Är på landet med Cia. Vi har gått promenader, tagit fotbad

 och gjort spellistor på Spotify. Danslista, loungelista och så listan Mysig musik. Nånstans där hände nåt och den här listan växte fram. Varsegoda.
Här är listan vi döpte till:
ABSOLUTE CANCER
http://open.spotify.com/user/1118378327/playlist/4xb0mFVhEjT3huGDR3beKN

ABSOLUTE CANCER 2
http://open.spotify.com/user/1118378327/playlist/0inmmB40v7EKvP3kbbNmAm

ABSOLUTE CANCER bonus track
http://open.spotify.com/user/1118378327/playlist/6SAWnt7U8ghJzSvEBUtyy4

Min toka vaknade kl 3, hade så svårt att somna om. Många tankar i huvudet. Igår var en så händelserik dag. Varför är det så? Jag menar vi säger ju att en olycka kommer sällan ensam, men det verkar också gälla roliga saker. Plötsligt känns det som att folk ”räknar” med mig jobbmässigt och ni anar inte vad det glädjer mig. Jag har en sjukpeng på 5000 kr i månaden. Ni förstår säkert att det inte går ihop. Just nu har jag ju inte riktigt möjlighet att jobba, strålningen tar så mycket tid och sen efter den är det Vidarklioniken i tre veckor. Men när jag varit där på Vidarkliniken och både vilat och stärkt upp mig. Ja, då vill jag jobba igen. Längtar. Vill skriva, hitta på grejer. Spåna ideer med andra. Leda yogaklasser.
Varje dag kommer jag på nya grejer. Jag är som en häst som står och stampar i boxen och vill ut och springa.
Igår hade jag lunchmöte med Malin på Grand Tours. De vill att jag ska ha seniorresor med dem igen. Å, vad jag längtar efter det. De resorna var så himlans kul. Så bra arrangerade, så urgulliga deltagare. Så härliga på alla sätt och vis. Så nu ska vi titta på lite datum.
Sedan hörde pensionatet ute på Björkö av sig och vi ska också titta på hur vi skulle kunna samarbeta.
Sedan har ett par tidningar och tv hört av sig, de vill att jag ska prata om nya boken. Det tackar man för. Vill vara fin när jag är med i tv. Känns lite så där att ha mitt fågelungehår. Skulle vilja att någon stajlade upp mig. Jag vet jag är ytlig. Men så känner jag just nu.

Jag skulle så gärna hålla i rehabilitering för bröscancerdrabbade. Det behövs. Jag skulle vilja starta upp en doula-verksamhet för kvinnor som får bröstcancer runt om i Sverige. Så att vi som drabbas kan få med sig en annan stark kvinna/man som för vår talan och hjälper oss att ställa de rätta frågorna när vi ska träffa läkare och experter. Jag har varit så ”bortskämd” med min egna armada av vänner runtomkring mig, som hjälpt mig och följt med mig när avgörande och viktiga beslut och besked givits och tagits. Alla har inte den turen. Jag tänker på de kvinnor med språksvårigheter. Dessutom hamnar man i sorg, rädsla, apati när man får ett besked om att man har cancer, hur sjuttsingen ska man veta vad man ska fråga efter då? Hörde om en kvinna i Skåneregionen som fick sitt bröstcancerbesked innan jul, men hon har ännu inte fått träffa läkare. Tre veckor är hon tvungen att vänta. Det är tortyr. Hur kan ett landsting utsätta en människa för det?
Vi vet ju att bli sjuk är en klassfråga, att den som sätter emot, vågar ifrågasätta och kräver sin rätt är också den som får den bästa vården. Det är inte okej. För mig har det varit den svåraste resan i det här. Att veta vad jag kan kräva, vad jag kan få hjälp med och att det faktiskt är okej att begära ett extra möte om man inte förstått vad läkaren eller experten menat. Och då är jag ändå priviligerad. Jag är stark och jag har inflytelserika kompisar. Dessutom är jag van att göra research, vilket också gör det lättare att ”ha på fötterna”. Jag vet att det spelar roll och det gör det hela så ledsamt. För jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att det ska vara rättvist.

Jag är så rädd för vart vårt samhälle är på väg. Bra sjukvård, rättvis sjukvård måste vara en rättighet för alla. Och det måste vara något som vi alla anser som en rättighet. För det får inte bli som i Usa, där fattiga får sämre vård om ens någon vård.
Jag vet att man inte tänker på det när man är frisk. Men det är en viktig fråga. Sjukhusen får aldrig privatiseras. Aldrig! Gå aldrig på den propagandan.

Idag vaknade jag med en sån där känsla att allt är möjligt. Jag vaknade med känslan att jag älskar att leva. Att jag är oövervinnlig. Att allt jag vill kan jag få/göra. Kanske var det utskällningen igår. Ni vet att inte tiga när man tycker att någon gör fel. Att säga ifrån. Vår innergård är en rökruta för husets unga rökande invånare. Det känns ju så där, eftersom de inte verkar ha lärt sig att ta bort alla fimpar. Jag låter det passera att de står typ vid vårt fönster sena kvällar och babblar högt med sina ciggar. Har inte sagt nåt, förrän igår, men jag blev så himla arg. Den lilla tjejgruppen som bor ett par trappor upp i huset på gården. Ja, en av tjejerna sätter sig, klockan nio på kvällen och pissar på gården. För att hon inte orkar gå upp till lägenheten och kissa. Jag blev så arg, hävde mig ut ur fönstret och hötte med näven som värsta grannkärringen. Jag har ganska hög tolerans när det kommer till oljud och vardagsslarv, ni vet som tvättstugedraman. Men, att sätta sig och kissa på gården. Visst kan man kissa i en park, eller skog men på asfalten vid mattpiskeriet. Använda en gemensam liten gård som en pissoar. Är inte det äckligt?
Ta inte skit är nog min paroll för 2013. Huka er. Ingen går säker, hehe.
Vaknade tidigt med en massa energi. Gjorde andra serien i ashtangayogan. Min rehabilitering går fortare än jag trodde. Började med andra serien redan på nyårsafton och har gjort den sedan dess. Sex veckor efter operation gör jag den. Det är inte min snyggaste practice, men herregud jag är så stolt. Det fyller mig. Ger mig kraft och just den här känslan av att vara oövervinnlig. Jag står på händerna, gör pincha och bryggor. Men inte som förr, verkligen inte som förr.
Men kroppen minns tänker jag.
Kroppen vill läkas.
Kroppen vill bli stark igen.
Kroppen vill.
För att jag vill.
Och för att min vilja är så stark. Det är ju liksom de som tar mig igenom det här. Framåt.

Snart, är jag tillbaks. Så här såg det ut i somras. Snart är jag där IGEN!

Allt går tydligen väldigt fort i mitt liv. Jag river av. Nån sa redan för många år sedan, när jag var mycket yngre, att jag var som ett rivjärn. Jag är inte enkel. Jag är alldeles för mycket i många lägen. Jag måste säga om jag tycker att jag är orättvist behandlad, om jag tycker att nåt är fel. Det är inte bekvämt. Det är ju inte alltid jag har rätt, eftersom allt, alltid går att se från åtminstone två håll. Men jag kan inte bara stillastittande sitta där och bara ta emot. Vi rev av ett praktgräl på nyår, som fortsatte första dagen på det nya året, men vi blev sams. Och det får på nåt sätt sammanfatta alltihopa.
Alla känslor får förekomma, arga, ledsna, stora, små, men man måste hitta tillbaka.
Hela den här ”cancergrejen” tar på alla. Det är tufft. Även om jag är typ frisk nu, så är det så mycket med sorgen som hunnit ikapp. Det är inte enkelt att vara jag nu och det är defintivt inte enkelt att vara nära mig. Och sedan är det ju något med förväntningarna vid nyår. Ja, vid alla högtider egentligen. Särskilt för oss ”barn” som inte alltid haft de sundaste högtiderna i våran uppväxt.
Dessutom har jag på raketfart, ett halvår satts i klimakteriet. Det som vanligtvis brukar spänna över typ tio år, det rev jag av på ett halvår. Det är biverkningar och konsekvenserna av cellgifterna.
Många säger att de vill slippa sin mens. Men få säger uttalat att; Ja, jag vill komma in i klimakteriet. Men där är jag nu med allt vad det innebär. Plötsligt vallningar. Det känns som min temperatur höjs med många grader, humöret som skiftar… glad-ledsen-glad-ledsen-glad-ledsen. Klimakteriets bergochdalbana.
Där är jag nu.
För några dagar sedan ringde min onkolog. Blodproverna hade visat att jag var i klimakteriet, vilket betyder att jag slipper äta Tamoxifen. Vilket gör mig lite lugnare, eftersom den antihormonen har en del trista biverkningar, som typ blodpropp. Så nu ska min bentäthet mätas nästa vecka, för att se om jag är i riskzonen för benskörhet. Vilket den andra antihormonen har som biverkning.
Inte särskilt kul. Som att välja mellan pest eller kolera.
Det är ju mina hormoner som på ett sätt gett mig cancern.
Mitt svischande uppochned, mitt överskott av östrogen.
Nu ska man alltså ”ta död” på all möjlig uppkomst av östrogen i min kropp. Det känns inte bra. Jag har hört av mig till några gurus som är inne på det här med hormoner och bioidentiska hormoner, så himlans trist bara att ingen kan hjälpa mig.
För jag tänker att det borde ju finnas ett alternativ?
Jag tycker det är obehagligt att jag ska äta antihormoner i fem år.
Men nu är det ju ”all-in” när det gäller behandlingar för att bli av med den här skiten. Så nu får jag ta att jag är en klimakterikärring.
Jag har ju på ett sätt redan startat och det var ju långt innan cancern. Ja, ni vet min längtan efter pensionärslivet. Men jag vill helst vara så där Florida-chic-pensio.

2007, skrev jag en artikel till Amelia, eller var det Tara om klimakteriet, nu är jag själv där

Värmevallningar

Menopausen

Äggstockarna åldras

Den visa kvinnan

Hur vet man att det är klimakteriet?

• Blodsvallningar
  – man vaknar upp jätte varm på natten
• Svettningar
• Yrsel
• Hjärtklappning
• Torr
  slemhinna, ibland klåda och flytningar i underlivet. En del kvinnor kan
  känna av olika former av smärta i underlivet.
• Depression
• Sömnstörningar
• Koncentrationssvårigheter
• Man
  kan känna sig irriterad

• ryggont
• torrt,
  glesnande hår och torr hud
• mycket
  kraftiga menstruationsblödningar
• mycket
  obetydliga menstruationsblödningar
• blodvallningar,
  som mestadels berör ansikte och hals
• inkontinens
• benskörhet
• ökad
  hårväxt i ansiktet, på magen eller bröstet
• oelastisk
  slida
• omkring
  20-25 procent av kvinnorna i klimakteriet upplever smärta vid samlag. Det
  beror för det mesta på att slidans rygg har blivit tunnare och på brist av
  slidsekret, båda delarna orsakas av östrogenbrist. Källa: Illustrerad
  uppslagsbok om naturliga läkemedel av C. Norman Shealy

Naturlig hjälp: Vitaminer och mineraler

Rökning påskyndar klimakteriet

Höj bmi för kvinnor i klimakteriet

Träna, träna

• Klimakterieboken, Lilian Edvall, 1993.
• Kulla-Gulla i övergångsåldern, Cecilia Hagen, 1994.
• Är det varmt här – eller är det bara jag?, Gayle Sand, 1994.
• Tänk om det är klimakteriet, Kerstin Thorvall, 2000.
• Kvinna, Britt-Marie Landgren och Outi Hovatta, 2002.

Finaste du som läser. Tack för att du läser min blogg. Tack för dina inlägg. Sen jag blev sjuk har min blogg besökt av över 340 000 personer. Så många som läst mina ord. Följt det jag skriver. Tack för det.

Tack för 2012. Året då så mycket hände och som jag inte bara vill avfärda som ett
skitår, även om så mycket i mig vill slänga ur sig det ordet. 2012 blev
också ett yogaår för mig. Yogan som jag höll fast i genom cellgifter, operation, strålning, oro, rädsla, men också hoppet och tron på att klara av
cancern.

 2012, jag tackar för mig och jag ser med tillförsikt och en
stor dos hopp fram emot 2013. 

Det snälla året, året då inga stora beslut
tas, inga omvälvande katastrofer vare sig för mig eller någon annan.  

Ett lugnare år för oss som behöver lugn och ro för att tillfriskna och ett lite vildare, men fortfarande snällt år för de som behöver lite mer utmaningar i sina liv. 

Tack tack för alla utmaningar, apuh. Jag behöver inga fler.

Förutom en yogamöjlighet på Björkö i Stockholms yttersta skärgård. Håll
utkik här, håll utkik på min hemsida. Varje dag blir jag starkare. Tack
för all uppmuntran och alla hejarop. 

Gott nytt år till er alla, hoppas
det blir snällt och omfamnande för er alla. Tack för att ni finns. Tack
för att ni hejar på.

Om shanti till er alla, vi ses på en yogamatta nånstans inom en snar framtid

”Your ability to communicate with others will be a valuable asset.” Det var innehållet i min fortune cookie. Jag ska ta till mig det rådet.

Vaknade sent här på landet. Klockan är långt över åtta. Men det är så tyst och mörkt och lagom svalt. Hela huset sover. Till och med Pino ligger och drar sig. Vi ska avsluta året här och påbörja det nya. Jag skulle kunna tänka mig att faktiskt sova klockan 12 på natten, mest för att på nåt sätt verkligen instifta lugn och ro i mitt liv.

Ett nyår firade jag med min kompis Tintin. Vi skrev ner på lappar vad vi ville sluta med, bli av med och brände lapparna i min kakelugn. Som en ceremoni, verkligen kände hur vi menade vad vi önskade. På riktigt. Och sen när vi var på gatan och på väg till festen kastade vi våra lappar med önskningar upp i luften. Ungefär nåt sånt vill jag göra i år. Jag vill bränna det gamla och ”lufta” det nya. Ge det vingar, se till att det sker.

Jag ber att få återkomma med mitt nyårsbrev eller vad man skulle kunna kalla det. Jag hoppas ni får en skön och lat söndag. Nu ska jag yoga.

Börja nya året med ett knip!
Kniiip in det nya året.
Och gör sen din bäckenbottenträning till en vana.
17 januari kommer min bok ”Knip för bättre hälsa” ut på BonnierSemic. Men du kan förhandsboka den redan nu. Omslagsbilden togs en vecka innan jag fick besked om att jag hade cancer. Känns märkligt att se mig själv med så mycket hår. Från en dag till en annan kan livet förändras. Jag är så glad att förlaget hela tiden fanns vid min sida. Mitt i cellgiftsrus, behandlingar och dödsångest gjorde jag och Anneli Hildonen klart den här viktiga boken. För det är så viktigt att vi kvinnor lär oss att knipa rätt. ”Fittis och svettis-jympa” som nån lite skojsigt döpte bäckenbottenträningen till.
Jag hoppas att den blir en storsäljare. Att landstinget och flera MVC köper in den som kurslitteratur, så att nyblivna mammor kan börja använda sig av den. Men knip är inget som bara nyblivna mammor behöver öva på, nej, det är viktigt för alla kvinnor. Det finns en oerhörd kraft i att lära sig knipa rätt. Du förebygger inkontinens, livmoderframfall och hemorojder. Du får plattare mage och mindre ryggont. Du får en stoltare kroppshållning och ett härligare sexliv. Ni ser många fina anledningar till att ta knipet på allvar. Men det är svårt att hitta knipet, därför har jag i den här boken bjudit in en massa experter på just knip. Så att ni får många infallsvinklar.
Barnmorskan & yogaläraren Tina, yogaläraren, det vill säga jag själv, pilatesläraren Carin, personliga tränaren RoseMarie, dansaren Maria och sjukgymnasten Agneta. Det tipsar om sina bästa knipknep.

Förhandsboka boken Knip här

Här har Aftonbladet uppmärksammat det viktiga med att knipa: intervju i Aftonbladet Wendela

Vaknar sent på jullovet. Halv nio. Ska yoga men först tänkte jag skriva en hälsning här. Idag ska vi åka hem från landet. Imorgon har jag dubbla strålningar, tidig morgon och eftermiddag, så vi måste hem. Hade gärna stannat här lite längre. Det är här jag vill bli mitt gamla jag igen. Läka.
Jag vet att det kommer att ta tid.
Och jag vet att jag inte har tålamod.
Inte tillräckligt tålamod.
Har yogat lite, men också tagit ledigt från det mesta. Igår stod jag på händerna. Det kändes stort. Bryggorna är fortfarande stela och jag kan inte sträcka ut högerarmen. Igår blev jag ledsen när jag yogade. Just för det. Just för att jag är begränsad i min kropp.
Om sanningen ska fram gråter jag en liten skvätt varje dag.
En sorts sorg över hur det blev. Att det är här jag är nu. I det här.
Det är en ny känsla för mig. Min kropp har alltid varit böjlig och mjuk och samtidigt stark. Jag har för det mesta gillat min kropp, just för att den kunnat göra så mycket. Eller snarare jag har haft en sund relation till min kropp. Visst har jag tänkt att det hade ju varit roligare om mina ben var längre, eller att jag lättare fick synliga muskler. Men överlag har jag nog varit nöjd. Gillat mig själv. Känt mig härlig. Och det är ju kanske lite tabu att säga. Men så är det.
Nu känns det om om jag måste återerövra kärleken till min kropp.
Jag känner mig som ett lapptäcke med alla ärr.
Jag tycker att lapptäcken är vackra, men jag ser inget vackert i det lapptäcke som är jag.
Jag vet att några kanske tycker att jag är ytlig.
Att jag borde vara glad för att jag lever.
Det är jag.
Jag är jätteglad.
Men jag är oerhört ledsen för att jag förlorat mitt bröst.
Och jag hade kanske inte förstått hur den känslan skulle te sig.
Jag har fått mitt liv tillbaka, men jag har också tappat nåt. Jag har tappat tillgången till min kropp. Tappat min kärlek till min kropp. Och med den försvann också min lust.
Så klart är en stor del att min kropp förändrats, att jag opererat bort ett bröst. Och att jag måste vänja mig vid det. Vänja mig vid skevheten. Men nåt som jag har svårt att vänja mig vid, är att min kropp inte längre är min. Idag klämmer vårdpersonal på mina bröst, på det bröst som inte längre finns. Det bröst som jag själv har svårt att röra vid. Som jag ännu inte lyckats bygga en relation till.  Vid varje strålning måste jag ta av mig tröjan och lägga mig på en kall brits. Först måste sköterskorna ställa in maskinen så att den strålar rätt. De flyttar på mig. Ritar på mig för att markera och sätter tejpbitar som helst ska vara kvar nästa dag. Alla är snälla. Det är inte det. Men det är utsatt och den där utsattheten gör något med mig. Den tar bort min kärlek till min kropp. Den tar bort det intima. Jag har inte något som är privat.
Kanske är det bara nu under strålningsperioden. Kanske blir allting bättre längre fram.
Kanske kommer jag att återerövra min kropp.
Känna lust.
Kanske kommer jag att känna mig härlig igen.
Snart är det här året över. Snart är strålningen över. Snart åker jag till Vidarkliniken. Snart är våren här. Snart är sommaren här. Snart kan jag lägga den här tiden bakom mig och våga blicka framåt, kunna planera. Känna att jag får leva lite som jag vill, utan att ha skelettröntgen, hjärtundersökning, strålningstider, blodprovstagning och allt det där som begränsar mig.
Snart.