogaformen och jag tyckte att yogaläraren Britta Larsson-Jones var så skitsnygg och bra lärare att jag mejlade till Yogashala på Gotlandsgatan och berättade hur bra jag tyckte det var.

Sedan följde en tid när jag på alla sätt och vis försökte få in yogan så ofta det gick i mitt då ganska stressiga liv. Det här var år 2000, eller om det var året innan. I morgon har det ordnats med yogamarathon. Viveka lånar ut sin studio och håller själv klasser. Så himla generöst. Alla som jobbar gör det gratis och alla pengar som kommer in går oavkortat till bröstcancerfonden. Å, vad jag hoppas att det kommer att generera en massa pengar.
Och runt om i landet är det fler som tagit över stafettpinnen och anordnar yogamarathon mot bröstcancer, gå in och kolla, för kanske anordnas ett i din stad, eller i någon närliggande stad. Det är helt fantastiskt och JA, jag är jättejättemallig att min cancer genererat i något så bra och viktigt.

Om det är en bra dag för mig, så kommer jag att vara där och yoga.
Hoppas hoppas det är en bra dag.
Britta, min första ashtangayogalärare ska ha en mysoreklass kl 06.00. Den har jag tänkt att gå på. Sedan vill jag gå på någon yinyogaklass. Ja, jag vill försöka mig på flera klasser, om jag orkar och jag lovar dig att du kommer att hitta nåt som känns bra för dig. Så kom och yoga med mig, med oss.
Här har du info: Yogamarathon Här hittar du schemat för dagen, finns så många olika klasser du kan välja och vraka bland.
Vi ses väl på yogamattan? Hoppas det!

Jag tror inte ni anar vad rörd jag blir av alla svar jag fått både som inlägg här på bloggen, men också som mejl. Vad vi behöver varandra och jag blir så glad och rörd om min blogg blir en kanal för alla oss som utsätts och utsatts för cancer, men också för frågan som jag när jag började skriva min blogg, (för en massa år sedan och långt innan jag blev sjuk) på riktigt inte riktigt förstod vidden av nämligen: Meningen med livet.
För vad är meningen med livet. Varje söndag var det någon som svarade på frågor kring det. Det var så härligt och inspirerande att läsa. Jag skulle verkligen vilja att det fortsatte. Så ni får gärna mejla mig om ni känner för att fnula lite på de frågorna.
Här kommer de:

I mejlen och inläggen som jag får ”ser” jag kvinnor som kämpar med sin oro och sina tankar, men också med livslusten som liksom ligger ovanpå som en jättestark kraft som sopar undan allt annat. Och jag känner mig så nära er och visst vi gör kanske olika val när det kommer till tuttarna, men ändå liknande tankar. Och vi har alla varit med om omstörtande saker, varit nere i ångestens träsk när man undrar och oroas över om man ska överleva. Och om återfallens ångest. Den känslan ligger där som det där svarta stråket i mitt liv. Rädslan av att cancern ska komma tillbaka sedan när bröstet är borta och strålningen över. Just när man tror att man kan pusta ut. Att leva med oro och för en person som jag, som i grunden alltid varit väldigt hypokondrisk är inte det så särskilt bra. Det är som farligt gödsel, men jag försöker att putta undan oron. Visualisera mig som gammal kvinna, som mormor. Att jag har så mycket jag måste göra, att jag ingalunda är klar med det här jordelivet.
Jag har fått jättemycket uppmärksamhet medialt och många tycker att jag är modig. Att jag orkar berätta när jag är så utsatt. För mig är det mer utsatt att gå till Konsum och handla mat, så känns det, men jag sminkar upp mig. Jag har så mycket kajal nuförtiden att jag ser ut som Suzanne Brögger, fast jag skippade turban. Utan bär mina tomteluvor. Jag känner mig trygg i dem. Men det är inte fy skam att känna sig som Suzanne. Nu vill jag börja skriva som hon. Men en av mina intentioner med att ta plats är just att jag tycker: ”Vi måste prata om det”. Vi som utsätts av ett cancerbesked i våra liv måste våga ta plats. För alla de tankar och känslor som kommer upp i en när man får ett sånt besked att man bär på cancer är viktiga grejer. Dels för att det kan drabba alla, precis alla. Och jag tror att ju mer vi pratar om det, desto lättare blir livet för dem som blir sjuka och när man väl är sjuk att man kanske kan mötas av en förståelse.

Håret på huvudet har börjat växa, hoppas det inte försvinner vid nästa och tillika sista cellgiftet. Jag ser verkligen ut som en liten gubbe med mitt fjun på huvudet. Det är inte snyggt, och det är inte heller lätt att ta kort på sig själv med motljus som ska förstärka de där fjunen. Men de där fjunen ger hopp, snart får jag håret åter. Det är lite samma känsla, fast kanske lite starkare, som när man hittar de första snödropparna som knögglade sig upp ur iskall senvinter-tidig vårjord. Den känslan ungefär. Mitt fjuniga huvud. Som en liten fågelunge, heja heja väx så det knakar.

Det blev överhettat igår. Jag bröt ihop i min ensamhet rent ut sagt. Grät så det sprutade. Ögonen var helt svullna, jag tappade det helt. Rätt ner i gråten och somnade som en stock väldigt tidigt. Pallade inte ens äta middag. Livet är för jävla orättvist, så är det. Men i mitt huvud tar det form, en överlevnad och en plan. Sakta formas något. Men jag måste få vara ledsen över att saker och ting förändras i mitt liv. Att jag liksom tvingas till förändring.
Ofta känner man nog att man tar sina små myrsteg, att man har den där planen, som en karta över hur man vill att saker och ting ska bli.
Någon sorts kontroll, men sedan jag blev sjuk känner jag mest att jag är i händerna på andra och att jag måste förlita mig på att de vet vad som ska göras och att det blir bäst. Det är en så svår balansgång. Och inte så lätt att försöka hålla fast vid det.
Jag fick en chock igår och det skakar om mig och gör mig sorgsen. Och ska sanningen fram vet jag inte om jag är så himla bekväm med att föra in silikon eller något annat i min kropp.
Jag vet inte längre vad jag vill. Om Bröstrekonstruktion är min grej, liksom.Jag vet inte.
Har aldrig varit särskilt förtjust i silikonbröst. Folk får verkligen göra vad de vill, men vill jag ha främmande saker i min kropp? Jag som tycker det är skitjobbig med den här porten som är inopererad. Hur ska det bli med silikon eller koksalt? Att ha två hårda bollar i kroppen som inte rör sig och som står rätt upp när man ligger på rygg. Jag vill ha mina mjuka bröst, som faller åt sidan när jag ligger på rygg. Som är mjuka och inte i vägen när jag gör vridningar i yogan. Ska jag plötsligt få två runda hårda bollar som inte åldras när resten av kroppen åldras. Jag vet inte längre. I tanken kändes en bröstrekonstruktion som något alternativ, men jag vet inte längre.
Jag är snart 50 år. Jag vill inte ha en 20årings bröst, men framför allt jag vill inte ha fler ärr på kroppen. För en bröstrekonstruktion innebär att ta hud från en annan del av kroppen. Vilket betyder ännu ett ingrepp, ännu ett ärr. Ja, ni ser, jag vet inte hur jag ska tänka. Vet inte vad jag vill. Vet inte vad som är mina tankar längre eller om jag är fast i en gängse bild av hur en kvinna ska se ut för att vara en kvinna.
Det är det här jag dealar med.
Jag har varit ute massor på nätet, letat information. Men jag tycker det inte finns tillräcklig information. Bröstcancer är så vanligt, men ändå hittar jag inte det jag behöver veta. Det jag vill veta. Å, ändå är jag journalist i grunden och van att researcha. Var ska jag leta? Hur ska jag tänka? Så ni som läser, ni med erfarenheter av det jag går igenom. Ge mig era bästa tips.
Jag är så tacksam för all information som jag får från er som gått igenom samma som jag gör. Ni anar inte. Jag svara inte på alla inlägg, men jag läser dem som en svamp.
Jag har några frågor, snälla ge mig era råd, ge mig era erfarenheter.
* Är det någon som blivit opererad av Jana de Boniface. Är det någon som känner till henne? Jag tyckte hon verkade jättebra. Det var min första känsla. Kanske ska jag gå på den.
* Kan man ta hud från det andra bröstet, tex om man som jag tänker göra det mindre, och fylla ut det bröst som ska opereras bort. Är det någon som har erfarenhet av det?
* Hur har ni tänkt när ni valt att inte göra en bröstrekonstruktion?
* Ni som gjort bröstrekonstruktion, hur gick det till? Tog ni hud från ryggen, från magen. Blev det stora ärr där, hur blev rörligheten efter en sån operation?
* De ska ta bort lymfkörtlar som tillhör mitt bröst, är det någon som har erfarenhet av det? Jag är livrädd för ödem. Någon som vet något om det?
* Någon som har erfarenhet av att ha stora bröst som jag, och den här skevheten som uppstår mellan ett bortopererat bröst och ett stort bröst. Hur gjorde ni? Tog ni ner det friska bröstet en aning.
* Hur är det med protes. Sitter den där den ska, eller åker den runt. Finns det bra behåar som håller kvar protesen.
Tacksam för era tips och råd. Tack.

Jag orkar inte ta in all information jag fick idag. Det är liksom för mycket. Idag hade jag möte med kirurgen som ska operera bort mitt bröst, Jana De Boniface. Min barndomskompis Åsa följde med. Jag är så tacksam för mina vänner som följer med och sitter bredvid när det blir för mycket för mig. Som ställer de där frågorna de vet jag undrar över. Så att jag kan, i den mån det går, ta in vad läkaren eller i det här fallet kirurgen säger, men inte behöva oroa mig över att glömma vad jag har frågor om. Vi hade förberett frågorna innan ordentligt, sånt jag undrar över och Åsa la också till frågor som hon förstod att jag undrade över. Fyra öron hör mer än två, så det är så bra att ta med en person.  Och att Åsa följde med mig är också en extra bonus. Hon har jobbat med Rosa bandet i många år och också intervjuat så många kvinnor som fått bröstcancer.
Men summasummarum, jag har inflammatorisk cancer och den är aggressiv och det allra viktigaste är att den ska bort.
Och hur man än lindar in det.
Hur man än försöker förstå så är sanningen så smärtsam.
Bröstet måste bort. Det måste bli platt, för det ska inte vara några veck i huden.
Men aj,aj,aj vad ont det gör i hela mig. Hela  min kropp säger bara nej jag vill inte. Ta mig bort härifrån. Låt mig slippa, varför i helveteshelvete ska jag behöva genomlida denna jävla skittortyr.
Jag vill ha mina bröst. Jag vill ha båda mina bröst. Men jag vill också leva och tyvärr finns det en återfallsrisk och för att minimera den måste bröstet och en massa körtlar väck, och det ska strålas på det. Och det där året, som jag trodde jag skulle behöva vänta för en bröstrekonstruktion har i mitt fall och med min typ av cancer förlängts till två år.
Det är det här jag inte riktigt orkar ta in, och jag ska försöka att göra det sakta men säkert. Vänja mig vid tanken. Nu tror jag det är dags för mig att träffa andra i samma situation som jag kan prata med.
Skulle vilja gå i gruppterapi med andra kvinnor som varit och som är i samma situation.
Dessutom är jag ledsen för jag fick inte rehabilteringsstödet från Curo som jag sökt. Fan, fan, fan. Jag som såg fram emot att åka till Livingfood i Valdemarsvik. Nu vet jag inte riktigt hur det ska gå till.
Nej, idag är ingen bra dag.
Idag är en jävla pissdag rent ut sagt. Men det kommer bättre. Förhoppningsvis.

Gud hör tydligen bön för igår ringde de ifrån Folksam och berättade att de läst min blogg och att de efter det gjort en utredning där det visade sig att kvinnan som jag pratat med sagt fel. Min man tecknade nämligen en medlemsförsäkring 16 juni 2011 och jag innefattas av den, från det datumet och inte det datum som kvinnan i telefonen sagt. De bad så väldigt mycket om ursäkt för den oro det där telefonsamtalet åsamkat mig. Men de skulle rätta till det direkt.
Aoopuh. En lååång utandning.
Tack, tack, tack.
Mannen som ringde berättade också att om jag hade dragit det här längre så hade jag självfallet vunnit. Vilket var fantastiskt skönt för mig att veta.
Och då kommer jag till min eviga stöttesten.
Våga vara jobbig.
Och vågar inte du vara jobbig, ta hjälp av en vän som kan hjälpa dig att ställa rätta frågorna. Föra din talan. Ge upp först när du är överbevisad.
Det är inga stora summor vi pratar om som jag får nu, men det är ändå en hjälp. Lite lugn och ro några månader där jag kan sova lugnt på natten.
För det är precis så det är. När man blir sjuk så är det ekonomin som gärna gör en orolig och som får tankarna att snurra runt i huvudet som en centrifug på högvarv.
Oro, oro, oro.
Ska man klara sig?
Hur ska det gå med allt?
Jag har ingen aning om hur det kommer att bli framöver, hur min ork kommer att vara. Om luften kommer att gå ur mig i samband med operationen och strålningen. Därför blev jag så himla glad och lättad när jag fick telefonsamtalet från Folksam.
Som att sätta oron på vänt.
Men sen kan man tycka en massa om att jag har en ”makt” i och med mitt bloggande. Vilket jag säkert har, men jag vill också ingjuta hopp i er som läser. Att ta för er mer. Att kräva er rätt. Att man har rätt att förvänta sig bästa vården och bästa bemötandet. Att våga ifrågasätta instanser. Och precis som jag skrev innan, om du inte har orken att föra din egen talan, låt någon annan göra det. Våga be en vän om hjälp.
Att ta för sig behöver inte betyda att man gör det på bekostnad av någon annan. Hur någon nu kan få för sig att det är…
Och ja, det finns alltid någon som har det värre än jag, men varför ska man nöja sig med halvtaskigt bemötande eller rätta sig efter i det här fallet fel beslut med tanken: ”Det finns alltid någon som har det värre än jag”. Det argumentet har jag aldrig förstått.
En läsare här på bloggen, som drabbats av bröstcancer berättade att hon sett om sitt hus och riktigt bra dessutom, hon hade nämligen tecknat en försäkring i Chartis chartis cancerförsäkring.
Så himlans bra .Jag kan bli grön av avund när jag läser vilket fantastiskt ekonomiskt stöd hon får från det försäkringsbolaget, men det betyder inte att jag missunnar henne det. Istället sporrar det mig. Jag ska genast teckna en sån försäkring på min dotter, för om hon blir sjuk, skulle jag inte stå ut med tanken att hon skulle behöva oroa sig för ekonomin mitt i alltihopa.
Sedan tycker jag att de rika försäkringsbolagen ändå borde ha nån form av försäkring, som man kanske kan teckna i efterhand, när man fått sitt besked om cancer, utbrändhet eller vad det nu kan vara. Att det ändå i vårt samhälle ska finnas en chans, en möjlighet till att vara efterklok. Eller vad tycker ni?
Det kanske redan finns?

Stockholm 2012-10-08

Käre Gud, Folksam, Gud, Folksam, Gud, Folksam, Gud, Folksam, Gud, Folksam jag vet snart inte riktigt vad jag ska kalla dig. Du har min lycka i dina händer i alla fall.
På den sjunde dagen skapade Gud människan och på grund av den sjunde dagen skapar du, Folksam så stor oro i mig, att jag faktiskt inte riktigt vet hur jag ska hantera den.
Sju dagar.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördags och söndag.
En vecka.
Jag har alltid haft mina försäkringar hos er Folksam, min hemförsäkring ända sedan jag var ung kvinna och hyrde min första lägenhet. Knappt använt den försäkringen, har fortfarande två cyklar som jag borde anmäla stulna. Jag hade min dotter Miras barnförsäkring hos er och betalar fortfarande för hennes efterlevnadsskydd om något skulle hända mig. Vad dumt att jag inte tänkte på att nåt kunde hända mig och tecknade en sjukförsäkring på mig själv tidigare. För det var först i augusti-september förra året som vi tecknade en sjukförsäkring för mig på min mans medlemsförsäkring. Men när jag mitt i oron över mitt cancerbesked ringer er för att kolla upp mitt skydd och anmäla vad som hänt svarar ni:
– Det fattas sju dagar för att ditt skydd ska gälla.
Smack, sa det. Jag orkade inte riktigt ta tag i det, då.
Men, hade det inte varit så att jag faktiskt tvingade mig till beskedet från Karolinska per telefon på torsdagen innan midsommar, hade jag fått som sig bör beskedet på måndagen av en läkare på Bröstcentrum. Då hade det fattats två dagar.
Nu fattas det sju dagar för att jag ska kunna sova mindre oroad.
Nu innefattas jag alltså  inte av försäkringen och det oroar mig så. Cellgifterna tar hårt på kroppen. Jag är rädd att det kommer att påverka min kropp. Jag känner redan av mina tänder och vi vet alla att tandvård är dyrt. Nu har jag alltså ingen försäkring som täcker det, om jag i framtiden får komplikationer, sviter av mina cancerbehandlingar, det som ska göras.
Jag kan få sviter av strålningen, operationen kan gå illa.
Jag känner av mina tänder och min lilltånagel har blivit blå av cellgifterna.
Nu är det tydligen smällar man får ta för det fattas en vecka för att ni det stora försäkringsbolaget ska låta mig innefattas av den försäkringen.
Så ni som läser det här, se om era hus. frisk idag, behöver tyvärr inte betyda frisk i morgon. Var rädda om er framtid, för i den kanske man inte är en frisk och stark och rik. Men då måste det finnas ett skydd som skyddar dig. Jag kan inte råda dig om något. Jag såg tydligen inte om mitt hus, eller jo, jag gjorde det. Men det fattas sju dagar för att jag ska somna lugnt och tryggt om natten.
Sju dagar.

Min kvällsbön har ändrat form, för man säger väl att Gud eller var det Folksam, eller gud, eller var det Folksam hör bön?

Folksam haver barnen kär, se till mig som liten är, vart jag mig världen vänder, står min lycka i dina händer. Amen

Jag får ofta frågan, hur orkar du? Var får du kraft ifrån.
Jag har tänkt så det knakar.
Var hittar jag kraften?
Så kom jag på, jag har en tendens att gilla läget. Att tänka, jaha, är det så här nu, okej, hur gör jag det bästa möjliga av den här situationen. I nummer 21 av Amelia, med vackra Tilde på omslaget, har min gamla barndomskamrat och tillika Amelias chefredaktör skrivit om mig i sin krönika. Jag har känt Åsa sedan jag var fyra år, hela mitt liv har jag känt den häringa underbara människan och jag vet hur ont det gör i henne att se sin gamla barndomskompis sjuk, för det gör liksom också ont i mig när jag ser att hon är ledsen för min skull. Så där som jag vet att det skulle göra ont i mig om hennes liv gick åt fanders. Man vill inte att livet ska göra ont, man vill att livet ska vara snällt mot dem man älskar. När man varit vänner länge, ja, så länge som vi behöver man inte ses ofta. Det kan ta lång tid mellan träffarna. Men man vet var man har varandra. Det är en sån trygghet i det. Men Åsa skrev så fint i sin krönika, bland annat det vår lågstadiefröken sagt om oss:

”Karin och Åsa skulle kunna ta sig från en öde ö helt utan hjälp. Åsa skulle klura ut hur och Karin skulle se till att de hade roligt under tiden.”

Och kanske är det så.
Kanske har det alltid varit så med mig.
Lusten att ha skoj har hjälpt mig genom så mycket sorgligheter.
Som ett litet recept att tackla livet.

1 del GRÅT
1 del SKRATT
Sätt in i normalvarm ugn i en livstid

En gång i tiden var jag chefredaktör på en tidning som hette Voice. Precis i början hade vi världens minsta lokaler. Vårt redaktionsrum var inte särskilt stort. I det rummet skulle vi sitta fyra personer. I rummet bredvid satt en snajdig annonsförsäljningstjej. Hon hade eget rum. Hon hade en soffa där, hon kunde absolut inte ha den i sitt rum, den fick inte plats där sa hon, så hon tvingade in den i vårt lilla rum. Vi häpnade, men skrattade gott åt hennes sätt att se på tillvaron.
Vad vill jag ha sagt med det?
Jo, ibland ser man verkligen inte skogen för alla träden.
Du behöver inte flytta utomlands för att skriva den där romanen du längtat efter att skriva hela livet. Det är inte omständigheterna som måste ändras, inte alltid i alla fall, för att du ska kunna göra dina storverk.
Jag tror livet blir lite enklare om man gillar läget. Med det inte menat att man ska stagnera, stanna kvar i nåt man inte vill vara i, men just gilla läget.
Jag läste nånstans om Lillbabs, som jag aldrig träffat men alltid tyckt verkar så himla gullig. Läste om hur hon alltid har med sig ljus, fina foton, lite myskänsla och när hon kommer till nåt hotellrum, fixar till det och gör det lite hemtrevligt. Ja, gillar läget, men hon sätter lite guldkant på läget.
Förstår ni vad jag menar?
Nu är jag i det här urjävliga läget. Och JA, JA, JA jag bryter ihop och grinar loss. Hatar att vara där jag är just nu, men jag kan inte stanna där i det hata-läget-stället. Jag måste försöka skapa nån sorts guldkant på min tillvaro just nu… också. Att de här dagarna, veckorna och månaderna fram till jag blir friskförklarad också blir värt något. Även om jag känner mig ful, svullen, trött, har ont, deppar ihop, hatarhatar-den-här-jävla-cancern. Men det här, just nu, där jag är, är också ett liv värt att levas.
Och då tänker jag att jag måste ha lite kul också, skratta lite åt eländet. Hitta humorn i läget jag är i.