Idag tog jag min sista strålning. Det är helt fantastiskt.
HELT FANTASTISKT.
Jag känner mig nästan fri.
Kändes som om jag flög till Strålbehandlingen på Karolinska sjukhuset. Fem veckors strålning är nu avklarad. Samtidigt lite sorgligt. När man går varje dag till ett ställe så skapar man ju både en vana och en relation. Dels ”bondar” man med andra i samma sits som en själv. Kvinnor som också sitter där i väntrummet och väntar på att bli strålade. Vi har avhandlat allt från hur fort håret växer ut efter cellgifterna. Till hur man fick reda på om sin cancer. Vi har skrattat och en och annan tår har fällts. Vi har utbytt erfarenheter och gett varandra tips.
Sköterskorna på avdelning 2 har varit som änglar. Så omtänksamma och så empatiska. Hur viktigt är inte det när man kommer med sina bortopererade bröst och lägger sig naken på britsen. Just då är så viktigt att man möts av snälla människor, som lyssnar på en, känner av hur man mår, uppmuntrar, uppskattar och ger komplimanger. Men också delar med sig av sina erfarenheter.
Hur värdefullt är inte det?
Så bra tips jag fått under de här veckorna.
Men jag har också fått höra historier i väntrummet av de andra som också går där. Som förra veckan av mamman med de många barnen som blev lämnad av sin man mitt under behandlingen. Hon som är så positiv, så gullig mot alla. När jag fick höra det ville jag bara grina.
Som om själva cancerbehandlingen inte var tillräcklig? Hur jävla mycket ska inte en människa behöva bära. Sedan jag fick cancer har jag verkligen ifrågasatt det här med rättvisa.
Det finns ingen rättvisa.
Cancer är inte nåt man får för att man haft deodorant, som någon knasig människa förklarade det. Eh… cancer är en jävla skitsjukdom som är fullständig orättvis, kan drabba vem fan som helst, när som helst.
Men det finns omtanke och det finns empati.
Jag är så evinnerligt tacksam för alla dessa gulliga människor som jobbar inom vården. Dessa änglar. I taket på strålbehandlingen lyser stjärnorna, men det är på golvet på sjukhuset som änglarna finns.

Jag får inte ihop det. Tidsmässigt. Jag känner mig stark. Jag har en massa lust att göra grejer, träffa personer jag inte träffat på länge. Starta projekt, skriva böcker, vara med. VARA MED.
Men fortfarande tider att passa på sjukhuset.
Sånt som gör mig kvällstrött.
Retroaktivt trött också.
Sitter framför teven och låtsas att jag också får vara med i gemenskapen på slottet. Ja, att jag också är en av deltagarna på Stjärnorna på slottet. Vill liksom vara med i deras fina gemenskap. Också simma påklädd och få simborgarmärken och fiska från kanot en alldeles solvarm sommardag. Jag vill också skratta och gråta med LillBabs och Ewa Fröling. Jag vill också vara finklädd på Guldbaggegalan. Jag sitter och flinar i tv-soffan och känner mig nästan med.
Det är nytt för mig.
Jag har varit och behövt vara i mitt hemmaland.
Lite ensamland.
För att läka och bli frisk.
Nu börjar jag känna mig frisk.
Nästan vågar känna mig frisk.
Stark.
Energi.
Nu vill jag träffa vänner.
Än, vågar jag mig inte ut på galej. på kvällstid
Men en lunch.
Titta på folk.
Skoja, skratta och vara som förr.
Men får inte ihop det med tiden. Dygnet har för få timmar för det jag vill.
Hinner inte med allt jag vill.
Måste liksom nästan stilla mig.
I morgon tar jag min sista strålbehandling. Det är tur, för huden har nästan gått sönder. Jag har fått blåsor på min bröstkorg. Det är rött och ömmar. Men i morgon tar jag min sista strålning. Och sen får jag vara med. Nu längtar jag.

I morse var jag på nyhetsmorgon på TV4 och pratade om nya boken; Knip för en bättre hälsa. Jag var så nervös innan. Mycket av min nervositet handlade om att jag inte känner mig bekväm i mitt utseende. Det blir så påtagligt när man inte har hår OCH ska göra en sån här grej som att sitta i direktsändning och prata knip. Man vill känna sig fin. Först tänkte jag att jag skulle ha peruken på mig, men den har jag aldrig använt. Faktiskt inte en enda gång…. Så det hade snarare känts märkligt. Så provade jag olika mössor, men också det kändes konstigt. Just nu är ju också huden som strålats i snart fem veckor ganska utsatt. Jag är röd, det är nästan som brännskadad hud. Så jag ville inte ha något som var urringat och jag ville inte heller att min porta-cart ska vara så påtaglig. Mycket att tänka på. Kanske ytligt, vad vet jag.
Men även om jag ser att det ser knasigt ut med mitt ännu inte riktigt utväxta hår, så kändes det lite som en befrielse att visa upp mig precis som jag ser ut nu.
Jag har så här lite hår. Jag ser ut så här. Det här är jag nu. Men jag är fortfarande jag. Och jag är på bättringsväg. Här är länken till programmet.
Jag på Tv4

Fick Amazonabladet i brevlådan. Det är en bra tidning för oss som är bröstcancerdrabbade. Den riktar sig till oss som redan fått vår diagnos. I senaste numret, äntligen en artikel om täta bröst. Med en något provocerande rubrik: Har jag täta bröst? – frågan alla bör ställa.
Visst är det viktigt, och det kommer jag att komma tillbaka till. Men, jag tycker att det är en fråga som lägger stort ansvar på kvinnorna och hur har man tänkt att den frågeställningen ska nå ALLA kvinnor så att de ställer den?
Det vill säga kvinnor som INTE ännu blivit drabbade?
Det kan vara du som läser det här blogginlägget, din mamma, din dotter , din partner eller din bästa vän.
Jag vill hävda att ansvaret bör och SKA ligga på vårdpersonal och de som möter kvinnorna som kommer med sina bröst. Lägg in det som en sak man måste, obs, jag skriver MÅSTE meddela en kvinna om, ungefär som man meddelar om kvinnan har hjärtat på höger sida. Det är alltså en livsviktig fråga.
LÄS DET IGEN.
DET ÄR EN LIVSVIKTIG FRÅGA SOM KAN RÄDDA LIV.
Så när du kommer till din första mammografi, borde det vara en självklarhet att sköterskorna där talar om för dig att du har just täta bröst.
Har man täta bröst så är nämligen inte mammografin helt tillförlitlig. Då behövs remiss till ultraljud eller bröst MRI (magnetisk resonanstomografi).
Jag har berättat det förr. Jag gjorde en mammografi nåt år innan jag fick min bröstcancerdiagnos. Inget syntes på den undersökningen. Jag kan också tillägga att inget syntes på mammografin ens när diagnosen var fastställd. Kanske hade min cancer upptäckts tidigare om någon talat om för mig att jag har täta bröst och alltså då bör göra en annan sorts undersökning. Läs DYRARE undersökning, för det är det enda som gör att kvinnor inte självklart får den hjälp eller den undersökning som passar dem och som i sin tur kan rädda liv. Jag har täta bröst = svårt att se cancer. OCH jag fick en inflammatorisk cancer = väldigt svår cancerform att upptäcka på mammografin.
Hade inte jag varit så påstridig hade jag nöjt mig med att bli hemskickad med voltaren för mitt uppsvullna bröst, vilket var vad som hände. Jag stod på mig och krävde att de punkterade mitt svullna bröst. Jag hade kanske inte levt idag? Jag hade inte kanske fått den vård som gör att jag sitter här idag.
Det här är viktiga grejer.
Och jag är så väldigt trött på att det ska läggas ett ansvar på oss kvinnor. Hur tänker man att man ska nå invandrarkvinnor, eller kvinnor med språksvårigheter?
Det är ett stort ansvar att lägga på alla kvinnor att de ska fråga doktorn om de har täta bröst. Nej, det ska VI kvinnor bli informerade om för det kan rädda liv.
Vid en mammografi närvarar sköterskor, men vid till exempel en ultraljudsundersökning måste en läkare utföra undersökningen. Undersökningen tar också längre tid och är för kvinnan en mycket trevligare upplevelse än mammografin.
Men i dagens Sverige där Rosabandet galan drar in 49 miljoner kronor varje år har vi alltså inte kommit längre. Det är banne mig skam. Jag hoppas att media skriver om det här. För en liten del av de där pengarna som går till all cancerforskning, borde gå till att informera vårdpersonal och läkare som möter kvinnor. Ge dem information om att de har täta bröst och ge dem remiss till ett ultraljud. Herregud, det har väl ändå Sverige råd med?
Jag är nämligen så hiskligt trött på allt det rosa lull-lullet. Bröstcancer är nämligen inte bara knölar i bröstet, man kan inte alltid känna cancern. Cancerknölar kan göra ont, som det gjorde på kvinnan jag träffade på strålningen igår. Men hon drog sig för att gå till läkaren för att hon just läst sån information. Att cancerknölar inte gör ont. Eller som med inflammatorisk bröstcancer, då finns ingen knöl. Men den är aggressiv och måste upptäckas i tid, så man hinner behandla. Lägg inte ansvaret på oss. Ge oss rätt information och rädda liv.

Och bara för att påminna er om att vi kvinnor typ alltid drabbas, läs den här och lyssna på P1 i morgon: ledarkrönika AB Min första reaktion är att jag orkar inte. Men vi kvinnor har inte råd
med att inte orka. Alla dessa flickor och kvinnor som utnyttjas och den
här jävla sjuka skitpolisjäveln Göran Lindberg. Vad kan man göra?

Vilken dag, som en arbetsdag.

Kollade hjärtat på Thorax. När man tar Herceptin som jag gör, måste man kolla upp hjärtat då och då, så att det inte blivit påverkat för mycket. Jag märker inte så mycket av herceptinet, förutom att jag lätt blir andfådd. Så nog måste hjärtat påverkas. Blev lite sur, när jag ligger där med naken överkropp på thoraxkliniken så stövlar en manlig läkare in i rummet utan att knacka. Det visade sig att det skulle vara en annan manlig läkare som skulle kolla mina värden, och medan de stod där och dividerade om det, lät de dörren vara halvöppen. Jag låg ganska synlig därinne. Sånt där kan reta upp mig.
Jag: Kan ni stänga dörren. Det är inte så trevligt. Jag ligger här naken.

Så märkligt. De var ändå ganska unga, lite trist om de blivit lite så där blase redan. Jag är visserligen en patient, men jag är INTE sugen på att visa upp mig för alla som går förbi. Jag som kämpar att få tillbaka känslan för min kropp. Liksom göra det privata privat igen. Jag tänker att jag är ändå ganska tuff av mig, vågar säga ifrån. Men alla är ju inte så.

Sedan var det dags för sista strålningen den här veckan. Sköterskorna på Strålbehandlingen är så fina. Idag träffade jag ännu en sköterska som gjort samma behandling som jag, fast för ett år sedan. Hur ovärderlig är inte den informationen för oss som kämpar på med strålning och cellgifter. Hon såg så himla fräsch ut. Hade en kortare frisyr. Tänk vad snabbt det går, egentligen. Bara om några månader kanske inte folk kommer att ”se” på mig att jag är under cancerbehandling. Efter strålningen gick jag till sjukgymnastiken och tränade. En heldag helt enkelt. Nu är det bara två strålningstillfällen kvar, måndag och tisdag. Sedan är det över. Så skönt.

Nu har ju min Knip-bok kommit ut. Finfin kritik i tidningen Måbra, 4 M. Det tackar vi för.

Huden  börjar känna av strålningen. Det kliar. Känns nästan som att jag fått ni vet såna där blåsor man kan få om man solat lite för mycket. Nu är det bara fyra gånger kvar. Ska alldeles snart åka dit. är så trött idag. Försökte yoga, det blev bara solhälsningar och sen stretchade och andades jag. Är trött och mår lite illa. Tror jag oroar mig. Snart ska jag börja äta antihormoner som ska ta bort mitt östrogen. I fem år ska jag äta dem. Det visade sig att jag redan var i klimakteriet så jag slipper äta tamoxifen. Vilket var bra, eftersom blodpropp är en av den medicinens härliga biverkningar. Jag hatar alla de här biverkningarna som alla mediciner på något sätt alltid har. Nu ska jag äta en medicin som är aromatashämmare, där biverkningarna kan vara artros. Så nu har man röntgat mitt skelett och gjort en bentäthetsundersökning för att se hur det ser ut nu. Sen om några år när jag ätit det här medlet ska man göra ytterligare en sån undersökning för att se om det skett någon förändring.

Min onkolog gillar att rita upp grejer. Här har hon lagt till lite anteckningar så att jag tydligt kan se att jag har fina värden. Nu dimper väl ett recept ner snart.
Hur har ni gjort? Äter ni antihormoner? Hur mår ni av dom? Är det någon som struntat i att äta dem?
Jag vet inte vad jag vill.
Jag berättade att jag hört av mig till en massa personer som är typ experter på bioidentiska hormoner. Men ingen kan hjälpa mig. Eller råda mig. Varför känns det ofta så att när det är allvar, så duckar den alternativa vården? De som när jag var frisk kunde lova att jag inte skulle bli sjuk. Men nu när jag söker hjälp som sjuk, eller som cancerdrabbad, nej, då är det stopp. Vill ju bara ha lite råd, lite tänk.
Jag är ju ingen person som gillar mediciner och jag får nästan klaustrofobi att jag ska vara fast med en medicin i fem år. Jag vet ju att det kan hjälpa mig. Jag vet ju att det är mina kvinnliga hormoner, östrogenet som orsakat den här situationen. Men jag vill inte bli benskör och få torra slemhinnor. Ni fattar vad det innebär? Torra ögon, torrhet överallt och det inklusive i underlivet. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Min lust. Min kraft.
Varför ska det vara så svårt att veta vad man ska göra?
Skulle vilja våga säga nej till antihormoner, men vågar inte.
Hatar den här situationen.

Just nu är det bra pris på mina yogadvder. Cdon har en kampanj, så passa på att köp nu:yogaliv

Är det en gåva som jag, som vi som drabbats av cancer fått? Nåt vi inte ser nu när vi är mitt uppe i att bekämpa gåvan, men att det sen kommer att utkristallisera sig. Visa sig.
Jag tänker att självklart lär man sig nåt. Och att man säger saker som: ”Det som inte dödar en, stärker en”. Men det är en så kostsam gåva, som jag nog tycker att jag fått betala dyrt för. Gåvor ska man väl inte behöva betala för? En gåva är väl gratis.
Jag har haft så många sorger i mitt liv, sånt jag pratat sönder och samman i terapier. Försökt reparera sånt som skavt i mitt liv, gjort mig illa. Bygga upp nåt som var ledset och litet och som kände sig värdelös. Så många timmar, ja, år av vändande utochin i min egna ryggsäck. Den som känts så tung i större delen av mitt liv. Den jag flytt ifrån ibland, som när jag festade som en toka i mina unga 20. Men man kan inte fly, det blir bara värre. Man kan bara stanna upp och försöka stå ut, rida ut den där stormen, den där sorgen. För det vänder. Livet är som en bergochdalbana. Ibland är det väldigt mycket upp, upp och det hisnar i magen av förväntan. Sen svisch ner i katastrof-fart. Och sen de där grå dagarna när inte så mycket händer. För mig har det varit mycket att lära mig att vara i det grå, att vara i vardagen och att det också där finns guldkantade stunder som man kan vila i. Eller bara att det är helt okej att vistas i det där grå.
Och så nu, beskedet dagen innan midsommar. När allt kändes som att det var någorlunda på topp. När jag levde ett liv som jag trivdes i, ville vara i, då kom sjukdomen som en chock. Men vem vet kanske kommer jag att tänka att det var en gåva. För kanske är det så att man måste göra om jävliga saker till något bra, för annars känns det så meningslöst. För cancer är meningslöst. Totalt jävla meningslöst. Och det finns också en sorg över de som gått förlorade i den här meningslösa skitsjukdomen. Personer som förlorat gåvan och jag som får vara kvar. Orättvisan i det. Fast jag vet ju inte hur länge jag får vara kvar. Men vem vet hur lång tid vi har på denna jord? Är det kanske det som är gåvan? Ovissheten och att lära sig att göra om den till nåt bra? Ni vet ju hur jag säger att jag längtar efter värme och sol. Men om sanningen ska fram är jag rädd. Det är en ny känsla. Jag som döptes till Yrväderskajsa av min farfar just för att jag var så orädd. Den här sjukdomen och kanske framförallt utsattheten jag är i gör mig rädd. Jag är rädd för att resa. Rädd för att nåt ska hända. Jag tror jag är räddare om mitt liv. Kanske är det det som är gåvan? Kanske är det en gåva att inte ta något för givet? Att inte köra på i 180?
Jag vet inte.

En kompis skickade den här länken med Stacey Kramer. Hon har varit här där jag är nu. Ett fint tal. Nåt som stannade kvar i mig, var orden. Det är inte en gåva man önskar någon annan. Precis så är det. Det här som jag är med om, aldrig att jag skulle önska nån att vara i det här. 

Tack för alla råd om håret. Jag tror nog att jag kommer att ansa det om ett tag, så att det blir lika långt. Nu är det ju så där spretigt, ja ni vet ju hur håret växer på en bebis. Jag vet ju INTE det, eftersom min lilla Mira hade en riktig kalufs när hon föddes. Till och med barnmorskorna var imponerade över min lilla trollunge. Och jag var så stolt, men det är ju alla mammor. Men jag tror nog att jag var extra stolt, haha. Man vill ju gärna tro det. Min lilla efterlängtade bebisflicka. Cellgifterna försatte mig i klimakteriet. Jag är inte längre en fertil kvinna. Jag är snart 50 år, så det är ju kanske inte så konstigt. Men för mig är det en konstig känsla. Jag tänkte på det igår. Den tiden är över. Nästa bebis som jag får trycka näsan emot och snusa på. Bebislukten, den mjuka huden, de små fossingarna, de levande ögonen. Jag kan börja grina när jag tänker på hur härlig och stor känslan att hålla sin lilla bebis är. Nästa bebis, ja, då är jag förmodligen mormor.  

Tjugondaknut, då ska julen ut. Gårdagen var alltså en perfekt dag att städa ut gammalt skräp. Rensa i röran. I mitt liv är gamla behåar skräp. Jag kommer aldrig kunna använda dem igen. Dels för att man helst inte ska ha en bygel av stål men framförallt för att storleken är fel. Och efter bröstrekonstruktionen som jag hoppas på att få göra inom ett år, ja, då kommer jag att få en helt annan behåstorlek.  En mycket mindre.
Jag har lagt ner så mycket pengar på bra och fina behåar och alla mina bikinisar. Känns lite sorgligt och lite konstigt. Mitt NU gör sig påmint. Jag vet inte, men jag blev lite ledsen. Vad är väl en behå?
Ingenting, jag vet. Jag lever. Och för varje dag blir jag starkare och starkare. Inte bara kroppsligt så klart. Men också mentalt. Jag närmar mig min nya kropp med en krigarinställning. Jag har ett stort ärr på min högra sida, ett ärr där mitt bröst en gång satt. Det bröst som gav mig oro redan som 20 åring. Elisabet, min onkolog hade hittat en gammal journal från när jag som 20 åring tog mig till KS för att göra en punktering i mitt högra bröst. Jag hade känt en liten knöl och de tog emot ögonaböj. Det var inget i knölen. Men tänk om jag förberedde mig? Tänk om jag redan då ”förstod” eller ”visste” att just det bröstet skulle göra mig så här sorgsen en dag?
Mitt högra bröst ställde också till det när jag precis fått Mira. Man kan få feber av amningen. Jag fick det. Mitt högra bröst svullnade upp och det visade sig att jag fått bröstböld. Mira var bara ett par veckor och jag fick operera bort den infektionen.
Det är nåt med min högra sida. Den bråkar med mig. Gör illa mig. Får mig att stanna upp.
Jag måste vara tålmodig nu. Stå ut. Låta det ta en dag i taget.
Inget går att skynda fram. Snart bleks ärret. Snart bleks allt jag varit med om det här halvåret. Suddas ut. Snart kan jag prata om det som hänt, utan att falla ner i rädslan för att det ska slå till igen. Snart, snart.
Jag hamnade i nån sorts nostalgi. Gick in i min blogg och läste Mitt första blogginlägg någonsin. Ja, det skrevs 4:e januari 2009. Fyra år sedan. Tänk vad livet kan förändras, ändras. Och aldrig nånsin bli sig likt igen.