För tio år sedan behövde jag resa bort med mig själv. Jag hade varit i en relation jag aldrig borde ha gått in i. Jag har gjort många missar i mitt liv, jag har förlåtit mig själv för de fel jag gjort. Oj, det är inte enkelt men jag har försökt och när jag haft möjlighet, om jag gjort illa någon, har jag bett om ursäkt. För ingen människa är felfri. Vi har alla bra sidor och sidor som är lite mindre trevliga. Men efter att ha levt i snart femtio år kan jag ändå säga att just den relationen kunde jag ha varit utan. Den var liksom inte bra på något sätt och den drabbade också andra. Det är väl den tuffaste vetskapen.  Men vad ska jag säga, den tog mig till Ibiza i månadsskiftet september-oktober för exakt tio år sedan. Jag åkte dit och bodde hos Zoila och hennes man Dado på något sorts bed, breakfast, lunch and dinner. Väldigt bra koncept måste jag säga! De hyrde ett stort vackert stenhus, med en massa rum och en fin trädgård där de odlade en massa grönsaker.  Zoila gav mig yogalektioner men tog också med mig runt på ön och vi yogade i en massa privata yogastudios. Där på ön kryllar det av yogisar. Och många ni vet rika kvinnor i balla hus som också inhyste en yogastudio. Någon hade en fin, ganska liten men i en dal av olivträd och en annan hade en tjusig stor shala med utsikt över bergen. En kväll, ganska märkligt faktiskt. Men det var en fransk yogalärare. Han lät mig göra halva andra serien första gången vi sågs. Efter lektionen satte sig alla elever utanför yogasalen  i en sittgrupp. Någon korkade upp en flaska rödvin medan en annan rullade en joint. Kände att vi hade lite olika ingångar till yogan. Känns ju som att det sista man vill efter ett yogapass skulle vara att tillföra kroppen en massa gifter.
Zoila var yogalärare åt Jade Jagger bland annat. Det var så tufft.
Jag tyckte att zoilas liv verkade så härligt. Bo i ett soligt vackert land. Ta emot gäster och vara en sorts guide.
Det var en så härlig vecka. Jag och Zoila gick långa promenader i bergen med hennes hund och pratade om livet. Om att hamna i fel relation. Om hur man kan förändras på kort tid, bli någon man inte vill vara. Hur vissa människor plockar fram det sämsta hos en och hur dåligt man kan må om hamnar fel.
Det var verkligen en vecka av eftertanke och det var så härligt att prata med en äldre kvinna än jag själv. Zoila är tio år äldre än jag. Och vi blev vänner där.
Zoila har varit med i två av mina yogaböcket för jag tycker hon är en så häftig kvinna. Igår träffade jag Zoila och Dado igen för numera bor de stora  delar av året här i Montenegro.
Det kändes lite märkligt men också mäktigt att vi träffades här i Montenegro och vad mycket som hänt de här tio åren. Liksom tio år senare. Jag är i Montenegro med en yogagrupp. Jag reser ensam. Jag är visserligen en aning kantstött, men jag lever i kärlek. Med en enormt kärleksfull man. En man jag kan lita på.
Så mycket som hänt på de här åren.
Jag har drivit en yogastudio i Båstad. Lämnat Båstad. Träffat mannen i mitt liv. Gift mig. Hunnit flytta fyra eller är de fem gånger inom Stockholm och jag har också flyttat från Båstad och blivit med sommarhus på björkö. Och jag har varit så väldans sjuk.
I bland är det på nåt sätt bra att blicka bakåt. För även om jag varit med om tuffa saker det hör året, så vet jag att jag vill leva och liksom krama ut alla droppar som går. Liksom njuta där jag är. Att varje dag är viktig.  

Som ett kvitto på att det fungerar. Är i ett regnigt Montenegro. Passar då på att få massage och färga bryn och fransar.
Hudvårdsterapeuten: -Just curios. What products do you use?
Jag:- Only natural things.
Hudvårdsterapeuten: – You’ve got perfect skin.
Jag : -Thank you. Im Only using oil for My skin.
Hudvårdsteraputen: -Oil?!
Jag: -Yes, Only oil. I clean with oil, and i use oil day and night. I use a swedish mark called Moonsun.

Hudvårdsterapeuten tyckte jag hade så fin hud att hon bjöd på en ansiktsmassage med kollagen.

Och tänk så mycket omsorg jag lagt ner på min hud det senaste året. Verkligen tagit hand om huden och nästa år i början av 2014 kommer boken Frisk och strålande hy… På Bonnier Semic. Där delar jag och flera andra med sig av sina bästa hudtips. 

Jag har haft så härliga dagar. Yogar varje dag mellan 7-19. Dels är det egen ashtangayogaträning och teknikklasser, men vi går också en utbildning i RestorativeYoga. Alltså, den yogaformen är helt fantastisk. Jag ska medge att jag tycker att yinyoga är härligt, men Restorative, oj, den formen kommer bli stor här hemma hoppas jag. Det är en form som är toppen för oss stressade storstadsmänniskor och som Rehabform för oss som haft (eller har) cancer är det fantastiskt. Nu lär jag mig lite grunder så jag jag kan göra på mig själv hemma.
Dessutom går jag en Cleanse8 kur till. Gick ju en i våras och nu höststädar jag kroppen med Josefine Jägers fantastiska kombinationer. Alla gifter ska ut ut ur kroppen. Jag ska göra min kropp till ett tempel, det friskaste templet.

 Varje morgon i en vecka möts man av den här unga kvinnan, Josefine Jäger, som fixat världens godaset mat. Eller juice, för man juicar de tre första dagarna.

 Helt underbara juicer. Josefine har en sån fingertoppskänsla. Man är lycklig varje gång man får sitt paket med sig hem. Och nötmjölken som man ska dricka på kvällen under juiceperioden, den är så himmelsk att jag vill regredera och skaffa en nappflaska så att det kommer ut lagom mycket nötmjölk. Ni vet så man får njuta ordentligt.

 Som ett enda sleep-over-party är Restorativeyogeutbildningen. Jag är så glad att jag anmälde mig till den på Atmajyoti

Fina yogasockor som Therese som driver Ashtangayoga-Enskede säljer

 Och underbara Marla som tillsammans med sin man Ron driver DownwarddogYoga i Canada. Det är Marla som håller i Restorativeyogautbildningen

 Man nästan domnar bort i ställningarna och stressen försvinner.

 Marla har en så fin vattenflaska. Vill också ha…

 Här har Ann-Sophie domnat bort

Sedan jag blev sjuk har jag mött så många kvinnor som fått cancer. Olika sorters cancer. Vi har suttit i väntrummen, liksom härdat ut våra behandlingar. Då när man är mitt uppe i behandlingarna, är just det det man gör. Härdar ut. Står ut. Man manar på sig själv; orka, orka ta ett steg till. Orka med en dag till med smärtan och biverkningarna.
För att man vet att man måste. För att man inte vågar annat. För att man vill överleva, så klart. Man står ut med att de man trodde var ens vänner inte hör av sig, av rädsla, av vad-det-nu-kan-vara. Man står ut. Man drar de som är närmast en allt närmare. Det gör ont i magen på en för man förstår att ens egen sjukdom gör så ont i de som är nära en. Men man orkar inte ta in det. Man har så fullt upp med att klara av sin behandling.
Sedan är man klar med behandlingen.
Då minsann borde det vara självklart att varje cancerpatient borde åka på en eller två rehabiliteringar, för att hitta tillbaka till sig själv.  För jag kan lova er att det är det svåraste. När alla behandlingar är över, då kommer sorgen över vad man varit med om. Rädslan som varit inkapslad, då förväntas man vara glad. Redo att leva livet. Men man har ju sett allt med andra ögon och ingenting blir någonsin som förut. För att man själv förändrats. Relationen har kanske fått sig en smäll. Just därför behöver man få rehabilitera sina känslor. Prata av sig. Bli omhändertagen med snälla händer. Jag har skrivit om det förr. Men det är verkligen sant. Jag minns alla händer som tagit på mig i vården. Jag har känt skillnad om handen varit mjuk och snäll. Om läkaren, sköterskan haft respekt för mig och min kropp, eller om jag bara är ett nummer på ett papper som ska vidare till nästa instans. Betas av. Jag kommer ihåg alla leenden, de uppmuntrande orden. Den snälla handen som höll i mig när jag grät över den utsatthet som finns där hela tiden när man går under behandling. Det är liksom minnen som finns kvar i kroppen. Sitter där. Det kan komma över en. Man är sårbar, känslig på gott och ont. Man är liksom retroaktivt ledsen. Därför behöver man rehabilitering. Men det är inte så enkelt att få rehabilitering. Väldigt lite pengar läggs på rehabilitering i vården. Oftast får vi betala det själva. Jag har inte orkat räkna efter vad jag lagt ur min egen fick för att må bättre. Men jag hade också tur att få komma till Vidarkliniken på tre veckors rehab. Jag hörde någon siffra, som jag hoppas inte stämmer att det är 550 om året som har den möjligheten. Läs en del ur ett pressmeddelande, så förstår ni att det är en väldigt liten del av de som drabbas som får den möjligheten.

Så här skrev Eva Bengtsson, som är ny generaldirektör på CancerRehabFonden (CTRF, dvs cancer och trafikskadades förbund har bytt namn)

”Varje år får närmare 60 000 svenskar beskedet om att de har cancer, och det är en siffra som fortsätter att stiga. Mer än var tredje person som lever i Sverige i dag kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid.
Trots ökningen är det inte fler som dör av cancer i dag än för 20 år sedan. Siffrorna visar att 65% lever minst tio år efter diagnos, och att det nu är över 417 000 personer som lever med cancer.
Det betyder att behovet av cancerrehabilitering ökar ständigt.
–        I takt med att sjukvården blir bättre på att diagnostisera och bota cancersjukdomar, växer behovet av att kunna hjälpa människor tillbaka till livet. Genom att fokusera vår verksamhet på att skräddarsy rehabiliteringsprogram blir vi som organisation tydligare med vad vi gör. Då blir det också lättare att förstå hur viktiga våra givare är och varför man ska stötta oss.

Så det här är en uppmaning till er att tänka på oss och tiden efteråt. Vi är så många som behöver hjälp att komma tillbaka, hjälp oss må bättre. STöd oss här.

Jag är tacksam för den svenska sjukvården att den i stort sätt är gratis, och att den hjälpt mig så mycket. Men jag är väldigt besviken på den ringa eftervård som jag hade behövt och som jag vet att andra cancerpatienter hade behövt. Det är ju därför jag gång på gång säger att jag vill jobba med det. Prata om det. För nu när så mycket fokus ligger på att uppmärksamma kvinnor om bröstcancer, skulle jag önska att  man också la fokus på hur vi blir eller inte blir omhändertagna efter att vi blivit färdigbehandlade.

Idag uppmärksammas gynekologisk cancer i Kungsträdgården.Här kan du läsa mer om det.  Gynekologisk cancer Jag hoppas jag kan komma förbi i eftermiddag.

Vilken helg jag haft. Har varit i Barcelona med Cissi, en av mina allra bästa vänner. Kom hem igår kväll. Vi har haft så skojigt. Känner mig så glad och utvilad och utpratad. Det är helt fantastiskt att få så mycket tid med sin vän, gå igenom allt som hänt. Vi har gråtit lite, skrattat väldigt mycket, ätit glass i stora lass, juicat grönt, solat, badat och promenerat. Så toppenlyckat. Nu är jag tillbaka i ett urkallt Stockholm. Fint, men kallt. Blev snabbt påmind om att gå utan strumpor är ingen hit, försöker på mitt larviga sätt hålla kvar sommaren genom att demonstrativt INTE ta på mig strumpor. Men vem förlorar på det? Jo, jag. För man blir bara sjuk av det.

Idag fick jag senaste Amelia skickad till mig. Tada, fyra sidor om hur viktiga ni läsare varit för mig. En hyllning till er. Och i tidningen står det fel, det är inte ”bara” 700 000 som läst min blogg sedan jag blev sjuk, ni är numera 800 000. Tack för att ni läser, tack för att… äh, köp tidningen nr 21, imorgon ska den finnas i handeln.

 Och det är sant, vissa dagar bars jag av all kärlek som bloggen gav. Bara så att ni vet det.

Kläderna jag har på mig är helt fantastiska. De kommer från Katarina Waldenström. Hon gör så fina yogakläder. Fina, fina. Jag vill ha allihopa. Katarina ger alla er läsare 5 procent rabatt på hennes fina yogakläder
plus att ytterligare 5 procent går oavkortat till Yogamarathons insamling till BRO, Bröstcancerfonden. 

Bra va?! Allt ni behöver göra är att nämna Yogavita
som promocode, så får ni rabatten och Bröstcancerfonden får också ett bidrag.

I Spanien såg det ut så här inför bröstcancermånaden.

 

Igår så tog jag porträtt till en bok som jag skrivit ett kapitel till. Den ska ges ut på BonnierFakta, på kvinnodagen. Jag är väldigt glad över att bli tillfrågad. En samling häftiga kvinnor. Bilden på mig togs inne på Bonnierhuset. Det legendariska på Sveavägen. Det är ett så vackert hus. Mäktigt.
Jag fixade i ordning mig, sminkade mig och tänkte till om en kortärmad tröjklänning. Med fin ringning i halsen.
Jag blev fotad och det gick bra.
Sen när jag kom hem upptäckte jag att jag glömt att lägga in bröstprotesen i min behå.
Jag har stått och poserat och lett in i kameran, och så är det helt insjunket på höger sida.
Hur kunde detta ske?
Det måste ju se skevt ut.
Men samtidigt kände jag.
Jaha.
Jättemärkligt.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det.
Bara jättekonstigt. Första gången jag liksom glömmer och vid ett sånt tillfälle.Ni vet när man vill känna sig fin.
Eller så är det precis rätt. Som om jag själv omedvetet bestämt att det skulle vara så. I en bok till kvinnor, som ges ut på kvinnodagen nästa år. Jag har inte bara slängt min behå. Jag har slängt mitt bröst.
Kanske är det så, att det blir som det ska och det blir bra.
Kvinnlighet på mina villkor.
Nu ska jag ta itu med min packning och fixa det sista.
I eftermiddag åker jag till Barcelona med Cissi. Jag är så glad. Det är helt fantastiskt.
Hola!

I tisdags åkte jag och Anneli ut till huset på Björkö. Hade ju knappt hunnit hem från yogaretreat på Björkö som vi hade i helgen. Då var det varmt, vi kunde sitta ute. Vi till och med badade. Men nu.
Uj, vad det regnade. Tänk vad märkligt. Bilderna blir liksom alltid bättre när vädret inte är strålande sol. Vi jobbade och kompletterade med bilder till hudboken. Bilder på utrunnen olja och lite andra grejer. Det gick bra och framförallt kändes bra.

 Här är vi på väg hem igen. Vi kånkar och drar runt våra stylingprylar. Jag är visserligen glad eftersom mina fina gummistövlar som jag fick av Ray i födelsedagspresent kom till användning. Och för att vi ändå på kort tid betade av alla de där bilderna som vi ville och tänkte ta.

En fotograf kommer lastad…

Vi tog sista bilderna till boken. Kompletterade. Nu känns det bra. Puh. Nu är bokmanuset helt inlämnat. Nu är det bara redigering och layout kvar. Som så klart inte är så bara. Det är så skönt.

Ingen rast ingen ro.
Nu ska jag ta itu med bok 2. Det kommer att bli en resa för mig. Den boken ska utgå från den här bloggen, men jag ska så klart skriva nytt också. Men det kommer att bli tufft att liksom kasta sig tillbaka till tiden förra året, hur jag mådde, hur det var. Alla känslor. Men säkert bra.

Idag blev jag fotograferad på stora Bonniers. Ni vet det legendariska bokförlaget som ligger på Sveavägen. Jag har skrivit ett kapitel i ett par tjejers bok som kommer ut nästa år. Känns jättekul, så glad att jag blev tillfrågad och att jag får ingå i ett så fint gäng. Nästa år har jag många texter i bokform ute.

Jag är ju tyvärr bortrest när Yogamarathon mot bröstcancer går av stapeln. Jättetrist. Det var ju så fint arrangerat förra året och blir säkert så härligt i år igen. Tänkte jag skulle skänka en slant. Gör det du med. Här kan du läsa Mer om Yogamarathon. Och om du inte har möjlighet att gå på yogan på lördag 12/10, så kan du som jag skänka pengar.

För att pengarna ska hamna rätt ska inbetalningen märkas med ”Yogamarathon”.
Betala in på Bröstcancerfondens pg konto 900 591-9 alternativt bg 900-59 19.

Bästa bästa.
Igår hade jag terapi för första gången på hela sommaren. Så bra, så många polletter som trillade ner. Hur jag älskar att hitta nya utrymmen i mig själv. Vända och vrida och komma på vad som är bäst för mig. Hur det känns och hur man kommer vidare från där man är. Och om man verkligen behöver komma vidare. Man kanske ska stanna, vila, ta det lite i sakta mak. Så många svar jag fick igår.
Jag går ju på musik och bildterapi och det första som kom upp var att bakom mig var det alldeles svart. Svart, svart, svart. Men att det framför mig var så ljust att jag blev bländad. Att jag inte kunde se för ljuset. Sen kom lite andra grejer upp.
Men det jag tar med mig är att jag varit i det mörka. I det svarta. Jag har varit där. Och nu är jag på väg ut till något annat, något nytt.
Men jag behöver inte veta.
Jag behöver inte se något.
Inte ha alla svar.
Jag ska låta mig vara bara här. Inte skynda vidare. Stå här i ljuset och skippa i stegen framåt.

Tog en fika på Ritorno medan jag väntade på att Mira skulle komma med Pino, som sov borta i natt. Tänkte på att jag valde just Ritorno. Drogs liksom dit. Så kom jag på det. Vad skönt det är med ställen som inte förändras. Som fortsätter att vara precis som det är, utan att följa trender, eller hänga på nåt mode. Ingen ängslighet, utan bara någon sorts självklarhet att det här duger alldeles.

I morse när jag kom hem från yogan, så hade en kompis lagt ut den här på facebook: Varför ha bråttom. Allt har sin tid för den som vågar vänta. Och det händer något då.
Det är något med innerligheten. Att våga vara innerlig.
Å, det är mitt mål.
Att nå dit.
Att inte vara rädd för det.
För det är i innerligheten som modet bor.
Just där.

 Vilken underbart härlig helg vi haft. Vi åkte ut redan på torsdagen jag, Aesa och Nina. Vi som skulle hålla i Dans, Yoga, Knip och mathelgen. Lite för att hinna landa lite innan.
Vi började med ett dopp.
Och vi hade sån tur med vädret hela helgen. Vi badade. Solen sken.
Satt ute och åt mat. 
Mornarna var magiska med dimman över ängarna. Och dramatiken när vi upptäckte att fåren smitit ut från hagen och jag ringde bonden lite oroad. Och så bondens lite mer trötta: ”De har rymt hela sommaren.”
Och rymde var precis vad de gjorde hela helgen. De dök upp lite varstans, de där modiga, rymningssugna fåren som ville ut i det fria.

 Man säger ju att älvorna dansar när det är dimma på ängarna. Och i helgen var vi älvor. Uj, vad vi dansade, så där så att svetten rann.

Jag tror det var 17 glada deltagare som åkte hem efter en toppenhelg. Vi har redan bestämt att de blir fler sådana.

Vi är nog många som kan känna igen oss i Dalai Lamas kloka meningar.

Vi lever helt tokigt och det är så svårt att inte dras med. Våra värderingar gör att det snurrar på alldeles för fort, vi vill ha det stora dyra huset, den vackraste inredningen, de finaste kläderna. Vi vill åka på den där resan låntbortivärlden, då när vi äntligen ska ta det lugnt. Men tills vi har råd med det måste vi jobbajobba för att få ihop pengarna.
En ekvation som inte går ihop.
Idag ska jag sätta mig i en bil med två superhärliga tjejer Aesa och Nina. Vi ska åka till Björkö och ha vår dans & yogahelg. Oj, vad jag ska njuta och oj vad jag ska närvara. Leva. Njuta av nuet. Av varje liten stund. Bra påminnelse.
Vad ska du göra?