Okategoriserade

god snäll jul kära läsare

För mig är julen laddad. Alla traditioner är laddade. Tänk vad tid det tar att göra sig vän med sina erfarenheter… Jag har alltid rymt när det blir just så där laddat. Men min nya strategi är att stå still. Sitta still i båten. Sitta på stressen. Och vet ni jag tror det är den bästa strategin hittills.
Det är bara en dag och den kan bli alldeles förbaskat härlig om man man tillåter den. Om man inte kastas in allt det där, så här ska en bra jul vara. Ni vet när ens förväntningar får en att falla redan på mållinjen.
Det finns inget så här borde det vara.
Det finns bara nu.
Och det är precis här man slänger in Carpe diem, dessa uttjatade ord. Men om man istället för att tänka att de är uttjatade, veeerkligen tänker och känner. Vad betyder de. Ja, då blir NU precis det magiska ögonblick vi behöver.
Nu sitter jag här. Bredvid mig en kopp kaffe. Jag har googlat på kändisgranar. Ville ge er en julbomb av overkliga granar.
Och vet ni. En gång firade jag jul i Usa med mina kusiner i San Fransisco. Jag var så fascinerad av deras julgran. Den var typ overklig. Grenarna satt tätare än på den svenska granen.
Snart ska jag ta mig till pappas ålderdomshem. Tar med mig Pino, han ska få ha sin lilla tomteluva. Jag ska vara en stund hos mina föräldrar. Sen ska jag vara alldeles stilla.
God jul kära läsare. Jag hoppas din jul blir lugn. Snäll.
Jag börjar med att ge lite HIT
Det har jag råd med. Det har du råd med. Det gör hjärtat mjukt.
God jul.

from India with love

Fick den här nyheten skickad till mig i natt. Rapportankare slutar och blir yogalärare Vilken fantastisk nyhet och det är väl lite så det är. Man märker att livet snurrar på för fort. Man märker att man vill ha nåt annat än yttre framgång. Man söker efter en inre stillhet som ju aldrig går att nås via karriär eller nån sorts ”får jag bara det här så blir allt bra”.
Så börjar man yoga. Kanske för att nån smart husläkare sagt att man ska. Så blir man bara ja, vad ska jag säga kär, förälskad och typ You had me at the first Namaste…

Jag tänker nån gång varje dag. Hur hade jag klarat mig utan yogan? Hur hade jag klarat alla cancerbehandlingar utan yogan? Och hur hade jag klarat av allt motstånd, ledsenhet och sorgligt som man utsätts för i livet, utan yogan. Hur hade jag mått? I mig finns en sån fruktansvärd tacksamhet för det här redskapet och kanske är det mest fantastiska att man blir aldrig klar. Man blir liksom aldrig färdig. Det finns ingen tävling att vinna. Inget betyg att erövra. Och att det är precis det som är det fantastiska. Trots 16 års träning av ashtangayoga känner jag mig som en nybörjare. Det finns alltid mer att hämta. Eller så trillar polletten ner och man förstår nåt man inte tidigare förstått, eller kanske trott sig förstå. För det är egentligen skillnad på att förstå och att på riktigt känna. Förstå gör man liksom i huvudet, men du ska känna i hela dig.

Igår la jag upp den här bilden på Instagram. HÄR följer du mig på Insta
15390715_10154784821591823_7515702371812977987_n

Med den här texten: Det här är Thomas. Han är 80 år. Jag mötte honom på väg hem från yogan. Han sa Godmorning med ett stort leende. Jag var tvungen att stanna. Och vi pratade lite. Han sa att han var på väg till The centralbank. Jag frågade hur lång tid det skulle ta. En timma, sa han och log. Vi sa Have a Good day och jag hörde hur han började sjunga där han gick. Det är ju liksom dit jag vill komma. Att vara en alldeles nöjd människa som njuter av promenaden fram till målet. Med ett leende på läpparna. Och jag tror han blev glad när jag sa You are looking Good. Han gjorde mig glad och kanske gjorde jag honom glad. Jag tänker vad mycket man får när man ger och om man vågar stanna.

Den här mannen ÄR yoga. Och han är det jag älskar med Indien och det kan sammanfattas med den här meningen: Why worry, worry want help you”

mellanrumslivet

_mg_7594

om två dagar åker jag till Indien. Den här veckan är så fullspäckad att jag inte riktigt fattar när ska jag hinna packa. Alltså tänka efter vad jag behöver ha med mig. Inte glömma att ta med mig. Hinna tvätta. Ja, allt det där man behöver och vill göra innan en resa.
Jag har i alla fall visum. Det har jag fixat. Men det är så mycket jag borde göra. Den här resan har ju varit planerad ett tag och det har ju hänt så mycket sedan den planerades. Sånt som gör det svårt för mig att känna den där riktiga wiiihiii-känslan.
Men för några veckor sedan, bara ett par dagar efter att min mamma kom hem från sin treveckors sjukhusvistelse. Ja, då fick min pappa stroke och är numera förlamad i halva kroppen. Min lilla pappa.
Jag är så ledsen för hans situation. Han är fången i en kropp som inte kan röra sig. Han är fortfarande min pappa. Men han är så i händerna i sjukvården och varje gång jag är där måste jag hålla från att grina. Personalen är supergullig. Men det gör ändå ont.
Jag tycker det känns jättejobbigt att resa bort nu. Och det är svårt att inte oroa mig. Men som de säger i Indien: Why worry?! Worry want help you.
Och det stämmer ju.

Jag hyllar ju mellanrummet. Dagarna däremellan. Ni vet dagarna, stunderna mellan aktiviteter. Just nu känns det som att det är mellanrumslivet jag helst vill leva, eftersom aktiviteterna känns mest som att de är katastrofer. Jag vill vara där i stunden när inget händer. När allt är alldeles stilla. När jag kan ligga på sängen och lyssna på meditationer. Eller promenera alldeles stilla på landet. När mina andetag är högsta ljudet och det som sätter tonen på min dag.
Kan inte allt bara bli lite lugnt nu.
När jag tänker så här som jag gör nu, tvingar jag mig själv att tänka positivt. Jag menar ordagrant TVINGAR. Hallå Karin, sluta genast upp med orostankarna. Neggandet. Tänk på att hjärnan är plastisk, dvs förändringsbenägen. Vänd negativt till positivt. Jag tvinga mig att tänka på sånt jag är tacksam för i mitt liv. Det goda. Det härliga som händer. Kärleken som finns där. De roliga stunderna. Att jag har mellanrum. En får vara glad för det. Och att allt som händer gör mig större och starkare som människa. Att vi är summan av våra erfarenheter och hur vi tar hand om dem. Jag har sagt det förut. Jag samlar alla mina sorger. De är medaljer på mitt bröst. Det är tur att jag tog bort högerbröstet för medaljerna är så tunga och många.

A mind that is stretched by a new experience can never go back to its old dimensions.

_mg_9720

daddys day

9789113073545_200x_ett-stressfritt-liv_haftad

Bara några av alla fina ord jag fått äran att läsa om min senaste bokETT STRESSFRITT LIV:

Som en julklapp i brevlådan idag! ?Underbar läsning av Karin Björkegren Jones?”En bok som hyllar mellanrummet” Jag får gåshud och tårar i ögonen för att jag blir så rörd när jag läser dikten skriven av Karin 10 år?Vilken fin bok

Dagens glädjeskutt i själen! Vilken otroligt vacker och mysig och fin och kärleksfull bok Karin Björkegren Jones har gjort. Jag kan sitta och le fånigt bara åt de vackra bilderna. Älskar! Himla bra present till någon annan eller dig själv. Mindfulness på riktigt. Äkta och vardagsfint. Nu ska jag läsa vidare. #vardagslyx #lugnochro #stressfritt @norstedtsforlag

Idag när jag kom till jobbet låg Karin Björkegren Jones nya bok ”Ett stressfritt liv” och väntade på mig. Så fantastiskt fin, wow!!! Karin har gått igenom en cancersjukdom och haft turen att överleva, och har samlat många kloka och vackra visdomar. Jag har också fått bidra med några ord från Plum Village i boken! ❤️❤️

Din nya bok ”Ett stressfritt liv”? bara det…. Den har allt?Och alla underbara bilder❤️Älskar den. Tack

Jag kände mig aldrig bekräftad i skolan. Ville skriva och uttrycka mig men mitt sätt ansågs inte bra nog. Inte fint nog. Inte för er svenskafröknar. Men alla ni dumma lärare som försökt trycka ner mig och mitt uttryck ni fick mig aldrig dit. Ni lyckades inte trycka ner mig. För jag gjorde tvärtom. Jag skrev, jag tog plats och jag hittade en plats för mitt uttryck, men jag gjorde det många år senare. Och det är det som försörjer mig nu. Fjorton böcker senare…

Men en som alltid trodde på mig.
En som alltid sa du skriver så bra.
En som alltid varit stolt över mig och uppmuntrat mig det är min pappa.
Du som skrev din första bok när du var 17 år. Du som slapp ha svenska på gymnasiet, eftersom du gjorde det så bra. Jag trodde alltid att jag aldrig kunde leva upp till det du är. Men du har aldrig sagt det. Det var min egen inre oro. Min egen rädsla för att inte räcka till. Att inte vara bra nog. Men när du sa att jag var bra, då trodde jag på det.
och det räcker för mig, alltid.
Idag är det fars dag.
För det är ju så det är. Det räcker med att en människa ser en. En människa som får en att våga tro på sig själv.
Pappa. Idag ”firar” du din dag i en sal på lasarettet. Och även om den jävla stroken som du drabbades av för ett par veckor sedan slog ut din högra hjärnhalva och gjort din vänstra förlamad. Och det gör mig, oss alldeles förtvivlade. Så är du alltid du och han jag ser upp till. Ordens mästare.
Tack.

bildpappa o

vinterskrud

_MG_4525

Nu är vintern här. Och i Stockholm är det kaos. Alla förflyttningar tar dubbelt så lång tid. Helst vill man ju bara vara hemma och sitta och kura. Med en kopp te och tända ljus. Jag längtar ut till landet, där snön är kritvit och ligger kvar längre. Vid det här laget har ni fattat att landet är min pausplats på jorden. Där är det lugnt. Där händer ingenting, eller egentligen allting. Men ingenting i den bemärkelsen att det är svårt att få stresspåslag därute. Snön stannar kvar. Alltså det är så vackert. Snön är bäst i naturen och när man har rätt kläder på sig. Varma kläder.

brevbilagaland2

Här i stan blir snön mest blask.
Tyvärr måste jag flänga rätt mycket på stan och fixa inför min kommande Indien resa. Och Pino hatar blasket i stan. På landet springer han runt och snön yr kring honom. Men här han stretar emot. Han är faktiskt skitjobbig att vara ute med i det här blasket. Lille Pino.
På fredag bär det av. Ska bli så mysigt. Tycker det är lite svårt att yoga i den här kylan. Kroppen spänner sig.
Inbillar mig att det kommer att bli mycket lättare i värmen.

_mg_4484_mg_4578_mg_4459_mg_4532_mg_4540_mg_4445_mg_4517_mg_4462

HÄR hittar du min kompis Petra Westerlunds fina yogakläder, de jag har på bilderna ovan. Min vinterskrud…

plan b

den här kepan vill jag ha.

imagenns

PLAN B för det är där vi är nu.
surrender, stå ut och ladda om Plan B helt enkelt
Den här kepan kan mycket väl bli det ballaste man kan ha.
För nu behöver vi en plan b

mejla Anna Starbrink

Igår när jag satt och MEJLBOMBADE STOCKHOLMS POLITIKER för kampanjen om att Värna Vidarkliniken. Så blev jag bara mer och mer upprörd.

Gång efter annan får jag som gillar integrativ vård, det vill säga att man ska kunna välja både och höra grejer som: ”Jag har ingen lust att skattepengarna ska gå till sånt humbug”
Det är liksom alltid det man får höra. Det här med skattepengarna och att de minsann inte har lust att betala för i det här fallet att Vidarkliniken ska få vara kvar.
Men jag då.
Räknas inte jag?
Eller alla de andra skattebetalarna som också tycker att möjligheten att kunna välja integrativ vård som man kan göra i länder som Tyskland och Schweiz vore något väldigt bra för Sverige, varför räknas inte vi?
Vi som också kan visa på att integrativ vård har hjälpt oss.

Det finns undersökningar som visar att svenska skattebetalare gärna skulle se att vi hade integrativ vård som ett valalternativ när vi uppsöker sjukvården.
Det finns också undersökningar som visar att många här i Sverige också använt sig av alternativvård; zonterapi, homeopati, akupunktur, lymfmassage, kiropraktik,ja, listan kan göras lång och som också gjort det framgångsrikt. Patientens problem har försvunnit. De mår bättre. Är det inte det som är hela grejen med sjukvård, alltså att man ska bli frisk?
Det finns också undersökningar som visar att det i främsta hand är kvinnor som vill ha integrativ vård. Och jag tänker, det är säkert där skon klämmer…
Många kvinnor upplever att de inte blir lyssnade på när de går till doktorn med sina krämpor. Kan det ha att göra med att våra krämpor inte tas på allvar när vi kommer till sjukvården? Det finns undersökningar som visar att män som kommer och klagar på att de har ont får snabbare hjälp än kvinnor, medan kvinnor förväntas stå ut med både smärta och sina problem.
Det är inte konstigt att det är så många kvinnor som gärna ser att vi har integrativ vård i Sverige. Just för att vi faktiskt upplever att vi blir lyssnade på när vi kommer med våra smärtor till den alternativa vården.

Så när jag satt där och mejlbombade. Ja, jag fyllde i och skickade till varenda Stockholms politiker på listan HÄR

Så skrev jag följande mejl i affekt och mejlade det till Hälso- och sjukvårdslandstingsråd Anna Starbrink på anna.starbrink@politik.sll.se
DET KAN DU OCKSÅ GÖRA. Och gör det.
Skicka ett mejl eller skriv ett brev:
Anna Starbrink, Landstingshuset, Rotel II Box 22550 104 22 Stockholm.

Jag är på allvar oroad för att Vidarkliniken hotas av nedläggning. Mejla politikerna och be dem att ändra sitt beslut. Gör det. Den dag du blir sjuk kommer du att fatta varför jag tjötar om integrativ vård.

Anna,
Det är en enorm förlust för mångfalden inom sjukvården, som på många sätt slutar att vara fri om Vidarkliniken går i graven. Jag förstår att man inte kanske förstår vikten av att kunna välja annorlunda om man inte varit sjuk, hamnat på sjukhus eller varit i händerna på vården. Eller haft någon när och kär som varit där.
Men för oss som vill välja annorlunda än gängse sjukvård, den vi alla är med och betalar för, eller kanske faktiskt både och (dvs integrativ vård) så finns det alltså nu en risk att vi inte kommer kunna det.
Varför?
Jo, för att ni politiker inte företräder oss som vill samverka för integrativ vård som erbjuds i andra länder som Tyskland och Schweiz.
Jag läkte på Vidarkliniken, efter alla sjuhelvetes cancerbehandlingar, så var det där jag läkte. Där blev min kropp min igen.
Min kropp har läkt med hjälpt av alternativ vård. Jag har botat hjärtsvikt alternativt och nu försöker jag läka både lymfödem och hypotyreos alternativt. (och lyckas jag bota lymfödemet, så kanske jag slipper de där dyra strumporna som ni köpte in för en massa pengar…)
Visste du till exempel att det bara erbjuds ETT läkemedel mot underskott i sköldkörteln?
Visste du att det är nästan 400 000 människor diagnosticerade med sköldkörtelproblem i Sverige?
Visste du att de flesta av de 400 000 är kvinnor?
Visste du att levaxin, som är det där enda läkemedlet ger jobbiga biverkningar?
Och att det flesta kvinnor(patienter) inte kommer längre än till husläkaren eftersom ni sett till att vi ska hållas kvar vid primärvården.
Visste du att de endokrinologer som jobbar för fler alternativ, varav den integrativa medicinen är en, att välja mellan motarbetas av ja, jag vågar säga ordet läkarmaffian. Och dig.

Visste du att de flesta kvinnor söker sig till alternativmedicinen. Varför? Jo för att vi blir lyssnade på där. Våra problem tas på allvar. DET upplever inte kvinnor när de kommer till sjukvården.

Varför kan ni inte se helheten? Varför tar ni bort den enda möjlighet till subventionerad alternativ vård som finns i Sverige?

Det är inte bara en landstingsfråga. Det är jämställdhetsfråga och jag hoppas du är feminist enough för att våga ändra dig.

Räknas inte vi som vill annorlunda?

Tänk om. Tänk rätt.

Mvh Karin Björkegren Jones

heja mig

9789113073545_200x_ett-stressfritt-liv_haftad

Nu är det bara att klicka hem mina nya bok ETT STRESSFRITT LIV
SÅ GLAD OCH STOLT ÖVER DEN HÄR FANTASTISKT FINA BOKEN.
Jag lovar den är en så bra present till sig själv eller till någon du tycker om. Kan mycket väl vara årets julklapp. Och JA man får vara så glad och stolt. Och JA man får säga att man tycker att man är ganska bra. Jag vet det tar emot. Vi tänker ungefär 65000 tankar om dagen och merparten av de tankarna är negativa. Hur bra är det inte då om några positiva tankar om sig själv slinker igenom det där negativa filtret som vi alla verkar gå runt med. Det där filtret som hela tiden verkar säga; du är inte bra. Inte i jämförelse med… så där håller vi på.
SLUTA GENAST UPP MED DET

Livet är så tufft. Livet är så ofta de där dalarna, de där mörka djupen som vi alla faller ner i då och då. Låt därför de där glada dagarna. Guldkantsdagarna förgylla ditt liv ett par sekunder.

Heja mig vad jag är bra.

Jag tänker vara min egen bästa supporter. Det kan du vara också i ditt liv.

Forfattarportratt_0749

Men, jag är också tacksam för alla som varit med och gjort den här boken möjlig. TACK! För att ni låter mig göra böcker. Tack för er som köper mina böcker. Tack ni som är med mig i processen, från ax till limpa. Tack och puss

https://www.youtube.com/watch?v=FgpZxDYVevs

Höstlov=läslov

9789113073545_200x_ett-stressfritt-liv_haftad

Nu är det de sista dagarna på läslovet och som av en händelse kommer min senaste bok ut NU. Nu går det äntligen att beställa Ett stressfritt:
HÄR HITTAR DU DEN PÅ BOKUS
HÄR HITTAR DU DEN PÅ adlibris

Så in och beställ. Så väldans glad jag blev igår när jag fick det här meddelandet från en stresscoach:

Hej Karin! Sitter här med din senaste bok ”Ett stressfritt liv” och som stressterapeut måste jag säga att den är helt fantastisk! Så vacker men också så klok. Tack!

Jag tror inte i förstår hur glad jag blir när ni berättar vad ni tycker. Allra särskilt om det är glada nyheter för mig. Att få såna där gulliga gulliga gulliga meddelanden gör min dag. Man skriver ju för att man vill att människor ska läsa.
Ta till sig. Kanske förstå.
Jag vill inte ge pekpinnar.
Jag vill skapa lust. Lust att vilja förändra. Gå vidare. Ta hand om sig själv. Älska sig själv trots alla brister. Livet är inte enkelt.
Låter så klyschigt och larvigt, men ju mer motgångar jag möter desto mer glad blir jag för min humor. För att ha en förmåga att kunna skratta åt skiten, rent ut sagt. När vi plåtar för böckerna. Leker jag och fotografen Anneli. Så känns det Och det är så kul. Jag tycker att jag har ett så kul jobb och det är så kul att göra det ihop med andra människor, som i det här fallet var Anneli och vår vän på Mallorca.

Många av bilderna i boken fotades på Mallorca i mars i år. Det var inte så varmt som det ser ut. Vi fotade bilderna på mig I omgivningarna kring Petras hus i Cala Llombards. Min favvoplats på Mallis. Tack Petra för all hjälp. Du har väl inte missat Petras fina klädshop på nätet? Här hittar du SANTANI Många av mina kläder kommer därifrån.

och Här kommer lite bakombilder från vår vecka på Mallis.

img_7393img_7998img_7345img_7306img_7294img_7499img_7430img_7426img_7406img_7406img_7370img_7366img_7340img_7339img_7339img_7329img_7315img_7412img_7402img_7302

Och Anneli, vart reser vi nästa gång?

maria

fullsizerend89er

Ofta när jag gör nåt går jag all-in. Det kan ju bli lite tufft för min omvärld. Jag kan inte göra nåt så där halvhjärtat. Men när jag hittat ashtangayogan blev jag ju så kär i yogaformen, ville att det skulle gå fort. Jag slukade allt. Bokade in den ena kursen efter den andra. Åkte till Indien efter ett år. Jag ville veta allt, allt.
Ja, ja, det där vet ni ju allt om. Alltså min yogaresa.
Men bara efter att ha gått några lektioner med ashtangayoga bokade jag in en privatlektion med Maria Boox. Hon och jag har skrattat mycket om det mötet eftersom jag direkt efter lektionen sa: Jag vill också bli yogalärare, hur gör jag…
Och så på den vägen var det.

Under ett par år var också Maria min mentor. Det var på den tiden när det faktiskt inte fanns några yogautbildningar i Sverige. Med henne kunde jag prata om yogans betydelse. Och om allt det där andra. Under några år kom vi ifrån varandra, så hittade vi tillbaka. Sånt kan jag tycka så väldigt mycket om. Att ibland reser man tillsammans. Så måste någon stanna en stund, medans den andra hastar vidare. Men så möts man igen och fortsätter resa lite sida vid sida. Man fortsätter att prata om det goda och om det ledsamma. Livet helt enkelt. Och så skrattet. Flamset. Skoj och allvar i en härlig blandning. För mig är det Maria. Snart ses vi i Goa igen.

Och ni har väl inte missat att Maria är med i min senaste bok ETT STRESSFRITT LIV. Här gör hon pranayama, så glad för det.

Lyssna på Maria i yogapodden YOGISKT. Så fint om hennes yogaresa. Om hur man blir yogalärare. Om lusten som driver en. Om resan att hitta sig själv. Så fint och så vackert beskrivet.

Älskar att lyssna när Maria berättar. Tack för en fin podd.
Och vi delar kärleken till den finaste dikten:

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)

Den här dikten har så många betydelser för mig. Först och främst att den är så fantastisk, om våra inre valv. Att vi aldrig blir färdiga. Att resan kan ta olika vägar under ett helt liv. Och att det är hur vi tar hand om de här svängningarna. Och om att våga blicka inåt, in i de där rummen. Och numera heter jag ju Mrs Jones.
Dessutom var Tomas Tranströmer en nära vän till mina föräldrar. Och nu är min far i samma situation som Tomas var, förlamad. Nu ligger han i en säng på ett sjukhus i stan och de där yttre resorna har smärtsamt förvandlats till en påtvingad inre resa. Livet är smärtsamt. Det går ju inte att komma ifrån. Men i det där smärtsamma, att man fått känna på det. Det gör ju också att värmen, omtänksamhet och empati och livsglädje blir så mycket varmare. Så mycket större. Så många valv.