det är i innerligheten som modet bor

Bästa bästa.
Igår hade jag terapi för första gången på hela sommaren. Så bra, så många polletter som trillade ner. Hur jag älskar att hitta nya utrymmen i mig själv. Vända och vrida och komma på vad som är bäst för mig. Hur det känns och hur man kommer vidare från där man är. Och om man verkligen behöver komma vidare. Man kanske ska stanna, vila, ta det lite i sakta mak. Så många svar jag fick igår.
Jag går ju på musik och bildterapi och det första som kom upp var att bakom mig var det alldeles svart. Svart, svart, svart. Men att det framför mig var så ljust att jag blev bländad. Att jag inte kunde se för ljuset. Sen kom lite andra grejer upp.
Men det jag tar med mig är att jag varit i det mörka. I det svarta. Jag har varit där. Och nu är jag på väg ut till något annat, något nytt.
Men jag behöver inte veta.
Jag behöver inte se något.
Inte ha alla svar.
Jag ska låta mig vara bara här. Inte skynda vidare. Stå här i ljuset och skippa i stegen framåt.

Tog en fika på Ritorno medan jag väntade på att Mira skulle komma med Pino, som sov borta i natt. Tänkte på att jag valde just Ritorno. Drogs liksom dit. Så kom jag på det. Vad skönt det är med ställen som inte förändras. Som fortsätter att vara precis som det är, utan att följa trender, eller hänga på nåt mode. Ingen ängslighet, utan bara någon sorts självklarhet att det här duger alldeles.

I morse när jag kom hem från yogan, så hade en kompis lagt ut den här på facebook: Varför ha bråttom. Allt har sin tid för den som vågar vänta. Och det händer något då.
Det är något med innerligheten. Att våga vara innerlig.
Å, det är mitt mål.
Att nå dit.
Att inte vara rädd för det.
För det är i innerligheten som modet bor.
Just där.

0
0