ja, precis så. Så var det. Jag fick punka mitt i livet, en ganska svårlagad puntering faktiskt och vad lärde jag mig av det? För som ordspråket säger det som inte dödar oss, härdar oss.
Nog har jag härdats allt.
Men jag har också blivit känsligare.
Mer omtänksam mot mig själv och mina behov.
Min nya paroll; Ta inte skit.
Smaka på det!
Jag önskar att fler kvinnor skulle anamma den. Våga säga nej. Våga välja bort. Våga välj dig själv. Efter Vidarkliniken kom en annan vetskap upp, en alldeles ny känsla. Då när jag umgicks så mycket med själv. Hur mycket jag gillar mitt egna sällskap. Att jag är väldigt härlig att vara med och att jag numera ska ge plats för mer tid med mig själv. Jag till och med längtar efter att vara ensam med mig själv. Hinna tänka tankarna klart. En inre dialog. Det är ju faktiskt bara jag själv som kan svara på frågor som, vad vill jag, hur mår jag, hur vill jag leva, hur känner jag, hur känns det. Bara jag.
Och så läskigt. Behöver inga böcker att slå upp i. Eller googla på internet, eller fråga någon annan. Jag har ju svaren om jag bara vågar lyssna på dem. Jag kanske inte får svaret jag förväntade mig. Men jag måste våga fråga och det tror jag nog bara man kan göra om man vågar vara mer med sig själv. Förstår ni vad jag menar?
En kompis frågade mig om det inte var jobbigt att vara tyst och med sig själv, att hon kunde känna oro för att det skulle komma jobbiga tankar. Kanske menade hon att man öppnar upp för det obehagliga. Jag tänker att man går ju ändå runt och bär på de där tankarna ändå, som en tung soppåse i huvudet. Tänker att om man vågar titta på det svartaste man har inom sig, de där mörka skrymslena, sorgen, ledsenheten, det där man inte är stolt över. Ja, ni vet. Men om man vågar titta på det, ta fram det i ljuset så tror jag det spricker som såpbubblor i solsken. För mig var det inte en obehaglig upplevlse att vara tyst och med mig själv. Snarare en behaglig.
Det var otroligt skönt att inte vara tillgänglig. Att inte ”bonda” med någon, inte hela tiden hitta på något att göra. Utan att ganska ofta ligga i sängen där på Vidarkliniken och titta ut genom fönstret. Så vilsamt.
Som att duscha sitt inre, spola rent från stora intryck, eller framstressade intryck och bara vara i vilan.
Och jag inbillar mig att det också blir härligare och ärligare att träffa mig nu.

Jag yogar nästan varje dag. Men inte på lördagar. Så är det för ashtangisar som vi gärna kallar oss. Så har det varit sedan jag hittade ashtangayogan år 2000. Upp i ottan och yoga varje morgon innan frukost och tänk jag älskar det.
Jag kan inte tänka mig ett annorlunda liv. Eller ett liv utan yogan.
För mig är ashtangayoga magiskt. Och det är den yogaformen som hjälpt mig genom det här, gjort att jag klarat av den här skiten på ett så ”lättsamt” och någonstans lustfyllt sätt.
Under de här månaderna, sen jag fick mitt cancerbesked och av alla cancerbehandlingar så har ju min kropp förändrats.
Men jag yogade genom cellgifter. Jag yogade direkt efter operation och både under och efter strålningen. Lite mer begränsat i kroppen så klart. Jag har ett stort ärr på min bröstkorg som sticker ut en bit ut i min armhåla. En ganska tydlig begränsning. Som någon sorts spärr skulle man kunna säga.

Men det är verkligen ”Practice, practice and all is coming” som Guruji alltid sa eller svarade på våra frågor om; ”När kan jag göra den eller den ställningen”. Och nu kan jag tillägga: ”Practice, practice and all is coming – again”. För mig har det varit att liksom återvinna det som min kropp kunde innan operationen. Först var det backa tillbaka och bygga upp igen, för att kanske kunna hitta tillbaka.

Och i morse tog jag mig ner i kapotasana själv. Inte snyggt, inte som förr men jag gjorde det. Men det allra bästa jag gick upp och ner i brygga själv. Jag började grina så glad blev jag. Jag har liksom i huvudet tänkt; Ja, det tar väl ett halvår innan jag kan gå upp och ner i bryggor själv från stående. Liksom gett mig själv lite mer tidsfrist för att inte pusha eller hetsa mig själv. Men så gick det mycket snabbare än jag trott.

Jag är överlycklig. Jag älskar yoga.

Är på landet. Ensam. Eller inte helt ensam. Pino är ju med.  Han står mest i en fåtölj och håller koll. En liten vakthund. Själv sitter jag och skriver. Och försöker tänka ut min framtid. Vad jag ska göra. Vad jag vill göra. Känns skönt att våga tänka längre fram. Att liksom räkna in mig själv i livet. Att jag fick punka mitt i livet. Det tog tid att fixa den, men nu ska det väl ändå kunna rulla på.

Så, då har jag tagit min första tablett av det här: antihormoner. Alla dessa biverkningar.
De gör mig nästan galen. Är det någon som äter, ätit antihormoner? Hur har ni mått? Har ni tips?
Mejla mig! Lova det.

Ibland kommer det över mig att jag klarat av en sån jävla fight. Att den cancerform jag hade var en aggressiv form och jag kan lova er att jag var rädd många gånger. Jag hade ju läst så mycket på nätet om inflammatorisk cancer och hur svår den var att bli av med. Oddsen som inte var så himalns bra. Sånt kan jag tänka på ibland. Att det liksom var det tunga artilleriet som sattes in för att bekämpa cancern. Och att det varit så himla tufft. Hur mycket jag utstått, hur jobbigt det varit och vilken helvetisk kamp att komma tillbaka. Hitta tillbaka. Och jag är inte hemma ännu.

Min läkare Elisabeth sa att hon var imponerad av att jag behållit min vikt hela tiden. Hon tror inte på alternativa grejer. Och jag vet att hon inte tror på mistelsprutorna jag tar. Men vi pratar om det och hon respekterar mitt beslut. Men hon säger också att jag på många sätt klarat av det här väldigt bra och att det hänger ihop med att jag tränat och ätit bra.
Och jag tänker mycket på hur det hade varit om jag inte haft yogan. Att träning är nästan A och O för att ta sig igenom en sån här sak. Hur viktigt det är att ha en stark kropp och att man rör på sig. Det är så lätt hänt att man hamnar i en destruktiv snurr där man tycker synd om sig själv. Man kanske helst vill ligga i soffan hela dagarna och tröstäta. Med all rätt, för det är synd om den som får cancer. Men det håller ju inte riktigt i längden och faktum är att man mår bättre om man får röra på sig.

För mig har det här med maten också varit något jag kan kontrollera och som skapade ett lugn i mig. När allting snurrade, och andra bestämde vad som skulle göras så kunde jag ändå hålla koll på att jag åt bra och näringsrik mat och att jag tränade. Jag yogade så mycket som dagsformen tillät. Gick långa promenader i skogen och tankade in trädens kraft. Och nu när nästan behandlingarna är avslutade. Har väl ett halvår till med herceptin och fem år med antihormoner kvar. Men de stora behandlingarna är på nåt sätt överstökade. Så har jag fortsatt att äta bra och fortsatt att träna.
Och jag mår bra.
Och cancern är borta. Det var bara bindväv kvar där cancern tidigare var.
Tänk att det var 800 gram bröst som de tog bort. Vilka stora bröst jag haft. 800 gram är mycket. Protesen som jag nu har i min högra behå, är på 500 gram. Så det är en diff på 300 gram och det känns i kroppen. Det är en skevhet som inte känns så kul.
Men jag kan inte börja diskutera rekonstruktion förräns tidigast i maj. Så om jag har tur kanske jag kan opereras i oktober eller nåt. Förstå vad jag längtar.
Och jag längtar till att ha sånt här hår igen. De här bilderna togs i mitten av juni förra året, nio dagar innan jag fick mitt cancerbesked.

Den här veckan har jag yogat hos Charlotte på ashtangayoga på Odengatan. Det är så skönt att vara tillbaka på mattan i en studio igen. Jag har ju yogat hemma och när jag var på Vidarkliniken gick jag upp varje morgon klockan fem och yogade. Men det är en annan sak att yoga i en yogastudio. Så jag har ganska rejält med träningsvärk.

I helgen åker jag till landet. Längtar, har inte varit där på en månad. Ska bli så härligt att gå i skogen.

Den här filmen skickade Sofia till mig. Ja, ni vet ju hur jag skojat om mina cancerdanser, här är en annan tjej som också cancerdansar.

Oj, jag slängdes in i verkligheten.
Från värmen på Vidarkliniken till lite mer storstadskänsla…

Igår herceptinbehandling och blodprovstagning.
Idag läkarbesök inför att jag ska börja äta antihormoner. Provtagning för att kolla hur och var jag är i klimakteriet. Sen cellprovtagning på VasaMamma.

Och där på anslagstavlan läser jag om erbjudandet just nu. Känns ju lite märkligt att vara på bild på Mödravårdscentralen och inte se ut som på bilderna längre.
Jag känner mig ju lite mer sliten nu. Och jäklar vad jag längtar efter det där håret. Jag som hade sparat så länge och fått så långt hår.

Men, Ja, jag kniper, så klart. Och JA, jag är tacksam för att jag gör det, eftersom min kropp satts i klimakteriet i och med cellgifterna. Och det är så klart inte världens roligaste historia. Slemhinnorna är sköra. Min nya kropp. Jag måste börja vänja mig vid den. Och jag måste säga att de här veckorna på Vidarkliniken har varit på många sätt det bästa som hänt mig i den här cancerbehandligen. Jag har försiktigt hittat tillbaka till min kropp. Hittat en tillit till min kropp. Hur viktigt är inte det?

Innan cellprovstagningen träffade jag en läsare av den här bloggen. Det var kul att hon kom fram och hälsade i apotekskön på Radiumhemmet. Hon fick cancer i underlivet för ett par år sedan. Och hon kämpar för fullt med biverkningarna efter det.
Tänk om man kunde bygga upp nån verksamhet för kvinnor, där man kan rehabilitera kvinnor efter cancerbehandlingar som exempelvis de gynekologiska och bröstcancer. För det är laddat. Ledsamt. Och jobbigt. Och man känner sig ensam.

Och när vi ändå är inne på underliv kolla vilka fina filmer. Lika men unika Rfsus senaste kampanj.
Man blir glad.

Men NU är jag trött.
Jag är så trött på hela sjukhussvängen. Vill att det ska vara över, men jag har ju lite kvar.

Hemma.
Hella kom och hämtade mig på Vidarkliniken. Det kändes lite konstigt att lämna rehabiliteringen. Konstigt och härligt på samma gång.
Jag kommer att sakna ganska mycket. Som att måla bilderna i huvudet fyra dagar i veckan. Det VET jag att jag kommer att längta efter. Nu vill jag köpa färger, ett staffli och bara måla. Bli en målarkludd. Tänk att jag haft den längtan så i mig utan att släppa fram den. Jag gick ju humanistisk estetisk linje på gymnasiet, med bild som estetisk variant. Åkte på kombinerad språk och konstresa till Capri som 16-åring. Jag var deras yngsta elev. Men saker och ting kommer emellan. Det är nästan 20 år sedan jag höll i en pensel.

Tänk vad konstigt livet är ibland. Precis när jag och Ray träffades igen, året var 2008. Jag skulle åka till Båstad och vi visste inte om vi skulle ses om några veckor eller om det skulle ta månader. Ray gav mig en bok som han ville att jag skulle läsa, han ville prata om den sa han. Boken blev sen en bestseller men jag var inte särskilt imponerad av den. Det var en självbiografisk bok om Ray, som författaren också heter. Hans fru får bröstcancer och han fortsätter att vara otrogen. Det tog inte många veckor innan min Ray kom ner till mig i Båstad. Ni vet hur det är när man är nykär, man orkar inte, kan inte, klarar inte vara ifrån varandra. Vi hade pratat varenda kväll från kl 21 till två-tre på natten ända fram till han kom ner. Tänk då på att jag gick upp fem för att yoga själv och sen ha klasser i min lilal yogastudio som jag drev på den tiden. Men när man är nyförälskad är det som att man har all ork i världen. Jag tror jag mest gick omkring med ett fånigt leende på läpparna hela den sommaren.

Hur som, vi pratade om boken. Jag var irriterad och tyckte att den där Ray var en självupptagen skitstövel, för att sammanfatta lite kort. Min Ray hade också sina tankar om den där andre Ray, de var inte särskilt höga. Vi kan väl säga att vi dissade boken och vi tyckte båda att han den där författaren var en obearbetad person. Med obearbetad menar vi människor som inte satt sig ner i någon form av terapi och tittat på sin egen skit. Hans bekräftelsebehov. Jag tror nämligen att alla behöver det, alltså titta lite på sitt bagage, i synnerhet människor som jobbar med andra människor.

Så sommaren innan jag fick min diagnos läste min Ray, författaren och journalisten Karin Thunbergs förträffliga bok om sin bröstcancer ”Mellan köksfönstret och evigheten”. Jag kommer ihåg att jag fingrade lite på boken, men kände inte att det just då var ”min grej”. Tänk vad fel jag hade. Och tänk att min man, mitt stora stöd i den här skitsjukdomen hade läst så mycket, liksom researchat i förväg. Och att vi utan att veta om det då, pratat om hur man vill att nån ska förhålla sig till en om man skulle få en sjukdom som exempelvis bröstcancer.

Här på Vidarkliniken har jag precis nu äntligen läst ut Karin Thunbergs bok. Jag rekommenderar den varmt. Så tänker jag på tecknen, att vi kanske omedvetet vet saker. Att Ray inne i sig kanske visste. Första året som vi var tillsammans var jag också oerhört gråtig. Jag grät för att vi inte skulle ha all tid i världen på oss. Att vi inte var unga när vi träffades. Att jag gick och bar på en oro att Ray skulle bli sjuk. Så var det jag som drabbades. Jag kanske också visste, men att jag trodde att jag friskusen var den sista som skulle drabbas. Men livet är som det är. Men så tänker jag hur härligt det ändå har varit. Hur Ray funnits vid min sida hela tiden. Att jag är så lyckligt lottad. Att kärlek är så viktigt. Och att det liksom är i nöden som kärleken prövas och att jag nu känner att det har varit nöd så länge och jag längtar tillbaka till lusten.
Och att jag längtar hem nu. Jag längtar så mycket hem nu.

Kommer ni ihåg?
Hur ball kände man sig inte när man fick fylla i en bokrygg när man läst klart en bok. Kitty på äventyr, Lotta-böckerna alla de här härliga läsupplevelserna. Lånekortet på skolbiblioteket. Magiskt. Jag är så glad för alla lässtunder jag hade när jag var barn och växte upp. De fick igång min fantasi. Lärde mig att få bilder i huvudet. Vilda bilder. Nu måste jag sluta skriva, för nu ska de där huvudbilderna ner på pappret. Nu är det dags för bildterapi.

Tack Nina som skickade länken till viktig information Ökning av bröstcancer i Sverige med 20 % på fyra år. Det är heeelt galet. Och ännu mera galet att man på Nya Karolinska ska särskilja bröstcancerpatienter från övrig cancervård. Hur tänker man då?
Hur inihelskotta tänker man där? Galet helt enkelt.
Så när jag läste den artikeln, kom ännu en intressant dagsfärskartikel upp Kemikalier bakom flera sjukdomar.
Ni måste läsa båda.
Jag skrev ju att man hittat PCB i minkarna i Märsta och att det vore intressant att veta om den hormonella cancern ökat just där.

Vår värld, vår värld.

Hade tänkt att skriva om något helt annat, men det här kändes viktigast.

Nu ska jag gå till matsalen och äta kvällsmat, sen ska jag få fot och benmassage och en hjärtkompress mot hjärtat. Undra om jag kommer att somna klockan åtta ikväll igen. Livet som bebis är ganska behagligt. Jag har också dansat M idag och målat. Det blev en bild på hur det känns när Ray håller om mig. Jag tror jag längtar väldigt mycket efter honom nu.

Har haft en så härlig helg. Det har varit lugnt och jag har vilat mycket. Promenerat i de vackraste omgivningar som finns här. Jag längtar till att komma hit på sommaren, när det är alldeles grönt. Men nu får duga.

 Och så tog vi en sväng förbi Järna. Jag har ju inte varit utanför Vidarkliniken på två veckor. Vidarkliniken ligger i YtterJärna, en bit utanför Järna. Kändes nästan som om vi rymde. Men här hittade vi en härlig loppis. Och som jag älskar loppisar.