Mitt välmående hänger på om jag yogar eller inte, det är nu helt klart. Yogan hjälper mig att sortera upp alla känslor, liksom inte bli mina känslor. För det är skillnad.
I torsdags gjorde jag alla stående i första serien och det lyckades jag göra i fredagsmorse också. Och det kändes bättre.
Och det hjälpte mig att fixa gårdagens undersökningar.
Först var jag tvungen att tömma bröstet ordentligt inför datortomografin på Sös inför strålningen. Det tog 40 minuter och två, jättegulliga sköterskor, som tryckte och fixade med mitt bröst för att få ut så mycket vätska som möjligt. Sedan var det illfärd till Sös för att hinna i tid, där jag röntgades och fick de tre blå prickarna på min kropp.
Jag märker att jag tycker det är så jobbigt med alla händer som ska ta i mig. Alla har varit supergulliga och snälla på alla sätt och vis, men det är ändå nåt märkligt som händer. Mina bröst har varit mina. Jag har inte låtit vem som helst ta på dem, nu mäts det, trycks och tas sprutor i mitt bröst. Det blir någon sorts distans till något som är mitt, något jag inte visar för vem som helst. Mitt intima.
Det är märkligt.
Självklart, jag måste göra det här för att jag vill bli frisk.
Det är det viktigaste. Men det är något med utsattheten. Vad jag längtar till när min kropp blir min igen. När jag inte behöver ligga med naken överkropp på en brits med armarna upp och min kropp kropp åker fram och tillbaka i en röntgen, Jag ser inte fram emot fem veckors strålning, varje dag. Då får man ligga på samma sätt. Igår fick jag också reda på att de kommer att måla mig på bröstet och upp på halsen, med en färg som jag inte får ta bort de här fem veckorna. Jag känner mig som nåt sorts experiment. Ja, ni fattar vad jag önskar mig bort och ur det här. Vill leva mitt liv nu.

Igår tog vi bussen till landet. Det var helt underbart att vakna upp härute. Det är alldeles vitt. Vi har precis gått en långpromenad och jag låtsades att jag gick stavgång, för att få lite blodgenomströmning i armen.

Sedan åkte vi till Amoena på Odengatan som gör bröstproteser. Nu har jag en protes som man stoppar in i behån. Mycket verklighetstroget. Och det är märkligt, när jag tar på mitt låtsasbröst, känns det som mitt gamla. Det är nästan så att jag får fantomkänslor när jag tar på bröstet. Imorgon är det ångest igen. Då är det tömma bröstet så mycket som det går på KS, för sen ska jag till Sös och mäta ut var de ska stråla mig. Någon berättade att de tatuerar tre prickar på bröstkorgen. Sjömän har också tre prickar, fast på handen. Jag vill vara en sjöman och dra ut på de sju haven. Jag vill slippa det här. Jag orkar fan inte mer.

Hade en så märklig dröm i natt. Mitt bortopererade bröst spänner så väldigt. Det stramar och drar. Vid det här laget vet ni att jag måste tömma det på sårvätska. Det känns så ofräscht och äckligt. Jag var inte beredd på det. Jag vet inte vad jag hade tänkt, men det hade inte skadat om jag fått veta det lite innan. Ja, att det är vanligt att bröstet vätskar sig extra mycket när man fått cytostatika. Det har fyllts på med ganska mycket vätska ibland, så att det är som ett litet bröst. Ganska gulligt faktiskt. Det är liksom så små jag vill att mina bröst ska bli sen.
Men det är ju samtidigt det, det där vätskandet som gör att det spänner så. I natt drömde jag att jag drömde… Låter ju lite konstigt. Men jag drömde att det spände så mycket där min bröstvårta skulle ha suttit. Liksom riktiga fantomspänningar. Och när jag vaknade ur drömmen, så hade det växt ut en bröstvårta i mitt bortopererade bröst.
Jättemärkligt.
Men min känsla i drömmen var liksom glad och alla tyckte det var så fantastiskt och väldigt ovanligt, eftersom det ju inte är det enklaste att återskapa en bröstvårta. Jag har ju lite tappat tron på mirakel sen jag blev sjuk och sen Thomasine togs bort från jordelivet av canceraset. Men tydligen har inte mitt inre, mitt undermedvetna gjort det. Tappat tron på att mirakel kan ske.
Känn er fria att tolka min dröm. Vore kul att höra vad ni tror.

Min egen tolkning är att mitt bröst gråter, det är därför det vätskar sig så. Jag tror någon var inne lite på det. I en kommentar stod det om ett träd som grät. Jag älskar träd. Vem gör inte det? Men jag känner mig som en björk. Björken har också så många ansikten, hängbjörk, dvärgbjörk… Men jag tänker att kroppen också har sina minnen. Att min kropp minns bröstet som tagits bort. Att kroppen har sin sorgetid, sina tårar. Att det kommer att vara framochtillbaka i mitt känsloliv ett tag framöver. Livet är en process som Cissi så fint sa i förrgår när vi träffades. Och jag är i en process just nu och idag kommer jag inte kunna få något svar på när det går över. En dag kommer jag att känna att det lättat lite.

Jag behöver er hjälp. Jag förbereder mig nu för att varje dag i fem veckor strålas. Någon som gjort det efter sin operation? Hur kan jag hjälpa mig själv bäst under den tiden?
Finns det nåt jag bör äta?
Vad ska jag smörja in området med?
Tacksam för era tips.
Är så rädd att huden ska bli hård och läderaktig, eller kanske till och med gå sönder. Nu ska jag ut i regnet med Pino. Vad det regnar. Nu får det snart sluta regna man blir galen, inte ens herr Pino gillar regn.

Fick en så fin dikt i en kommentar:

”Inom bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är jag.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.” 

Det är Tranströmer.

Jag saknar inte min ungdom. Vill inte ha något ogjort, jo, kanske vissa relationer, vissa personer jag gav för mycket uppmärksamhet, fast jag inte fick något tillbaka. Men alla mina sorger är som mina medaljer som hänger och dinglar på mitt högra bröst. Nu har jag plats för dem alla, ska bara läkas först.

Idag är nog ingen bra dag. Idag vaknade jag ledsen. Det kom över mig redan igår, fast det var en så härlig dag. Med så fina möten. 
Men sorgen som ligger där och lurar.
Mina årsringar. De här månaderna har det bildats extra många årsringar i min björkkropp. Min ärrade stam. Det jag ser i spegeln är inte längre jag. Eller det är jag utan alla masker, utan det som tar plats. Tar över. Det som är jag.
Jag saknar att använda min kropp. 
Saknar böjligheten, styrkan. Friheten i min kropp. Att ha en kropp som nästan är gränslös i sin böjlighet. Saknar det. Gjorde lite övningar för armen. De har ju tagit bort en massa körtlar i armhålan. Det är stelt. Det tar emot.  Det gör mig ledsen. Det är en lång väg tillbaka. Om jag ens kommer att komma tillbaka. 
Ray säger att jag kommer att komma tillbaka och han lägger gärna till STORT. Att jag kommer att komma tillbaka stort. Hans uppmuntran mitt i mitt ledsna. Hejar på, älskar mig fast jag lägger mig ner gråtandes och säger; Jag ger upp. Jag orkar inte. jag vill inte mer. Var ska jag hämta kraften. 
– Tänk i vår, när håret växt ut, du kanske har fått lite färg på kroppen. Jag vet att du kommer tillbaka. 
Men ibland. Jag kan inte se. Kan inte se för alla tårar. Försöker putsa fönstret, lätta på gardinen och se utsikten från mitt inre rum. Men det är inte lätt. Jag fastnar, geggamojja under fötterna. Skulle vilja känna den där barnsliga förväntan som man hade när man var liten och skulle kasta sig ut i bollhavet på Ikea. Orkar inte vara positiv.  Förstår att många blir deprimerade efter en sån här erfarenhet. Det kommer och går. Ledsen-glad. Stak-svag. Liten-stor. Nej, det här var inget muntert blogginlägg. Men vissa dagar formas årsringarna. Kanske är just i dag en sån dag. 

Till Ray

Den här bilden togs i samband med att vi tog omslagsbilden till boken ”Knip dig till en bättre hälsa”, min bok som kommer ut i början av januari på BonnierSemic. Jag tror det var typ 12:e juni i år. En vecka senare får jag reda på att jag har cancer och sen är allt i gång.
Tänk vad livet kan förändras från en dag till en annan.
Mitt liv när den här bilden togs.
Allt var liksom på topp. Jag och Ray skulle få nycklarna i slutet av den veckan till vårt hus på Björkö. Vi hade bestämt oss för att tacka ja till den något större hyreslägenheten ett par gator ner från Drottninggatan.
Förändringens tid.
Jag hade bestämt att det var sista sommaren jag skulle jobba i min fina yogastudio i Båstad. För efter det skulle jag ändra inriktning i mitt liv. Jag skulle sluta att jobba på somrarna som jag gjort de senaste nio åren. Jag skulle börja njuta av lediga somrar tillsammans med min familj. Jag hade liksom börjat se om mitt hus. Men kanske var det för mycket ”Jag ska bara…”. Vad vet jag.
Tänker på alla som liksom jag fått såna här besked, både sina egna, men också att någon som står dem nära får en dom om en dödlig sjukdom.
Hur allt rasar.
Hur man tappar fotfästet totalt.
Fanihelskotta vad livet är orättvist, men vad viktigt livet blir i det ögonblicket.
Just i det ögonblicket.
Det blir så glasklart vad man vill, vad som är viktigt.
Man vill bara fortsätta att leva sitt liv.
Varjedaglivet.
Slänga sopor, sno ihop en god middag till familjen, gå en promenad, skratta med bästa väninnan, orka med ett biobesök, klara en förkylning, gå på fest, träna i sin egen takt. Små enkla vanliga saker, inget storstilat. Bara sitt gamla liv tillbaks. Ja, tack!
Hur många gånger kan man resa sig?
Och hur många bottnar kan man ramla ned i och lyckas kravla sig upp ifrån?
Att få cancer är inte min enda sorg i livet, men det är definitivt min mest fysiskt jobbiga sorg. Och framförallt den som kanske gjort mig mest rädd, gett mig den där dödsångesten som jag tvingades vara i innan vi fick beskedet att cancern inte spritt sig, att den bara var i mitt bröst. Den ångesten, den gick liksom att ta på. Så tydlig. Så stark, att den säkert skulle ha en egen färg, en egen doft, en form.
”Jag skulle vilja ha färgen Ångest, tack”
Och närmast det uttrycket är verkligen målningen: Skriet. Den känslan, jag förstår den precis. Jag har varit där. Känt på den. Men ångesten har tydligen ett pris. Det finns en prislapp på Skriet. 840 miljoner kronor betalade en amerikansk miljardär för tavlan av Munch i somras. Tänk vad många cancerpatienter han hade kunnat hjälpa med dem pengarna. Vi hade kunna berätta för honom om vår ångest. Iscensatt den. Han hade kunnat hänga lite med oss när vi tar cellgifter på Radiumhemmet. Ibland förstår man inte hur världen är funtad, man vet bara att det är orättvist.

Snälla gode gud, låt det nu vara så, att de lyckades operera bort det. Låt det nu vara så, att cancern aldrig mer kommer tillbaks, så jag och Ray kan få njuta av vårt fina hus och våra somrar ihop. 

Ååå vad jag längtar efter mitt hår.
Vill att det ska vara lite mer jämt över hela huvudet. Inte så här tufsigt och fågelungeaktigt som det är för tillfället.
Längtar längtar.
Längtar efter att tvinna håret mellan fingrarna.
Borsta håret. Göra en fläta.
Känna mitt hår som flyger i vinden en ljummen vårdag.
Längtar efter att tvätta håret med ett godluktande schampo.

Längtar efter att få bestämma mig för om jag vill klippa mig kort, eller fortsätta spara håret.

På mitt huvud växer hårstråna liksom ojämt. Tufsigt växer det. En del av håret är fjunigt, eller som en kompis sa: ”Som på en nyfödd bebis”.
Kanske pånyttföds jag. Alla mina celler har bytts ut. Alla mina hårstrån över precis hela kroppen har bytts ut. En del av håret som spränger sig fram på huvudet är väldigt mörkt och liksom en annan kvalitet än det där fjuniga. Tänk om det blir så, som jag lite skämtsamt sa tidigare, för flera månader sedan.  Jag kommer att ha levt halva mitt liv som en kurvig och blondin och resterande halva som en något ickekurvig märkhårig tjej. Intressant.

För ett tag sedan blev jag intervjuad av en tjej för tidningen Expressen i egenskap av att jag är taleskvinna för Moonsun. Tydligen kan man läsa intervjun i en bilaga till Expressen som finns ute nu. Själv har jag inte sett det än, men här bloggar Hannah om det: Naturligt snygg Tänkte börja nästa vecka med ett besök på Moonsun och en härlig behandling. Lyxa till min tillvaro något.

Det har varit en tuff vecka. Men snart måste det börja vända. Den här veckan har jag fått så fina presenter. Ni skämmer bort mig. Känner mig som en prinsessa. Så fruktansvärt glad för allt fint ni skickat och för alla fina sms, meddelanden och inlägg. Tack gulliga ni.

Det stöd jag får av era hejarop, era snälla meddelanden Makes my day. Och ni underbara fina kvinnnor som mejlar mig och berättar om era operationer, det ni är eller har varit med om. Tack för att ni delar. Vi är så många och vi behöver varandra. Jag är dålig på att svara på alla mejl jag får, men jag lovar er att jag läser allt. Skulel vilja samla ihop oss alla en dag, och kanske kan det bli så.

Skulle vilja dela med mig av en tänkvärd present som jag fick skickad till mig. Ett paket med så fina pappersnäsdukar och så gulligt meddelande: ”Sen måste tårarna få ha sin plats och tid. Mina tårar och dina tårar. Och jag tänker att du nog har väldigt många som behöver komma ut. Både regninga gummistöveldagar, soliga flip-flop-dagar och tindrande juldagar. De måste få vara välkomna alla dagar.” Vilken urfin present och verkligen en fin present till en vän som varit med om något tufft. För visst är det så. Jag är glad, men jag är också så himla ledsen. Ledsen för det som hänt i mitt liv. Mina sorger jag varit med om. Det jag måste stå ut med nu, nu när jag är mitt i livet.

För längelänge sedan, när jag var ung och trodde att nu har jag väl ändå lidit tillräckligt. Utstått, varit med om tillräckligt i mitt liv. Ja, då gick jag till en spåtant. Kommer inte ihåg så mycket mer än att hon bodde på Lundagatan. Det här är typ 22 år sen, minst. Det var innan Mira fanns i mitt liv i alla fall och Mira fyller 21 nästa år. Kommer inte ihåg om spåtanten sa något som sedan slog in, men meningen som jag kommer ihåg var: Du har ett badkar av gråt att gråta.
Hur många gånger har jag inte trott att jag liksom gråtit klart sen jag var hos henne.
Hur många gånger som jag tänkt tanken; Nu vänder det allt. Och så tänker jag ju nu också. Det är väl ett sätt att överleva, orka ta ett steg till.
Vilja ta ett steg till.
Först visst är det så, nu vänder det?

Det har verkligen varit uppochned i kropp och själ den här veckan. Det har varit jobbigt att bröstet, eller det inre såret. De har ju faktiskt tagit bort ett helt bröst har vätskat sig så mycket som det gjort. Efter att de tog bort dränaget i tisdags har jag tömt bröstet tre gånger. Nu oroar jag mig för helgen att bröstet ska svullna upp och det ska dunka i det för att det liksom är sprängfyllt av sårvätska. Har tid på måndag för tömning igen. Varför fick man inte reda på att det skulle vara en jobbig bit i det hela?
Man läser om dränage, men inte att det ska vätska sig så mycket som det gjort.
På Bröstcentrum säger de att det inte är ovanligt. Inte i deras värld.
Tydligen så vätskar sig en kropp som utsatts för cytostatika mer.
Tack, det hade jag velat veta – innan.
Det hade inte förändrat något, man är ju där man är. Men jag vill ha information. Jag vill veta mer och jag vill veta innan vad jag ska gå igenom. För att liksom ställa in mig.
Jag vet att så länge som det sårar och vätskar sig kan jag inte träna så mycket, vilket betyder att jag inte tränar någonting. För just rörelse kan sätta igång vätskningen mer.
Förstår ni vilken frustration.
Jag är en så fysisk person.
Känns nästan som om jag håller på att bli galen.
Vill göra min yoga.
Jag vet att yoga inte är asana (ställningarna).
Jag vet att sitta och andas är viktigt eller att vila sig i form med hjälp av yinyoga.
Men jag vet också hur jag är och vad jag behöver.
Känner mig som en häst som frustar med foten, vill röra på mig.
Har vilat för länge nu känns det som.
Varit uppe sent på kvällen, legat i soffan och zappat.
Det är härligt ett tag. Men nu har det gått mer än en vecka.
Kan det inte bara sluta vätska sig.
Så jag slipper åka till sjukhuset varje dag för att tömma bröstet.

En sak jag tänkt på. När jag låg på sjukhuset träffade en jag tjej som också opererats, men för en annan sak. Innan hon skulle gå hem sa hon: Vet du att de hittat botemedlet mot cancer?
Jag: – Eh, va? Vad menar du?
Hon: – Jo, jag har forskat på det här, kollat upp en massa och det finns ett botemedel, men de vill inte släppa det.
Jag: – Vaddå för botemedel.
Hon: – Det vet jag inte.

Lite så där kan jag tycka att det är med cancer. Folk snackar så mycket. Varför skulle man hålla inne med ett botemedel, om det fanns något?

Det finns en hen i den här staden, som många börjar se som gud när det kommer till det alternativa. Den hen, har också lovat en person som jag känner  att den ska inte göra hen sjuk i cancer. Se till att hen inte får cancer. Det gör mig så förgrymmad, eftersom man inte får lova såna grejer och att det faktiskt är förbjudet. Nu har en av den sk gudens patienter, som gått hos hen i typ tio, femton år och följ hens alla restriktioner. Behöver jag tillägga att hen är svindyr? I alla fall nu har den patienten (som är en annan jag känner) blivit opererad för, håll i er CANCER. Just det som den sk guden säger att hans patienter inte ska få. Märkligt att den här självutnämnda guden inte märkte det?

Just saying.

Jag älskar alternativa metoder och behandlingar. Skulle önska att vi kunde förena saker och ting mer. Jag är övertygad om att mitt sätt att leva genom den här behandlingen varit så viktig för hur jag mått. Att jag tränat, att jag ätit så bra som jag gjort. Att jag försökt göra det jag kan för att hjälpa min kropp att må bra i de här urtuffa behandlingarna. Allt handlar om att bli frisk. Och att också hålla sig så pass frisk i sinnet att man inte grabbar efter halmstrån överallt, inte följer allas råd ”Som de hört ska bota cancer”. För man skulle bli galen.

En sak som jag hoppats att jag lärt mig av min sjukdom och att vara såpass utsatt som jag är, det är att inte ge råd till människor som inte bett om råd. Förstår ni vad jag menar?
Om jag känner att jag sitter på något riktigt stort som jag tror skulle förändra för personen jag har framför mig, så får jag fråga den först om den vill ha mina råd.

Man vänjer sig. Eller gör man det?
Märkligt egentligen. Nu känns mitt vänsterbröst som om det är i vägen. Det känns liksom för stort.
Nu längtar jag till om ett år när jag kan bröstrekonstruera och göra vänsterbröstet mindre.
Ja, att ta bort skevheten och samtigt passa på att göra det jag alltid önskat få – mindre bröst.
Skevheten är ju inte bara utseendemässig, den kan ju också bli fysisk. Jag är så klart rädd för att få ont i ryggen.
Mina bröst.
Jag fick bröst tidigt, väldigt tidigt. Så tidigt att min mamma skickade mig till sjuksköterskan för att kolla upp. Då växte en bröstvårta lite mer. Ja, det är vanligt på småflickor, men min mamma som är den mer hypokondriska typen. Hon skulle så klart inte erkänna det själv. Mamma skickade mig till skolsyster. Så pinsamt att behöva gå ifrån på en lektion. Jag sa aldrig till någon varför jag gick dit. Men hon klämde och klämde. Jag tror till och med att jag fick gå på ett eller flera återbesök.
Jag var söt som barn, som tonårstjej också. Söt, blond med stora bröst.
Som tjej fick jag mycket uppmärksamhet. Jag var aldrig bekväm med det.
Kunde inte vara på en badstrand utan att nån slemmig gubbe uppmärksammade mig och mina bröst.
Jag vet inte hur många erbjudanden om utvik jag fått i mitt liv.
Har aldrig förstått de som stoppat in silikon och skaffat jättestora tuttar, jag har snarare velat dölja mina. trycka ihop dem. Det är först på senare år jag på något sätt accepterat att jag är kurvig.
Nu när vänsterbröstet är borta, ser jag att jag är inte så kurvig längre.
Det är så konstigt.

Jag är så stolt i dag. En av mina bästa kompisar Cissi Elwin Frenkel har jobbat hårt med det här: LÄS. Och idag släpptes listan på alla företag och alla som hänger på det här. Stöttar det hela vägen. Lägg Battle of the numbers på minnet.

Hemma.
Med dränaget hängandes. Slangar och påsarna i en knallrosa liten magväska. Påsarna som måste tömmas varje dag. Hållas koll på hur mycket såret vätskar sig.
Gör inte jätteont, mer fantomsmärtor.
Tänk att man kan känna ett bröst som inte finns?!
Men min man.
Min man.
Som varit hos mig på sjukhuset nästan hela besökstiden. 13-20. Tänk att få bli älskad av honom. Att han tittar på mig med sin kärleksfulla blick, fast jag inte är någon vacker syn nu.
Men att han finns där, orädd och med mig. Hela tiden vid min sida. Inte vikt av en enda gång under hela den här tiden.
Min man.
Som tar sprutor på mig.
Måste ta en spruta mot blodpropp i sju dagar.
Ray tar den sprutan varje kväll på mig.
Jag har världens bästa man.
Jag säger inte att vi inte tjafsar eller bråkar.
Vi är båda mycket.
Mycket energi. Båda starka. Båda eldtecken.
Men att bli älskad av honom, just i denna stund när jag mår som jag gör.
Men kanske vet han att jag skulle göra samma för honom.
Vi är lojala båda. Skulle inte vika ifrån honom. Han vet nog det.
Han säger att jag är vacker, fast jag står där stympad, blek tärd med bara fjun på huvudet. Men det är inte bara ord han säger för att han måste. Jag känner att han menar det, han får mig att känna mig vacker och fin. Det är så stort, för jag ser ju hur skröpplig jag ser ut.
Klart man vill känna sig attraktiv och fin för sin partner. Det försvinner ju inte fast man är sjuk.
Men varje dag, han är glad för varje litet hårstrå som växer på mitt huvud.
Hur vi drömmer om vår ålderdom. Ihop. Alltid ihop.
Vi skildes ifrån varandra för 17 år sedan. Det ska aldrig ske igen.
Nej, min man.
Å, han är bäst, härligast.
Till och med min kvinnliga kirurg sa det. ”Vilken man du har” och så la hon till: ”Vilket bra par ni är”.
Han är verkligen ingen liten lort, ingen mansgris. Han är en riktigt bra man. En underbar person. En fin människa och han är min man.
Så underbart att han är vid min sida. Hans uppmuntran hela vägen. Han har verkligen hjälpt mig igenom det här, hjälper mig att orka. Hans uppmuntran och hans närvaro, att jag kan lita på honom. Tillit när min tillvaro varit så svajig. En arm att luta sig mot, en famn att vara i. En hand att hålla. Min man.
Fanns det medaljer att dela ut. Han skulle få en stor en.