Han är här nu. Sharath. Jag har yogat två dagar. Vi har också haft en konferens. Hörde inte så mycket, akustiken var inte den bästa. Men en mening som fastnade var: Chikitsa. Det vill säga första serien i ashtangayogan kallas för yoga chikitsa. Jag har alltid hört att det betyder yogaterapi. Igår sa Sharath att chikitsa betyder To cure diseases. Å, vad jag tog till mig det. Nu känner jag det så starkt. Jag la aldrig ner ashtangayogan, inte ens när det var som tuffast i mina cancerbehandlingar. Jag yogade i ur och skur. Yogan blev min livboj. Det jag höll fast i när det stormade utanför mig men också inuti mig. Och kanske nånstans i mitt bakhuvud visste jag, att jag yogade för att läka, för att bli frisk. Min alldeles egna medicin där vältränad var den enda biverkningen.

Jag har svårt för de stora sammanhangen. Känner mig inte bekväm, snarare som om jag har en för tajt och felvänd kroppsstrumpa, som liksom skär in här och där. Svårt att förklara.
Men jag har hållit mig på min kammare det här året, försökt läka. Inte utsatt mig för sådant som kan bli jobbigt. Gick på ett kalas i våras, vilket slutade i att jag satt i soffan och grät. Men det var så många jag inte träffat på lång tid. Personer jag vet tycker om mig och som också sa det. Vi grät ihop och det var fint, men det tar på krafterna. Därför har jag inte riktigt orkat gå på sammanhang där jag inte riktigt känner alla, där jag kan känna mig trygg.
För mig är trygghet allt nu.
Värme och trygghet.
Men jag måste också lära mig, skapa det där skyddet. Höljet runt mig. Bubblan, rustningen. Skyddet. För jag är hudlös.
Men jag övar på att vara hudlös och välja bort. Liksom känna efter.  Känna in och känna efter. Vad blir bäst för mig. Alla behöver inte älska mig. Och jag behöver inte älska alla. Det är okej.
Det är okej, att inte vara till lags. Okej att säga nej, även om nejet är tyst som en musröst. Det är okej att lyssna på sin egen röst och att följa den. Det är okej.
Samtidigt tycker jag väldans mycket om det där hudlösa. För det är min egen närhet. Själva nyckeln in till mig.  Bortom alla hinder, alla skydd. Liksom rätt in.
Jag tycker om det.
Jag tycker om att jag bara kan sätta mig ner och så kommer orden, som måste komma. Och de kommer osorterat, som om de måste komma. Som de måste komma.
Och en dag som denna, känns det extra spännande. Jag ska till ett nytt bokförlag. Träffa en ny förläggare och prata om hur den här bloggen kan bli en bok. I fredags fick jag ett kontrakt för påseende. Det är så kul och jag är så förväntansfull och glad.

Jag vill vara en storyteller. Så, nu har jag uttalat det. Det vi kastar upp i skyn, vågar uttala högt blir till sanning om vi tror på det vi säger och om vi tror på oss själva.

Jag har sagt det flera gånger, att man på nåt sätt efterkonstruerar sin tillvaro till ”att det var meningen att jag skulle få cancer” för att liksom orka med. För mig är det fortfarande svårt att tänka så, eftersom det på något sätt pekar på att det var meningen att de som inte överlevde den här skitsjukdomen inte skulle klara sig. Förstår ni hur jag tänker?
Men jag märker att ju längre tid som jag håller mig frisk, så smyger sig det där tänket in också i mig.
Att jag börjar tänka att jag lärt mig nåt, eller snarare kanske tvingats att lära mig nåt. Jag möter folk som hjälper mig att hitta rätt, som lotsar mig rätt. Som när jag kom i kontakt med Josefine och den fina unga människan hjälpte mig att hitta rawfood och gröna drinkarna. Hon delade med sig av sina tankar och gjorde det lättare för mig att anamma ett nytt sätt att tänka med maten. Jag är verkligen i min linda, men jag mår så bra. Så mycket bättre.
Jag har på många sätt känt mig buren genom den här sjukdomen och det är en fantastisk känsla när man är sjuk. Ni vet när man känner en tilltro till att allt blir bra, till slut. Det är en så viktig tilltro, som en religion, en sjukdomsreligion att hålla fast vid när man är sjuk.
För mig har också yogan varit helt ovärderlig under min sjukdomsperiod. Attmitt förhållande till yoga verkligen är i nöd och lust. Jag har ju ashtangayogat mig igenom cellgifter och ångest, illamående, operation och strålning. Ashtangayogat mig genom hjärtsvikt.
Jag har också backat i min träning. Kan inte göra vissa grejer, eller snarare är begränsad. Det är en ny känsla. Men jag utmanar mig själv och jag vilar i vetskapen om att jag kommer att åldras med yogan och att allt får ta den tid det tar. Jag tar det lugnt när jag behöver och yogar på när jag kan. Du kan aldrig vinna i yoga. Det finns ingen sämre eller bättre yoga. Att vi alla har vår kamp eller väg eller stig att vandra, att den är olika krokig den här vägen för oss alla. Någon försöker gena sig fram, men genvägar blir alltid senvägar. Några blir upplysta redan vid solhälsningarna, medan andra måste traggla sig igenom tredje, fjärde serien innan den där utveckligen kan ske.
Vet inte var jag är.
Eller hur det är med mig.
Men jag vet att även långsamma steg leder framåt och hem.
Jag tänkte på något en tjej sa på yogalägret. Hon hade hört att Guruji, ashtangayogans grundare sagt att det tar tolv år innan man blir en ashtangi.
Förändringens vindar. Jag började med ashtangayoga 2000. Sommaren 2012 hade jag alltså hållit med ashtangayoga i 12 år, då fick jag cancer.
Halva mitt liv har jag levt som yppig blondin. Nu är jag inte så yppig längre och håret är en aning mörkare. Min kropp har blivit knotigare. När jag ser bilder på mig själv, känner jag inte riktigt igen mig. Min kropp har kanske blivit mer ashtangi, haha, är inte det märkligt. Nu mitt trettonde år kan jag kanske kalla mig ashtangi ändå.
Och imorgon kommer Sharath (gurujis barnbarn) till Stockholm och jag ska yoga hela veckan för honom.Här kan du läsa om Sharath och yogan i Mysore

Fylla år. Oj, för mig är det alltid en liten lätt ångest. Någon sorts oro att inte bli firad, liksom bortglömd. Men bortglömd var verkligen det sista jag var. Kändes som en kavalkad av uppvaktning hela dagen. Och som började i arla morgonstund med att Ray sjöng för mig tidigt och hade bästabästa presenten.
De här fina gummistövlarna som jag suktat efter varje gång vi varit inne i den där äventyrsbutiken, vad den nu heter. Han hade tydligen lyssnat varje gång jag sagt; ”Åh, vilka fina, såna vill jag ha.”
Nu känns det som att hösten kan bli mysig med mina fina gummistövlar. Det är klart att det är mysigt med hösten, tända ljus och vara nära varandra, liksom hemma.
Men den här sommaren gick så fort.
Hade så gärna velat stanna kvar i sommarland ett tag till.

 Även insidan på gummistövlarna är fin, och undersidan. De är fina rakt igenom Lycka.

 Sen var det frukostdrinken, den gröna. Den jag dricker varje morgon. Gör det ni med, testa ett par veckor. Man blir så glad och stark av den.

 Mamma och pappa kom förbi, tänk att de varit gifta i 60 år

Och min mamma ”som spar hon har med allt”, gav mig det här fina armbandet som varit en släktings och som är från 1830. 

Sen kom min bror och systerdotter och vi avslutade dagen med thaimat, som jag önskat mig, på en sån här dukning hemma hos mamma och pappa. Ryska vackraste linneduken jag vet, med likadana servetter.

Och kanske det allra roligaste, med mejlen kom också ett kontrakt för påseende. Den här bloggen blir bok. På måndag ska jag på möte till bokförlaget. Jippie, jippie

Gårdagens horoskop, känns lovande.

Im such a luckylucky girl.

Och som grädde på moset, visste ni att 8/8 är en speciell dag, för det är nämligen Internationella orgasmdagen

vaknade i morse och borde känt mig lycklig. Idag är vår bröllopsdag. Fyra år som gift med mannen i mitt liv. Men lyckan ligger så långt in.
Det har ju inget med Ray att göra, men plötsligt kom liksom känslan över mig. Sommaren är snart slut. Det är bara ett par dagar kvar. Sedan börjar liksom stadslivet igen. Hastahasta inte hinna med sig själv. Jag hade så gärna varit kvar här i min bubbla. Fått vila i det. ni har ju fattat lite hur jag funkar, ni som läst min blogg. jag hamnar i lågläget ibland, simmar där en kort stund. Sedan tycker jag det är trist och tvingar mig upp till ytan för att kippa luft som en liten fisk. men idag känns det så här och det har ju inte varit bättre av det trista vädret. idag har det regnat, visserligen småregnat. men ändå.
Om en stund ska vi äta middag på pensionatet. Jag och Ray.
Vilket år vi haft, vilket sjujävla år. vi är trötta, lite slitna. Vi vill inte åka härifrån. Ingen av oss.
Vill inte.
Vill vara här.
stanna.

 Vill hinna plocka klart mina buskar. Fylla frysen med röda och svarta vinbär. Ta hand om träden som dignar av äpplen. Plocka blåbär i skogen och en och annan kantarell.

 Köpa mangold på Senneby och njuta av mina gröna drinkar.

Jag vill fortsätta att sätta mina fötter på klipporna och njuta av naturens färger och naturens egna mönster är det vackraste jag vet.

jag vill inte ställa in sommarmöblerna. jag vill inte känna att nu är snart sommaren över. hatar att det går så fort. hinner inte njuta. hinner aldrig baravara. förstår ni vad jag menar? känner ni som jag? det finns något sorgesamt när kvällarna blir kyligare, dagarna kortare. jag vill inte, så är det bara.

Är det inte dags att sjukvården börjar samarbeta med den komplementära vården? Är inte en artikel som denna i dagens Expressen tillräcklig nog för att starta ett sådant samarbete? 140 000 kvinnor, varför känns det alltid som att det är kvinnorna som utsätts för såna här saker? I alla fall är det
140 000 kvinnor i Sverige som äter blodtrycksmedicin och som det nu visar sig i en amerikansk studie kan ge cancer.
Så läser jag det här, att just ett av de läkemedel de hittat i Stockholms kranvatten är just blodtrycksnedsättande läkemedel. Ser ni kopplingen. Köp vattenrenare! Här har jag skrivit om det tidigare. Ni som läser min blogg får ett bra erbjudande på vattenrenare.

Jag blir så bedrövad, ledsen, men egentligen jag är inte förvånad. Å, vad jag önskar att folk vågade ifrågasätta läkemedel och framförallt öppnade ögonen för de biverkningar som kan komma med läkemedel. Att vi i många fall faktiskt är försökskaniner för en medicin som man faktiskt inte testat tillräckligt länge. Din kropp och din hälsa, ta den på allvar. Våga ifrågasätt läkaren, känner du det minsta tvekan, gå på den känslan. Be om second opinion. Man har rätt till det. Jag kan fortfarande reta upp mig på den dumma hjärtläkaren på Karolinska som efter en kvart med mig, verkligen inte längre tid, skrev ut recept på både betablockerare och en annan, undra om det inte var för blodtrycket. Jag kommer ihåg att han sa att jag hade normalt blodtryck. Vilket är fel om han tittat ordentligt i mina papper. Jag har lågt blodtryck, men om jag blir arg rusar det upp till normal. Arg, rädd och oroad och om man möter en arrogant machodoktor som säger; Nu tar du det här punkt slut. Ja, nog lär blodtrycket gå upp lite. Eller vad säger ni?
Igår var min bror i djuraffären, han skulle köpa ett halsband till sin hund. Då passade han på att kolla upp vad som fanns mot fästingar. Det visade sig att de säljer ett B-vitaminpulver, som visat sig vara bra mot just det. Det där är så märkligt, för jag hade precis uttalat att det är så konstigt att jag inte fått en enda fästing, ta i trä. Jag har liksom tänkt att det kanske är för att jag är så full av gamla läkemedelsrester sedan cellgiftsbehandlingen. Men så kom jag på att jag ju äter tillskott av B-vitamin. Tänk om det är så enkelt?

 Vi slet ner det gamla orangeriet som var helt förmultnat och byggde en liten altan under tak. Meningen är att det ska byggas en större altan bredvid. När yogaeleverna var här för vårt retreat byggde vi upp en liten Indialounge där. Så att de soliga dagar kunde sitta där och mumsa på maten.

 Den här blomman är min favorit just nu. Kattsvans. Längtar efter katt. Undra hur Pino skulle ta emot en liten kattunge?

Det har varit så fyllda dagar att jag inte ens hunnit kolla min mejl den senaste veckan. Så ni förstår jag har inte hunnit blogga, inte ens tänka blogg. Huset har varit fyllt av yogafolk. Den lilla vägen från Lyckhem pensionat till mitt hus har promenerats sex gånger om dagen, fram och tillbaka av 21 personer. Haha, det måste sett skojigt ut. Och grannarna måste ha undrat.
Och några av tjejerna fick också frågan av en granne: ”Vart är det ni går? Vi har funderat så. Tänkt att ni kanske restaurerar något.”

Ja, lite restauration kan man ju säga att vi gjort. Vi har väl liksom renoverat oss själva. Både insidan och utsidan. Byggt upp oss för en kommande höst och vinter och för en framtid. Yoga är världens bästa investering i dig själv. Så är det bara.

För de som ville hade jag också en ansiktsyoga-ansiktsjympaklass, väldigt skojigt. Då behövs speglar. Så jag plockade ihop det jag hade hemma och några hade tagit med sig hemifrån.

Här förbereder jag lite i den fina yogastudion på Lyckhem.

 Såklart har Pino en plats i studion. En tjej blev så förtjust i Pino att hon började googla på pudlar och ringde hem för att ”övertala” sin man.

Så härlig studio. Ser fram emot många yogaklasser här.

Stairway to heaven…

Flera av deltagarna hade trott att de skulle kunna köpa Moonsunprodukter hos mig, så jag ringde Mia och Jenny och de kom och hade en liten föreläsning om sina produkter, men också om varför vi ska tänka till lite om vad vi använder för produkter på vår hud. Ett väldigt bra prat blev det.

Oj, vad vi ätit. Frukost, lunch och middag har mitt hem förvandlats till en restaurang. Ibland om vädret tillåtit har vi ätit middag ute, men också i vårt vardagsrum nedan.

Fem dagar gick så fort. Så plötsligt var det sista morgon och vi var på väg till studion, jag och Karolina och Pino. Vilka gulliga deltagare. Jag hoppas jag, vi får träffa er fler gånger och jag hoppas ni håller i er yogaträning.

 När huset var tomt och städat, cyklade jag och Karolina till en klippa och låg där några timmar. Kändes som om till och med Pino pustade ut lite. Det har varit bråda dagar också för honom.

 Och på kvällen kom Ray och hans syster Babette och vi skrattade. Jag drack ett stort glas vin, vilket jag aldrig gör numera. Men oj vad vi fnittrade och det var då som Babette kom på det. Bag-in-box måste ju vara festivalsommarens måste ha. Det är liksom både vin och uppblåsbar kudde i ett.

Som vi skrattade. De senaste gångerna Babette kommit ut till landet är det som om hon skruvar på en knapp och jag skrattar så jag kiknar. Ni vet så där som man skrattade när man var tonårstjej och kunde flamsa och just verkligen kiknade av skratt. Vad jag älskar det. Ett gott skratt förlänger livet, så sant, så sant.

det är nåt med vägen till jobbet.
I många år vandrade jag Köpmansgatan fram i tidig morgonstund. Ibland stötte man på någon hemsläntrande efterfestare eftersom Båstad under vissa veckor förvandlas till partystad numero uno. Finaste Båstad, vad jag saknar ibland.
Kanske inte just festveckorna men stränderna och bokskogen och luften. Och alla gulliga jag lärt känna genom åren.
Jag och Ray ska komma ner någon dag och ta in på nåt mysigt hotell eller pensionat och baravara. Nån bröllopsdag måste vi ju fira i Kattvik, det är ju liksom vååår strand.
Nu har jag också en gata, eller snarare väg och sen kommer den här fina gräsvägen där man sneddar över åkern, för att komma fram där bakom de vita balarna till Lyckhem pensionat och till Yogavita.  Just i morse var det dimma. Det påminner om Båstads fina luft. Vi har haft två riktigt regniga dagar härute, men det lovas sol redan i morgon. Men det är nåt med dimma. Den där fuktiga luften som gör håret extra lockigt och liksom fuktar huden.
Yogaretreatet har börjat. Så fina deltagare.
De finner varandra.
Det pratas nere i vårt vardagsrum, som de här dagarna förvandlats till en matsal. Jag hoppas de är nöjda och att de trivs. Vi har späckat schema. Snart är det lunch och efter det ska Karolina hålla en höftöppnar- och bakåtböjklass. Jag ska assistera.

 En buss kommer lastad med vaddå?

Jo, med Karolina som jag inte sett på ett år. Karolina som hjälpte mig förra sommaren i Båstad. Nu har hon kommit till Björkö.

 Så mysigt att se Karolina och Pino är glad, fler personer som han kan sova med, gosa med och som ger honom en massa uppmärksamhet och kärlek.

 Nu snart kan retreatet börja. Välkomna till Lyckhem, ni som ska delta.

 Igår skulle vi plåta lite för hudboken, så vi cyklade ner till ”hemliga” stranden.

 Här förevigas Karolina av Anneli.

Och här är jag och Karolina modellerna. Gud vad jag älskar vårt hus härute. Så fina miljöer.

Sen två veckor tillbaka har jag kört en kvart om dagen med Kettlebells. Det är förmodligen ryssen i mig som älskart. Det är bra för mitt hjärta och pumpa upp det lite och det är toppen för musklerna. Jag känner mig mycket starkare. Det är så enkelt. Ray köpte den här till mig. Den är på 10 kg. Så har han visat lite övningar som jag kan göra. Kettlebellen, eller hur man skriver, står framme i vårt vardagsrum, så jag kan svinga den närsom. Det ska vara lätt att träna.

I måndags åkte jag fram och tillbaka till Stockholm över dagen. Det är fem timmars skumpande på en buss. Jag hade lite fix att göra inne i stan.

Det är rätt skönt att åka buss själv. Jag lyssnar på sommarpratarna då. Man får liksom tid över för det. Leo Razzak, ni måste höra hans prat, så bra Här hittar du det.
Överlag har det varit väldigt bra berättare i år, just såna som är bra på att berätta en historia. Jag har inte betat av alla, men Leo Razzaks prat var väldigt bra.

Det har varit så mycket fix inför yogaretreatet. Som städning och fix av huset. Nu måste jag förbereda retreatet lite.

Ray har åkt in till stan med Cissi och henrik som var här på besök, det var supermysigt och imorgon kommer Karolina och det är dags att börja förbereda yogaretreatet. Fullrullejuli.

Här får ni en riktigt Uppåtlåt  med ett viktigt budskap. Glöm inte det. Kanske det svåraste av allt Älska sig själv. Så där på riktigt, när man liksom köper hela paketet.Både det braiga och det mindre bra med en själv.

Såg den här uppmaningen i ett skyltfönster i stan: ”Låt inte klimakteriet hindra dig från den du är”. Men vem är jag? Jag blir liksom mer och mer osäker på vem jag är. Kanske inte på vem jag är, men på vad jag tänker eller vad jag tycker. Det jag känner idag kan lika gärna i morgon inte vara så viktigt. Jag tänker att ju äldre man blir, upptäcker man att inget är hugget i sten och att det är en rätt skön känsla. Befriande på nåt sätt. Det är otroligt befriande att kunna säga Jag vet inte. För ett antal år sedan hade jag nog försökt mörka just det. Då när det var så viktigt att kunna allt, ha svar på allt. förstår ni vad jag menar, eller låter det som svammel? Allt jag vet är egentligen att jag inte vet.

Jag har varit dålig på att blogga. Jag ska bli bättre. Tills jag blir bättre får ni ett citat jag hittade när jag rekade för min nya bok:
 

Den dagen bina försvinner kommer människan inte ha långt kvar, så sa Albert Einstein, låt det inte gå så långt.

Det är nästan att jag blir arg som ett bi, vad nu det är för ett uttryck, eftersom bin tydligen bara kan sticka en gång och då dör dem. Nej, men jag blir så ledsen och lite uppgiven när jag läser såna här grejer.

I Europa har vi ”odlat” bin i tusentals år, och de flitiga bina har en
viktig roll genom att pollinera växter och tillverka honung. Men dagens
moderna jordbruk och miljöförändringar hotar bisamhällen och ställer
biodlare inför en svår situation. Albert Einstein varnade för att om
bina försvinner, kommer människan inte att ha lång tid kvar. Här kan du läsa mer Om bina.
Och observera att det var något man tog upp 2008, varför händer inget? Här kan du läsa mer Om bina
och nu har det liksom gått alldeles för långt.

Men så blir man lite gladare när man läser om Bee urbans arbete i SVD

Vi kanske ska starta en biodling härute på Björkö.