sista strålningen

Idag tog jag min sista strålning. Det är helt fantastiskt.
HELT FANTASTISKT.
Jag känner mig nästan fri.
Kändes som om jag flög till Strålbehandlingen på Karolinska sjukhuset. Fem veckors strålning är nu avklarad. Samtidigt lite sorgligt. När man går varje dag till ett ställe så skapar man ju både en vana och en relation. Dels ”bondar” man med andra i samma sits som en själv. Kvinnor som också sitter där i väntrummet och väntar på att bli strålade. Vi har avhandlat allt från hur fort håret växer ut efter cellgifterna. Till hur man fick reda på om sin cancer. Vi har skrattat och en och annan tår har fällts. Vi har utbytt erfarenheter och gett varandra tips.
Sköterskorna på avdelning 2 har varit som änglar. Så omtänksamma och så empatiska. Hur viktigt är inte det när man kommer med sina bortopererade bröst och lägger sig naken på britsen. Just då är så viktigt att man möts av snälla människor, som lyssnar på en, känner av hur man mår, uppmuntrar, uppskattar och ger komplimanger. Men också delar med sig av sina erfarenheter.
Hur värdefullt är inte det?
Så bra tips jag fått under de här veckorna.
Men jag har också fått höra historier i väntrummet av de andra som också går där. Som förra veckan av mamman med de många barnen som blev lämnad av sin man mitt under behandlingen. Hon som är så positiv, så gullig mot alla. När jag fick höra det ville jag bara grina.
Som om själva cancerbehandlingen inte var tillräcklig? Hur jävla mycket ska inte en människa behöva bära. Sedan jag fick cancer har jag verkligen ifrågasatt det här med rättvisa.
Det finns ingen rättvisa.
Cancer är inte nåt man får för att man haft deodorant, som någon knasig människa förklarade det. Eh… cancer är en jävla skitsjukdom som är fullständig orättvis, kan drabba vem fan som helst, när som helst.
Men det finns omtanke och det finns empati.
Jag är så evinnerligt tacksam för alla dessa gulliga människor som jobbar inom vården. Dessa änglar. I taket på strålbehandlingen lyser stjärnorna, men det är på golvet på sjukhuset som änglarna finns.

Jag blev så glad att mina favoritsköterskor jobbade idag. De har varit så gulliga mot mig. Så tacksam att strålningshelvetet ändå fick nån sorts guldkant i form av dem. Alla sköterskorna var fina, men de här två var lite speciella. Jag tror de vet det. De fick min bok.
Nu har jag bara herceptinet kvar och antihormonerna. De svåraste och jobbigaste behandlingarna är över. Det är snart vår. Solen skiner. Plötsligt känns allt lite lättare.
Och som grädde på moset fick jag den här fina buketten av Mimi när vi fikade på mellqvist. Och när vi skulle gå, kom ägaren och kramade om oss. Bara så där. En sån dag.

0
0