Hejdå Vidar

Hemma.
Hella kom och hämtade mig på Vidarkliniken. Det kändes lite konstigt att lämna rehabiliteringen. Konstigt och härligt på samma gång.
Jag kommer att sakna ganska mycket. Som att måla bilderna i huvudet fyra dagar i veckan. Det VET jag att jag kommer att längta efter. Nu vill jag köpa färger, ett staffli och bara måla. Bli en målarkludd. Tänk att jag haft den längtan så i mig utan att släppa fram den. Jag gick ju humanistisk estetisk linje på gymnasiet, med bild som estetisk variant. Åkte på kombinerad språk och konstresa till Capri som 16-åring. Jag var deras yngsta elev. Men saker och ting kommer emellan. Det är nästan 20 år sedan jag höll i en pensel.

 Här är färgerna man målar med på Vidarkliniken. De är som nån sorts akvarellfärger. Det här är grundfärgerna. Ur de här färgerna kan man blanda alla färger. Det är så kul och liksom ”hitta” en färg.

 Här hänger tygbitarna som man torkar penslarna med på tork.
Tänk vad märkligt att min bildterapeut är syster till en yogakompis. Cecilia Letmark. Hon var så gullig. Underfundigt kul. Vi hade samtal när jag skulle åka hem och gick igenom mina bilder. Hon sa att det hade varit spännande att vara med på min resa. Det tyckte jag var kul. Får se om jag visar de här. Först ska jag sätta upp dem på en vägg på landet och känna in. Tänker att de här bilderna har säkert en massa att säga mig. 
Det har varit jättefina veckor. Personalen har varit så gullig och omtänksam. Så mycket som jag lärt mig och tänker föra in i mitt liv. Men framförallt ska jag vara rädd om min energi.
 Jag hade med mer packning hem än dit. Det är loppisens fel och Nibble trädgårdsbutik.

 Hejdå rummet.

 Hagarna runt Vidarkliniken.
Nu Nu NU. Dags att börja leva eller nåt. Känns lättare att tro på livet, när man vaknar på morgonen och hör fågelkvitter och det ligger någon sorts förväntan i luften.
Vaknade tidigt i morse. En kompis till mig har köpt lägenhet i Östberga. Gick ut och googlade på hur husen ser ut. Och slogs av detta. 
 Östberga

 Guldhuset i Vasaparken

2
2