är det konstigt att man oroar sig?
Det här med sjukvården. Det här med oro. Det här med att vårdcentralen och ”experterna” inte samkör sina patientuppgifter. Att man måste dra allt en extra gång, att om man tar tester på vårdcentralen så syns inte det hos experten.
Jag har varit så orolig. Jag är fortfarande orolig men tänk att det ska vara så svårt att få svar.
Hörde om en skitrik människa i det här landet som varje år gör en MR röntgen för att kolla att allt var bra med hen. En MRröntgen kostar typ 30 000 kr.
Jag vill bli rik. Skitrik.
Jag har ont i min vänstra höft och inuti som jag tror är min äggstock. Det oroar mig. Kanske mer än det skulle göra en tjej som inte har min historik.
Jag har tidigare i mitt liv inte tänkt så mycket på det där med att bli rik. DET har liksom aldrig varit mitt driv. Men sedan jag fick den där cancerdiagnosen sommaren 2012 handlar det om pengar i mitt liv. Jag vill bli rik. Så där rik att jag har råd att betala för en MRröntgen en gång om året för att kolla att allt är okej. För då slipper jag förnedrande samtal med läkare som verkar tycka att jag är hypokondriker, inbillningssjuk och framförallt med attityden att jag ska vara så jävla tacksam för att jag överlevt. Tänk dig att det sista doktorn på cancercentret säger till dig när du haltar ut från undersökningsrummet; Har du tagit en ipren.
Hen hann dessutom påtala när hen undersökte mitt bröst. Förr i tiden tog man bort mycket mer. Då kunde man till och med ta bort bröstmuskeln.
Hade jag bett om den kommentaren? Nej,
Ska jag vara tacksam för att de tog bort mitt bröst?
Jag fattar inte.
Är det konstigt att jag är orolig när jag har ont? Hittills har jag upptäckt både hjärtsvikt och lymfödem som är biverkningar av cancerbehandlingarna. Är det då konstigt att man oroar sig?
För har man varit här. Har man gjort allt de sa jag måste göra för att överleva. Med den vetskapen är det svårt att släppa oron att den ihållande smärtan i vänsterhöften och i äggstocken kan vara nåt annat än en sträckning.
Efter varje yogapass passar jag på att tacka min kropp, för att den är stark. För att den står ut med allt jag utsätter den för och jag lovar den att från och med nu ska jag lyssna på dina signaler. Jag försöker ta hand om min oro. Håller i den. Men när det känns, när jag har ont. Är det då konstigt att jag vill bli kollad. Och bemött med den respekten. Så lätt det hade varit för läkaren. Hen hade kunnat säga:
Jag förstår att du är orolig. Men nu ska vi undersöka dig så du kan få svar och förhoppningsvis släppa den oron.
https://www.youtube.com/watch?v=iNU2JGrK2FA
