Okategoriserade

för en månad sedan fick jag corona. Då kändes det som att det var lindrigt. Jag höll mig ändå hemma två veckor eftersom jag fick de restriktionerna. Så i förrgår ville jag unna mig lymfmassage, dvs en månad efter att jag blev sjuk. Ganska direkt svarade kroppen, inte på det sätt jag önskade. Det kliade i hela kroppen och det blev utslag på min friska arm. ”det är väl nåt som ska ut” en ganska vanlig kommentar. På natten vaknade jag av en fruktansvärd huvudvärk och att min lymfödemarm gjorde så ont. När jag vaknade på morgonen hade jag först 38,8 som ökade till 40 grader. Ringde sjukhuset och berättade att jag haft rosfeber två gånger tidigare. De tyckte jag skulle åka direkt till akuten. Vilket jag gjorde. Jag fick ligga på akuten från kl 07-15 utan någon behandling. Det är så uppenbart att det är ett hårt tryck på sjukvården just nu och jag känner mig dum som måste nyttja vården just nu. Men rosfeber kan bli farligt om det inte behandlas.

Nu har jag fått antibiotika intravenöst i ett dygn snart. Men det är nåt som inte riktigt stämmer, det ser inte ut som rosfeber utan mer som blåsor. Så har det inte sett ut de andra gångerna jag insjuknat. Då hade varit mer fält. En snabb googling ger mig det HÄR I England som förövrigt verkar vara snabba på att se mönster och alternativa behandlingar där vill man att just hudutslag ska ingå i de vanliga symptom som Covid ger. Tydligen är det vanligt att barn får hudutslag och här i den här undersökningen har sjukvården gått ihop sig med dermatologer. Så bra initiativ.

Det här är ett shoutout som jag hoppas ni sprider vidare. Unna dig ingen massage om du haft covid. Vänta. Virus är lurigt. Och som någon skrev till mig ett riktigt skitvirus. Men det är som att det ligger där och lurar för att kasta sig över dig när du inte är på topp. Och vem är på topp nu?

Och om du som jag behöver ta hand om ditt lymfödem gör egenvård. Gör lättare strykningar eller varför inte skaka loss? LYSSNA PÅ SKAKA LOSS RÄDSLAN

Varför bilden? Två gånger fick jag möjlighet att vara på Vidarkliniken som Anna Starbrink (liberal) såg till att lägga ned. Tänk om Vidarkliniken hade funnits nu, nu när ”staten” ska behöva ta hand om så många med biverkningar efter Corona. Men en stor del av min bok om lymfsystemet OMSTART FÖR EN STARKARE RENARE OCH FRISKARE KROPP togs i Vidarklinikens fantastiska lokaler och omnejd.

För två år sedan släppte vi flera avsnitt i podden Kvinnoliv, en podd om kvinnlig hälsa. Eller hälsa ur ett kvinnoperspektiv. Det var superkul att ha den podden, men jag hamnade i ett sammanhang som jag var tvungen att ta mig ur. Vilket också slutade med att podden inte kunde fortsätta.

Ibland gör man samarbeten som tar mer än de ger och ibland träffar man människor som tar mer än de ger. Men jag har förlåtit mig själv för att jag ibland alldeles för lätt kastar mig in i sammanhang utan att kolla upp människor. Jag är för godtrogen, om en människa säger att den är bra, tror jag på det.

I morse läste jag i tidningen att en studie visat att det finns ett samband mellan adhd och sockersug. Det var väl det vi visste när vi bad Ann Fernholm prata om adhd och kosten i Kvinnoliv. När det kommer till sjukdomar och diagnoser måste man tassa ganska mycket på tårna vad gäller utlåtande om kosten. Det finns forskning som visar på att två av tre barn med autism får färre svårigheter av en kost utan mjölk och gluten. Ann Fernholm är forskaren som blev journalist och har skrivit flera böcker om hur maten vi stoppar i oss påverkar oss. I det här avsnittet pratar vi om matens påverkan på diagnosen Adhd och varför Ann startade kostfonden. LYSSNA HÄR

och HÄR hittar du alla avsnitt av Kvinnoliv. Härlig lyssning.

En kompis till mig driver ett forskningsprojekt för att undersöka vad vi benämner vaccinationsengagemang. Och de söker personer som är engagerade i vaccinationsfrågor och som tvekar att vaccinera sig och sina barn. Eller kanske avstått från vaccin.

Hör av dig till lektor Mia-Marie Hammarlin, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet: mia-marie.hammarlin@kom.lu.se

Den här sommaren har varit en blandning av salt och sött. Jag har njutit av att vara på landet och kommit fram till att jag älskar att vara där. Att så mycket i mig behöver just det där när egentligen ingenting händer. Okejrå, jag har skrivit en bok och lämnat in manus under de här sommarmånaderna. Men det var ett lättsamt arbete. Inte för att boken är lätt och ytligt, utan lättsam för att ämnet är mig så kärt och för att jag skrivit den ihop med Lena Losciale från BOTANY FOR ALL. Nya boken baseras på hennes kunskap. Det blir en bok om huden och jag längtar till när ni får läsa den.

Just nu är jag i sorg och allt blir mycket långsammare. Jag är tillbaka i Stockholm. Igår gick jag första gången till mitt kontor och satt där hela dagen. Jag skrev en guidade meditation till podden Paus och fixade sånt som behöver fixas.

När jag läste filmvetenskap på Universitet för 30 år sedan pratade vi mycket om hur man bygger upp en stämning med hjälp av bilder. Med rätt musik kan en liten boll som rullar ödsligt på en lekplats, eller en tom gunga som fortfarande har fart och som gungar så där så det rasslar i upphängningskedjorna skapa en oro. Vi vet instinktivt att ett barn precis varit där. Men var är barnet nu? En känsla av att ett brott begåtts infinner sig.

På kontoret finns alla de där symbolerna av att en liten hund brukar vara där. men var är hunden nu? Pino älskade att ligga högt som prinsessan på ärten. Så ett par staplade mjuka kuddar ligger kvar på mattan och väntar på att han ska hoppa upp och lägga sig tillrätta. Det ligger små tuggben överallt i lokalen och hans fina matplats, ett litet silverfärgat altare som vakas av Ganesha och en vit och en svart pudel. Hur ska jag göra med det?

Det kommer inte bli någon mer hund för mig, inte än. Men jag har svårt att bestämma mig för att städa bort hans små skålar. Sorg tar tid. Sorg kommer och går. Gör lite som den vill. Det kommer väl en dag när det inte känns, när sorgen blir till minnen. Jag älskar när ni berättar om hur ni kanske träffat Pino. Delad sorg är precis lika viktig som delad glädje. Nån kanske tycker, men det var bara en hund. 14 år som typ spenderas 24/7. Pino var jämt med mig det blir en vana. Det var en vana jag hade velat ha kvar.

på instagram har jag tillåtit mig själv att gödsla mitt konto med en hel vecka som tillägnas Pino. Min lille bundsförvant. Min älskling och kärlek i snart 14 år. Så glad och tacksam att jag fick vara med om dig. Ingå i din hundkärlek. Den trofaste, lojalaste, varmaste ordlösa vänskap jag något sin mött. Idag kommer den vänskapen och det bandet att ändras, förändras. Jag klarar mig det gör jag. Jag tänker på alla sorger och allt jag varit med om. Jag har klarat det hittills.

Men jag oroar mig för hur allt ska bli. Vi har hängt ihop genom så mycket. Jag har borrat in min näsa i din päls och gråtit så många gånger. Du har fått mina steg att bli långsammare. Du har stillat min ivriga själ. Du har gett mig så mycket. Du har verkligen tagit ditt jobb på största allvar, det här med att vara människans bästa vän. Du är min bästa vän. Min fyrbenta kompis.

Jag har också tankat mig full av all din kärlek som alltid verkat som att den ska finnas i en evighet. Men nu är den där evigheten snart över. Jag är så ledsen.

Jag har varit med om dig. Jag kommer aldrig att glömma dig.

för 25 år sedan gjorde jag mitt första programledarjobb i talkshowen Men hallå som gick på Tv4. Idag var första gången på just 25 år som jag såg det. KOLLA HÄR

Jag hade jobbat med tv sedan jag var 23 år, hela tiden bakom kameran. Men Bella Goldman som var programledare i säsongen innan hoppade av och vi behövde snabbt få in en ersättare. Jag hade jobbat med research i programmet och producenten Madde Stenberg tvingades mig att kliva fram framför kameran. Det var inget jag ville. Jag var så blyg. Men jag krävde att få gå en programledarkurs på SVT, vilket jag gjorde i tre dagar. Idag tycker jag ju att det är jättekul att vara framför kameran. Tänk vad det kan förändras.

Jag gjorde programmet med Paolo Roberto. Nu lägger ju folk upp allt möjligt där Paolo medverkar. Så plötsligt dök ett av programmen upp.

Visst hade vi våra fajter jag och Paolo, särskilt om feminism. Men jag blev oerhört besviken när jag läste om vad han gjort. Jag tänker att det får stå för honom.

Jag vill ändå känna mig stolt över mitt första programledarjobb.

Så kul att se och höra mitt unga jag.