Okategoriserade

Jag la upp en länk på min facebooksida, den här: Helt sjuk vad liten du är
Och oj, oj vad det rasslade till bland kommentarerna. Några tyckte att om man låter sig bli fotograferad och också publicerad i form av snygga bilder i media, så måste man räkna med att man inte kan bli tagen på allvar. Och så några som tyckte att typ Alexandra koketterade i sin krönika, eftersom hon inte vet hur det känns att känna sig ful, och inte bli bra på bild. Jag hårddrar allt, och alla har rätt till sin upplevelse. Inget rätt, inget fel.
Jag har haft svårt att svara på alla kommentarer och tänkte att jag skulle skriva något här. Och jag är tvungen att låta det bli personligt.
Och jag tar en risk, eftersom att prata om sitt utseende och sina tankar om det kan vara oerhört provocerande. Och då alldeles särskilt när man som jag låtit sig bli fotograferad ganska mycket.
Ungefär som att man tycker att man är snygg… och det är typ det värsta man kan få tycka i Sverige. Man ska säga tack snälla, tycker du det?
Kan vi inte bara lägga utseende åt sidan och koncentrera oss på det som strålar därinne i alla. Och JA, jag är högst medveten om att söthet, snygghet har en fördel.  Men det kan också bli ett ok, som främjar till dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Och om det tänkte jag det här inlägget skulle handla.
Och vill vi inte att kvinnor i all sin prakt ska ta för sig av tillvaron, livet. Inte be om ursäkt för något, vare sig övervikt, undervikt, söthet, mindre söthet eller vad sjuttsingen det än skulle kunna vara.

Jag var ett mycket sött barn som liten. Min mamma och pappa lät personer som just tyckte jag var söt få ta hand om mig. Personer som tyckte det var kul att ta en gullig unge på cirkus, gå på restaurang. Ibland bodde jag hos de här personerna. Min mamma har sagt att jag kunde bo hos några en vecka, kanske två och då pratar vi att jag är under fyra år. Jag hade lätt för att bli omtyckt, men det skapade också en sorts avsky i mig, att inte bli sedd för den jag var utan tidigt för hur jag såg ut. Att vara till lags, vara formbar och just söt. Till saken hör också att min mamma aldrig under hela min uppväxt sagt att hon tycker jag är söt. Så det var så dubbelt. Från alla andra fick jag höra hur söt jag var, men aldrig från den jag kanske behövt höra det allra mest.
Vi har pratat om det jag och mamma, och jag har försökt förstå hennes anledning, som var att hon ville att jag skulle utveckla något annat. Hon var rädd att jag skulle leva enbart för det, hon ville att jag skulle studera, bli något. Hon hade själv på nära håll sett, hur det kan gå när man lever på sitt utseende och inte utbildar sig. Min mamma försökte skydda mig, kan jag idag förstå, men oj, vad fel det blev.

Jag har minnen av att jag som åtta-nioåring känner mig nervös eftersom jag ska läsa nåt inför klassen och vikarien, den manliga som vi har den dagen rusar fram och kramar mig inför hela klassen och säger nåt i stilen; Å, du är så söt.
Det skapade en sån jäkla jobbig känsla i mig. Jag kan fortfarande tycka det är jobbigt att stå inför en grupp människor, eftersom jag tänker att de värderar och tänker på mitt utseende mer än de lyssnar på mig. Och jag skulle aldrig ställa mig på en scen för att hålla föredrag i höga klackar, kjol, urringat och tillfixad, som många andra gör. För att man vill känna sig fin, kanske vacker eller läcker. Nej, jag klär hellre ner mig, för att jag tycker det är skitjobbigt om någon tycker något om mitt utseende.
Jag började också tvivla på att jag har nåt att säga, om mina ord var värda något.

Till saken hör också att jag fick bröst tidigt i livet, och inga små bröst, utan ganska stora. Jag dolde min kropp under bylsiga tröjor och mådde dåligt för den uppmärksamhet som jag fick.
När jag var på badstranden som tonårsflicka med min kompisar kom gubbar, killar och män fram. De var fotografer som ville plåta mig för FibAktuellt och alla möjliga tidningar.
Jag fick fan inte vara i fred.
Jag har också blivit påhoppad av äckliga killar på stan, som tagit sig rätten att ta på mina bröst. Och det när jag var en tonårsflicka och inte ens varit tillsammans med en kille.

Jag bad aldrig om den uppmärksamheten. Jag lät mig inte fotograferas, men jag blev ändå inte tagen på allvar. Jag hatade, hatade hela min gymnasietid. jag hade kvinnliga lärare som ansåg mig korkad för att jag var blond, söt och storbystad. Jag fick lägre betyg, fast jag skrev femma på nationalproven.

och kommer ni ihåg, det jag skrev om när jag kom till universitetet och min lärare tyckte att jag skrev så bra, och tjejerna i min grupp sa att han tyckte det, för att han var kär i mig. Det var också innan jag började låta mig bli fotograferad.

Jag skulle kunna radda upp så många knäppa kommentarer jag fått på grund av mitt utseende. och nej, jag tycker inte själv att jag är så snygg. Jag kan tycka, känna att jag ser bra ut vissa dagar, men mestadels skiter jag i det. Det är mer en känsla och känslan jag vill ha i mig själv, som egentligen inte handlar så mycket om mitt utseende, det är att jag är ganska härlig.Och det innefattar på något sätt att inte ha ont nånstans, att känna att jag har en stark kropp, att jag mår bra i mitt huvud. Att jag kan tycka att jag är lite kul, att jag trivs i tillvaron och känner mig älskad av min man och omtyckt som mamma, bonusmamma och vän och dotter. När allt det där är i harmoni känner jag mig snygg. SEn vet jag att jag blir bra på bild, men jag kan också bli fruktansvärt ful på bild. Men vad gör det?

Och jag älskar att åldras, just för att det här med utseende blir mycket mer sekundärt för en kvinna, så nej, du som skrev de kommentaren. Jag välkomnar det!

Det har tagit många år av terapi, kanske inte enbart för det här med utseende. Men att skapa en självkänsla som är stark och trygg. Idag använder jag gladeligen mitt utseende, och låter mig fotograferas hejvilt och jag förväntar mig att bli tagen på allvar – ändå.

Jag raddar upp några exempel, vad tycker ni har inte de rätt att bli tagna på allvar, bli lyssnade på:
Fotomodeller
Porrmodeller
skådespelare
programledare
bloggare
sångerskor
Fyll gärna på listan, men alla de här yrkena blir ofta porträtterade i media på ett eller annat sätt. Har ni svårt att ta deras tankar på allvar?
Varför har ni det i så fall?
Hur ska man vara för att bli tagen på allvar som kvinna?
Jag tycker det är en intressant diskussion.

Ålder: 39 (fyller 40 den 28 juli i år)

Kära yogi och yogini,

Kom och yoga på Yogavita i Båstad i påsk. Och njut av att våren faktiskt alltid kommer tidigare till de södra delarna av Sverige…

Båstad: 5-9/4 Yinyoga, hathayoga & Ashtangayoga

Ashtangayoga Förberedande för Mysore & Mysore
Torsdag 5/4 kl 18.00-20.00 Ledd klass/förberedande
Fredag 6/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Lördag 7/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Söndag 8/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Måndag 9/4 kl 07.00-09.00 Mysore
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Anmälan: yogavita@telia.com
Pris: 950 kr/för alla dagar. Drop in 225 kr betalas in på bg 5459-1201
Föranmälan krävs.

Hathayoga & Yinyoga (Kombineras)
Fredag 6/4 kl 16.00-18.00 Hathayoga och yinyoga
Söndag 8/4 kl 16.00-18.00 Hathayoga och Yinyoga
Var: Yogavita, Pomonaallen 3 i Båstad
Anmälan: yogavita@telia.com
Pris: 450 kr för alla klasserna. Annars 250 kr per klass. Betalas in på bg
5459-1201
Föranmälan krävs

Måndag 9/4 kl 14-16 Workshop på Sans och balans i Viken.Höftöppnande och bandhas. Vi går igenom ett höftöppnande program, tittar på
hur man med hjälp av yogan kan öppna upp i höfterna och få mer
blodgenomströmning i bäckenbotten Vi går igenom bandhas, dvs kroppslåsen,
det lilla lyftet som man aktivt använder i sin yogaträning och som vi i väst
kallar för knipövningar.
Anmälan: www.sansochbalans.se

Jag är frisk, jag är på benen. Jag mår bra. Jag är mig själv igen. Det är så härligt. Jag är tacksam. Jag har överlevt alla sjukdomar jag trott jag haft.
Jag är tillbaka.

Ni vet ju att jag går en utbildning till att bli ayurvedisk hälsorådgivare och i höst om allt går enligt planerna kan jag alltså titulera mig det. Väldigt trevligt. Alldeles särskilt när jag också åker med en grupp elever till en ayurvedisk resort i södra Goa för att ha yoga i mitten på november.

Hej, jag heter Karin Björkegren Jones, jag är journalist, författare, yogalärare och ayurvedisk hälsorådgivare. hehe…

Tänkte jag skulle dela med mig av lite ayurvediska tips framöver. Ayurveda och yoga vandrar väldigt fint hand i hand tycker jag. I ayurvedan använder man ghi, istället för smör. Här kan du läsa mer om det: Om ghi

Om man lite snabbt och slarvigt ska förklara ayurveda, så kan man nog säga att allt, faktiskt allt handlar om vår matsmältning. Och att vi tyvärr i väst inte tuggar maten tillräckligt, och att det i längden inte är bra. Det vill säga att vi faktiskt förgiftar oss själva genom maten vi äter, hur vi äter den, när vi äter den och framför allt att vi nästan inte tuggar den. 32 tuggningar ska varje tugga helst innehålla. Det är skitsvårt, jag vet. Och ordspråket Låt maten tysta mun. Ja, det skulle man nog kunna säga är ett ayurvediskt uttryck. Att prata när man äter är inte bra för matsmältningen och att äta framför datorn eller tvn, gud förbjude. Det är verkligen inte bra. Och det finns poänger i denna gamla lära och även om man inte gör det varje dag, så kan man kanske nån gång kan testa att äta i lugn och ro, med sig själv. Och att försöka tugga maten ordentligt. Och njuta av varje tugga. Inte liksom slänga i sig maten på fem minuter.

Ghi kan hjälpa till med matsmältning och transportera bort slaggprodukter och annat som vi vill bli av med.

Tänk på att använda osaltat, och helst ekologiskt smör till ditt ghi.

ni tror jag skojar, men jag menar allvar.
det här är ett ångestinlägg, såna som man inte ska skriva, tänker jag. Men just nu är jag så orolig, min kropp är i uppror. Känns som febern bara stiger.
Igår var jag på infektionsakuten på Karolinska, de tog alla prover, trodde jag. Så, var det någon som påminde mig om Denguefeber, och när jag går in googlar så tycker jag att allt stämmer in på det.
ALLT stämmer in.
Herregud, tänk om jag fått dengue.
Så här reagerar jag.
Jag blir ännu sjukare. lätt hysterisk. Har ringt och försökt att få tag på doktorn som tog hand om mig. Har också ringt smittskyddsverket och försökt få dem att analysera via telefon om jag har dengue.
Får inte tag på läkaren.
Och smittskyddsverket, är måttligt intresserade av att ge en analys. De tycker att jag ska ringa doktorn. Jag är i ett moment 22. Nu överväger jag att ta fram gårdagens läkares privata telefonnummer. Söka på hennes namn på ratsit och eniro. Känns som om jag går sönder om jag inte får reda på om jag har dengue.
Och jag får inte tag på Ray, han svarar inte på telefon fast jag ringt hundra gånger typ.
Men vad ska han göra, eller säga. Han är ju ingen smittskyddsläkare.
Å, vad jag önskade att jag kände en smittskyddsläkare.

Jag skrattade när jag kom på vilka böcker jag tagit med mig till Goa, som min semesterlitteratur. Det fanns verkligen en linje…

Den här bloggen som jag följer är så intressant och tar upp spännande ämnen. Farliga ämnen liksom. Läs det här: manipulation
Oj, vad många gånger jag gått på det här. Tidigare har jag inte riktigt förstått det, för min första reaktion har alltid varit att först tro att allt är mitt fel. Att jag gjort något dumt och det är liksom den som manipulerars möjlighet att liksom komma in lite längre.
Tänk att det finns människor som vill sätta sig på andra, trycka till göra illa. Jag skrev ju ett blogginlägg om avundsjuka. Tidningen Måbra hörde av sig och ville att jag skulle skriva en krönika om just det. Vilket jag gjorde, jag tror det är i det nummer som är ute nu, eller så var det förra numret. Uppenbart är det svårt med relationer, men kanske just för att vi ska kunna måbra, måste man titta på såna här saker som är lite mer svåra att prata om. Eller vad tycker ni?
Idag är jag så lyckligt lottad, jag är gift med en man som jag kan prata med såna här grejer om. Han ser det så tydligt. Han kan säga att den här personen är inte bra för dig. Han ser långt innan jag ser. Han kan säga till mig, var försiktig Karin. Han har haft rätt varje gång.
Jag kan se det med hans relationer också, för det är kanske lättare att stå utanför och titta, och svårare att vara mitt i.

Min man har varit med om så mycket i sitt liv och ändå har han alltid behållit sitt hjärta intakt. Liksom varmt, snällt och öppet. Och han är stark mentalt, herregud jag har aldrig träffat en så stark människa. Min man är en krigare, en kärleksfull krigare. Min man är en bra människa. Han är rakt igenom schysst. Han möter ALLA med respekt och jag vet att han vill ingen illa. Å, vad jag är stolt över honom.
Jag har aldrig träffat en så bra människa i mitt liv och han har hjälpt så många vilsna ledsna små själar, fått dem att gilla sig själva. Våga göra grejer de aldrig kanske hade vågat utan hans uppmuntran. Att få leva med en sån man, har stärkt mig så oerhört mycket.
Jag har så lätt att ta in människor i mitt liv. Bjuder in dem med hull och hår. Det är så lätt att hamna i det, om man har en uppväxt av medberoende. Man vill inget hellre än att alla ska vara snälla, schyssta, vilja en väl och framför allt man vill inte tro att någon kan spela spel med en. Vara med en för att få ut något av en, utnyttja en. Men nu har jag gått på de här smällarna alltför många gånger, så jag har lärt mig en viktig sak.
Att vara rädd om mig, och att min riktiga vänner, de är några få, men de är där i ur och skur. Och jag finns där, om de behöver mig – och jag vet att det vet det. Och det gör att ingen kan komma åt mig på riktigt.
Folk kan göra mig ledsen. De kan såra. Men min innersta kärna kan ingen nå.
Och när jag kom på det, så kändes det så lätt.
Jag älskar att träffa människor. Jag älskar att bonda med människor. Jag älskar möten. Tycker det är kul att få människor att gilla varandra. Man kan faktiskt vara personlig, men jag vet var min privata gräns går och DET är jätteviktigt.
Förstår ni vad jag menar?

– För mig är meningen med livet att sträva efter välmående och positiva upplevelser. Ta vara på sig själv och ha så roligt som möjligt på sin resa. Vara ödmjuk mot sin omgivning och le.

– Jag tror att det som sker och hur man väljer sin väg i livet har en mening. Jag kan ibland se tillbaka och undra hur jag kunde göra på det ena eller andra sättet, inte riktigt förstå mig själv. Men man utvecklas efter sina val och erfarenheter och det leder förhoppningsvis en framåt till klarare beslut. Jag har gjort massor av saker i mitt liv, provat på det mesta och träffat många intressanta människor. Rest till massor av ställen och sett en hel del, tränat allt från att hänga i cirkustrapets högt i skyn till yoga. Jag har så många fantastiska minnen som jag är otroligt tacksam för och sen har jag ju mina två fina barn. Så ja, jag är nöjd.

Vilken är din livsfilosofi?
– Lev din dröm!

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?
– Inget varar för evigt, fast det känns så ibland. Livet går upp och ner. Gräv inte ner dig för sådant som känns tungt och hopplöst. Rätt som det är skiner solen igen och lyckan hägrar. Ta hand om dig själv och din omgivning, omtänksamhet och ödmjukhet segrar. Sen tänker jag också att man ska ta vara på sina talanger. Ge massa kärlek till dig själv, våga göra det du drömmer om. Allt är möjligt!

Nu ar det bara nagra dagar kvar i det har landet. Fredag natt aker vi hem. Jag lovar att jag ska skriva liiite mer, an jag gjort de har veckorna, nar jag val kommit hem.
Jag vill bara dela med mig av en harlig kommentar jag fick.
Jag var ute och akte pa min scooter och forsokte hitta, ah, jag kommer inte ihag vad, nagon restaurang. Men hur som, jag behovde en vagbeskrivning. Vet ni vad jag fick?
”You turn right by the Mangotree”
Den meningen stannade kvar. Hur gulligt ar inte det?
Tank dig den i Sverige, svang vanster vid appeltradet. Visst, alskar man den vagbeskrivningen?