jag vill ha hår NU

Så, då har jag tagit min första tablett av det här: antihormoner. Alla dessa biverkningar.
De gör mig nästan galen. Är det någon som äter, ätit antihormoner? Hur har ni mått? Har ni tips?
Mejla mig! Lova det.

Idag har jag och Anneli pratat jobb hela dagen, som avslutades med sen lunch på Vurma. Mitt favvohäng. 

Ibland kommer det över mig att jag klarat av en sån jävla fight. Att den cancerform jag hade var en aggressiv form och jag kan lova er att jag var rädd många gånger. Jag hade ju läst så mycket på nätet om inflammatorisk cancer och hur svår den var att bli av med. Oddsen som inte var så himalns bra. Sånt kan jag tänka på ibland. Att det liksom var det tunga artilleriet som sattes in för att bekämpa cancern. Och att det varit så himla tufft. Hur mycket jag utstått, hur jobbigt det varit och vilken helvetisk kamp att komma tillbaka. Hitta tillbaka. Och jag är inte hemma ännu.

Min läkare Elisabeth sa att hon var imponerad av att jag behållit min vikt hela tiden. Hon tror inte på alternativa grejer. Och jag vet att hon inte tror på mistelsprutorna jag tar. Men vi pratar om det och hon respekterar mitt beslut. Men hon säger också att jag på många sätt klarat av det här väldigt bra och att det hänger ihop med att jag tränat och ätit bra.
Och jag tänker mycket på hur det hade varit om jag inte haft yogan. Att träning är nästan A och O för att ta sig igenom en sån här sak. Hur viktigt det är att ha en stark kropp och att man rör på sig. Det är så lätt hänt att man hamnar i en destruktiv snurr där man tycker synd om sig själv. Man kanske helst vill ligga i soffan hela dagarna och tröstäta. Med all rätt, för det är synd om den som får cancer. Men det håller ju inte riktigt i längden och faktum är att man mår bättre om man får röra på sig.

För mig har det här med maten också varit något jag kan kontrollera och som skapade ett lugn i mig. När allting snurrade, och andra bestämde vad som skulle göras så kunde jag ändå hålla koll på att jag åt bra och näringsrik mat och att jag tränade. Jag yogade så mycket som dagsformen tillät. Gick långa promenader i skogen och tankade in trädens kraft. Och nu när nästan behandlingarna är avslutade. Har väl ett halvår till med herceptin och fem år med antihormoner kvar. Men de stora behandlingarna är på nåt sätt överstökade. Så har jag fortsatt att äta bra och fortsatt att träna.
Och jag mår bra.
Och cancern är borta. Det var bara bindväv kvar där cancern tidigare var.
Tänk att det var 800 gram bröst som de tog bort. Vilka stora bröst jag haft. 800 gram är mycket. Protesen som jag nu har i min högra behå, är på 500 gram. Så det är en diff på 300 gram och det känns i kroppen. Det är en skevhet som inte känns så kul.
Men jag kan inte börja diskutera rekonstruktion förräns tidigast i maj. Så om jag har tur kanske jag kan opereras i oktober eller nåt. Förstå vad jag längtar.
Och jag längtar till att ha sånt här hår igen. De här bilderna togs i mitten av juni förra året, nio dagar innan jag fick mitt cancerbesked.

Jag har tröttnat på mitt fjösiga, korta, råttfärgade hår

Den här veckan har jag yogat hos Charlotte på ashtangayoga på Odengatan. Det är så skönt att vara tillbaka på mattan i en studio igen. Jag har ju yogat hemma och när jag var på Vidarkliniken gick jag upp varje morgon klockan fem och yogade. Men det är en annan sak att yoga i en yogastudio. Så jag har ganska rejält med träningsvärk.

Den lilla svarta pricken är en morgontrött Pino, som tycker det är alldels för tidigt att ta sig till en yogastudio klockan halv sju på mornarna.

I helgen åker jag till landet. Längtar, har inte varit där på en månad. Ska bli så härligt att gå i skogen.

Den här filmen skickade Sofia till mig. Ja, ni vet ju hur jag skojat om mina cancerdanser, här är en annan tjej som också cancerdansar.

1
1